Läs vinnarbidraget i skrivtävlingen!

Nu är skrivtävlingen avgjord, temat var "Jul i Mölndal".

Vinnaren är Hilda Sandgren.

Författaren Mårten Melin formulerade motiveringen till Hildas förstaplats:

"Med tydlig lokal förankring och med hjälp av alla sinnen bjuder författaren på en klassisk saga i modern tappning. Mötet mellan väsen och människa skildras med värme och stämningen är i topp i denna tidlösa berättelse om en vit jul i Mölndal. 
En värdig vinnare av årets skrivtävling och en författare vi ser fram emot att läsa mer av i framtiden".

Övriga vinnare i tävlingen belönades med bokpaket.

Tack till alla som deltog i vår skrivtävling!

Jul i Mölndal

Stora, vita snöflingor dalade ner från himlen i Mölndals innerstad, men smälte innan de hann landa på marken. Himlen var ljusgrå på grund av snömolnen högt uppe i skyn.

Jag gick längs Göteborgsvägen, förbi en godisaffär och en indisk restaurang. Snöflingorna yrde runt mig, och min gråa mössa blev blöt av snö. Jag svängde till vänster, och gick sedan över gatan för att gå hem genom stadsparken.

De smala grusgångarna var fria från snö, men träden och buskarna mot Knarrhögsgatan var täckta med ett tjockt lager fluffig snö.

“Hmm, det var konstigt”, tänkte jag och fortsatte gå.

Jag såg något i ögonvrån, något litet grått och spetsigt som föll ner från en snötäckt trädgren och landade i en buske med ett “uff”.

“Det var nog bara en fågel”, tänkte jag. Jag gick av grusgången och tog en genväg över den blöta gräsmattan. Jag kände något blött rinna nerför min nacke, och tittade upp. Snön på trädgrenen ovanför mig hade börjat smälta, trots att temperaturen knappt ändrats.

Jag skulle precis börja gå igen när jag hörde ett svagt “atjoo!” från någon av buskarna till höger om mig. Jag gick försiktigt fram till en av buskarna.

“Hallå?” sa jag. I en buske strax bredvid hördes ytterligare en nysning. Jag gick fram till busken och drog isär grenarna. Allt som fanns där var en grå tomteluva, inte mer än tio centimeter lång. Jag tog upp den och stoppade den i fickan på min vinterjacka. Något barn måste ha tappat den. När jag tänkte efter kom jag på att den kanske tillhörde en docka, eller ett gosedjur. Det var inte helt ovanligt att barn tog med sig leksaker till parken.


Jag fortsatte min färd hemåt. Jag gick över gatan, in i lägenhetshuset och uppför trapporna till lägenheten där jag och min familj bodde. Min hund kom skuttande mot mig i samma sekund som jag öppnade dörren till lägenheten. Jag satte mig på huk och kliade hunden, som hette Olivia, bakom ena örat.

“Hej, tjejen!” skrattade jag. “Hur har du haft det idag? Har du haft det bra?”

Olivia svarade genom att slicka mig lekfullt på kinden. Jag reste mig upp och sträckte mig efter Olivias koppel som låg på hatthyllan. Hon förstod att vi skulle ut på promenad och försökte ivrigt bita tag i kopplet när jag satte det på henne. Vi gick ut i trapphuset och jag låste dörren bakom oss.

“Vart vill du gå, tjejen?” sa jag. “Ska vi gå till parken?”

Olivia började skutta ner för trappan, och jag följde efter. Jag stoppade ner nyckeln till lägenheten i fickan, och kände den ännu fuktiga tomteluvan som låg kvar i fickan.

Olivia skuttade framför mig hela vägen till stadsparken, och ville stanna och nosa på varenda lyktstolpe och buske. Jag lade märke till att snön på träden och buskarna hade smält bort helt och hållet, och kala grenar syntes istället.


Olivia sprang fram till en parkbänk och hoppade upp på den, glatt viftande med svansen. Jag gick ifatt Olivia och stirrade på parkbänkens sittyta. Den var täckt med ett lager fluffig snö. Då hörde jag det igen, den här gången från under parkbänken; ett litet “atjoo!”. Jag böjde mig genast ner, och Olivia hoppade ner från bänken för att se vad som stod på. Under bänken stod en liten gubbe, kanske femton centimeter lång. Han hade vitt skägg och en grå väst. Hans näsa och kinder var röda, som om han hade varit ute i kylan länge. Den lille gubben backade några steg, men snubblade över en kvist som låg på marken.

“Backa!” sa han och hötte med näven. Jag lyfte upp Olivia och backade några steg.

“Vem är du?” frågade jag.

“Jag är Snötomten, tomten som bestämmer över snön!” svarade den lille gubben. “Men mina vänner kallar mig Gösta.” Gösta nös så kraftigt att han flög bakåt.

“Är det du som har bestämt att snön inte ska lägga sig här i Mölndal?” frågade jag.

“Nejnej, självklart inte. Jag kan inte göra något åt den saken just nu, jag har blivit förkyld förstår du. Jag har inte tillräckligt med kraft för att göra marken så kall att snön kan lägga sig.”

“Kan jag hjälpa dig på något sätt?”

