Sök

Språk

sv-se en-gb

Nödruta och stadsvapen, länkar m.m. längst upp på sidan

Bibliotekens historia - förord

Exlibris

Anders Sjöbohm

MÖLNDALS BIBLIOTEKS
HISTORIA

Förord

 

En skönlitterär författare, brukar det heta, kan mana fram ett helt mänskligt universum på en geografiskt begränsad plats. En sådan förmåga utgör naturligtvis ett mått på författarens skicklighet men är samtidigt ett vittnesbörd om att även det utåt sett oansenliga kan ha mycket att berätta. Att lokalhistorien är full av liv, bevisas så snart man öppnar t ex Lars Gahrns digra Mölndals gatunamn - med underrubriken "Mölndals historia i gatunamnsartiklar". Sidorna börjar genast myllra av händelser och människor. Folk kryper under järnvägsbommar, det diskuteras politik i gathörnen och hålls hyllningstal på guldbröllop, hästar dricker vatten ur ån och prästgården rivs. T o m en historik över biblioteken i Mölndal, Kållered och Lindome borde kunna växa utöver de snäva institutionsramarna och bli något mer än lånesiffror och kvadratmetrar. Ju mer jag arbetat med att skriva just en sådan historik, desto större har ämnet också tyckts mig. Börjar man tränga på djupet, under de lättast åtkomliga grundfakta och sjoken av statistik, infinner sig snart en känsla av bottenlöshet.

Ämnet tangerar naturligtvis den allmänna svenska bibliotekshistorien, i sig ett komplicerat och bristfälligt utforskat ämne. Numera bedrivs det visserligen biblioteksforskning i Sverige och det finns t o m ett biblioteksmuseum i Borås och kring detta en biblioteksmuseiförening. Åtskillig lokal bibliotekshistoria har publicerats i bok- eller åtminstone artikelform, men efter Knut Tynells Folkbiblioteken i Sverige (1931) finns ingen någorlunda grundlig översikt över den svenska biblioteksutvecklingen att tillgå. 1999 firade folkbiblioteken sitt 200-årsjubileum, men det gick signifikativt nog tämligen spårlöst förbi. Vad sedan gäller historien om Mölndals, Kållereds och Lindomes bibliotek, så är den på många sätt typisk. Först handlar den om överhetens försök att med böckernas hjälp "bilda" folket, senare om folkets försök att bilda sig självt, ännu senare om något av en kompromiss mellan båda och sedan - ja, vad? Tidiga sockenbibliotek under kyrkans ledning, bibliotek med rötter i folkrörelserna och deras studiecirklar, de moderna folkbiblioteken. Emellertid är det bara Mölndal som är Mölndal, Kållered som är Kållered och Lindome som är Lindome. Det är i Mölndal, Kållered och Lindome som bibliotekshistorien blir en del av de tre kommunernas historia, samtidigt som också den allmänna svenska historien och t o m världshistorien gör sig påminda.

MÄNNISKORNA BAKOM

Det viktiga är att hålla i minnet att det, institutioner till trots, ytterst är människor historien handlar om. I Mölndal, Kållered och Lindome finns hela skalan av biblioteksfolk - alltifrån oavlönade eldsjälar som byggde upp boksamlingar från nästan ingenting till dem vars insatser var mera blygsamma, som att bemanna en biblioteksfilial några kvällstimmar per vecka. Ställd inför det arbete som sammantaget krävts för att bygga upp och driva kommunens olika bibliotek, hade det varit ett svek att inte försöka rädda de unika detaljerna undan glömskan. Dessbättre finns tryckta kataloger bevarade i olika arkiv, liksom förvärvs- och lånejournaler, föreningsprotokoll, tidningsurklipp, statistik, korrespondens och räkenskaper. Men utöver detta har jag intervjuat ett stort antal gamla och nya arbetskamrater, barn och vänner och grannar till dem som inte längre finns i livet, låntagare och politiker. Det har blivit många pratstunder, långa och korta telefonsamtal, och därtill en hel del brev. Pusselbitar har kunnat fogas samman. Åtskilliga läsare kommer förvisso att tycka att vissa avsnitt och aspekter blivit mer ingående behandlade än andra, och de har förstås rätt. Men i åtminstone några fall tycker jag att jag är ursäktad. Att t ex SLS-biblioteket i Lindome framträder enbart som något av en skugga, beror på att källmaterialet är så obefintligt. Ibland har ett tillfälligt påpekande, kanske bara en bisats hos en intervjuperson, tvingat mig att skriva om historien. Sådana avgörande bisatser finns det säkert fler av men kanske inte någon kvar att uttala dem eller så har jag inte haft turen att stöta på honom eller henne. Överhuvud har vägen genom historiken i flera fall tagit nog så oväntade omvägar. Så har t ex en pärm med viktig information räddats ur ett uthus i Lindome och vem hade kunnat tro att jag skulle få anledning att begära fram hemligstämplade polisprotokoll?