“Nej! Absolut inte! Det står i de urgamla lagarna att tomtar ej får ha samröre med människor, och jag bryter redan mot det!” Gösta satte sig på marken.

“Men det gör väl inget att du får lite hjälp? Jag vet ju redan att du finns.”

Gösta funderade en liten stund.

“Okej då”; sa han. “Men inte ett ord till någon! Atjoo! Ojdå…”

“Prosit! Nejdå, jag ska inte säga något till någon, jag lovar. Vill du följa med hem till oss? Där är det varmt, så du slipper frysa.”

“Okej. Får jag sitta i din ficka på vägen hem till dig, så att ingen ser mig?”

“Självklart!” Jag böjde mig ner, och Gösta klättrade längs min arm, och ner i min ficka. Jag släppte ner Olivia på marken, och vi började gå hem till lägenheten.


Jag skulle precis låsa upp dörren när Gösta ropade från min ficka.

“Hallå! Min luva ligger ju här! Jag har letat efter den i hela stadsparken, var hittade du den?”

“Jag hittade den i en buske tidigare idag”, sa jag. “Jag trodde att den tillhörde en docka, så jag tog med den för att kunna fråga runt lite.”

Gösta satte på sig tomteluvan och klättrade upp på min axel när jag gick in i lägenheten. Jag tog av Olivias koppel och min jacka, som Gösta klamrade sig fast vid.

“Kom här”, sa jag och lyfte av honom från jackan. Jag gick in i köket med Gösta i händerna, och Olivia gick och lade sig i sin hundkorg i vardagsrummet.

“Hur blir tomtar av med förkylningar?” frågade jag.

“Vi dricker det där...vad heter det? En varm dryck som ni människor dricker på vintern, mycket kryddor…”

“Te?” sa jag. “Kaffe? Varm choklad? Glögg?”

“Ja! Så heter det! Glögg!” utbrast Gösta. “Har du någon glögg, människa?”

Jag satte ner Gösta på köksbänken, öppnade kylskåpet och tog ut en flaska glögg.

“Funkar den här?”

“Javisst! Men den måste vara varm.”

Jag tog fram en glöggkopp och hällde upp lite glögg. Jag stoppade in koppen i mikrovågsugnen och lät den värmas en liten stund. När jag tog ut koppen fylldes hela lägenheten av den varma, kryddiga doften av glögg.

Gösta skuttade upp och ner av förtjusning.

“Ja! Ge mig, ge mig!” Han lyfte koppen och drack upp allt innehåll utan problem, trots att koppen nästan gick upp till hans midja. När han ställde ner koppen märkte jag genast en stor skillnad; hans näsa var inte längre röd, och han verkade mycket piggare.

“Tack så mycket”, sa Gösta. “Det gjorde mig gott. Är det okej om jag stannar här över natten och vilar upp mig?”

“Självklart”, svarade jag. Innan jag hann fråga var han ville sova hade han hoppat ner från köksbänken och sprungit ut till vardagsrummet. Jag sprang efter och såg på när Gösta tog av sig sin tomteluva och kröp ner i Olivias hundkorg där Olivia fortfarande låg. Hon lade en tass över Gösta, som i en kram, och båda somnade.

Jag gick till sängs några timmar senare, efter att jag tittat till Olivia och Gösta.


Jag vaknade nästa morgon av att Olivia skällde från vardagsrummet. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och gick ut till vardagsrummet.

“God morgon”, gäspade jag. “Vad är det, tjejen?”

Olivia nosade på något på golvet, och skällde igen. Jag böjde mig ner och tog upp föremålet från golvet. Det var en grå tomteluva, inte mer än tio centimeter lång. Jag såg mig omkring i lägenheten, men såg inte skymten av någon snötomte. Olivia skällde igen, den här gången mot fönstret. Jag gick fram till henne och tittade ut. Jag kunde knappt tro mina ögon. Allting utomhus var täckt av ett lager fluffig snö. Barn byggde snögubbar och hade snöbollskrig, och vuxna pulsade fram i snön på väg till en affär eller en restaurang.

Jag tog upp Olivia och gick ut med henne i hallen. Jag satte på hennes koppel och satte på mig mina vinterkläder ovanpå min pyjamas. Jag stoppade tomteluvan i fickan på min jacka, och vi gick ut.


Stora, vita snöflingor dalade ner från himlen i Mölndals innerstad, och byggde på det tjocka lagret snö som låg på marken. Olivia sprang upp på varenda snödriva som snöplogen skapat vid sidorna på Knarrhögsgatan. Vi gick till parken, och Olivia nosade på varenda lyktstolpe och vartenda träd. Vi kryssade fram mellan snögubbar och snöbollskrig, och Olivia syntes nästan inte i den djupa snön. Jag ledde Olivia till en bänk, där jag satte mig. Något landade i en buske till vänster om mig med ett “uff”. Jag tog upp tomteluvan och lade den på bänken och reste mig upp.

“Kom, Olivia, vi ska gå hem nu.”

När vi hade gått en bit tittade jag mot bänken. Där stod en lite gubbe och vinkade adjö till oss med en grå tomteluva, och snön yrde runt honom.

Av: Hilda Sandgren 

Audience:

Tuesday, January 19, 2021