VAD BETYDER ETT BIBLIOTEK?

Det hade naturligtvis varit fullt möjligt med fler detaljanalyser från min sida. Jag kunde t ex finkammat sockenbibliotekets bokkatalog från 1866, jämfört den med samtida bibliotekskataloger och utifrån detta försökt dra slutsatser om både bibliotek och samhälle. Från sockenbiblioteket finns också lånejournaler bevarade och med dem källor till kunskap om vilka böcker som var de populäraste. Har f ö aldrig någon Mölndalsbo kommit på tanken att försöka ta reda på vad farfars farfar eller mormors mormor lånade? Bibliotekshistoria skulle t o m kunna fungera som släktforskning, även om ett boklån egentligen inte säger så mycket om vad böckerna betydde (eller inte betydde) för sin läsare. Man kan också undra om det inte skulle krävas utomordentligt ingående kunskaper om en gången tid och dess förutsättningar för att man ens ska våga gissa sig till läsningens roll i farfars farfars eller mormors mormors liv. Att sedan gå vidare och försöka tränga djupare in i frågan vad ett bibliotek egentligen betytt och betyder för ett samhälle som Mölndal, leder snabbt in i en återvändsgränd av spekulationer. Det finns en helhet som man bara kan ana, en rymd av upplevelser, drömmar, ambitioner och besvikelser. Men som samtidigt kan få oss att förstå vilken omistlig del av samhället biblioteken faktiskt utgör. "Ett bibliotek är den största gåva en kommun kan ge sina invånare", säger en av mina intervjupersoner. I jämförelse med storartade kulturevenemang kan ett biblioteks dagliga basverksamhet förvisso te sig oglamorös. Men den kan i förlängningen få en enorm betydelse genom att stimulera kunskapssökande och fantasi, stärka yttrandefrihet och demokrati, skänka glädje, avkoppling och tröst. Återstår att gissa och spekulera med fantasi och att dra slutsatser med sans och måtta. Ändå tror jag att den ovannämnda helheten, den som bara låter sig anas, på något sätt besjälat mitt arbete. Inte så få gånger har jag därför tänkt på några rader av Elisabeth Rynell, från essän "Det paketerade paradiset", publicerad i I Minne, hösten 1986:

En man som snidar en sked kan aldrig vara absolut säker på att det blir en sked. Så småningom kanske det ändå artar sig till att bli en sked, men han vet fortfarande inte exakt hur den kommer att se ut. Han kan få ett infall och göra något oplanerat, en blomma i skaftet eller i bladet - . Hans händer drömmer att de formar ett underverk till sked medan han arbetar, den mest graciösa och fulländade sked som världen skådat. Så blir det kanske till slut en ganska alldaglig sked. Det gör ingenting, för snidaren har färdats vida under arbetet. Medan han höll på snidade han ett möjligt underverk och lyftes.

Den här boken blev kanske inte mer än en alldaglig sked och gav inget svar på vad biblioteket "egentligen" betydde. Somliga människor och somliga platser blev bara till konturer och annat tvangs jag utesluta för att det inte passade i en försiktig, nykter och opartisk historik. Men det känns ändå som om jag färdats vida omkring. Och lyfts. Kan jag sedan förmedla åtminstone något av den känslan får jag vara nöjd.


INGET ENMANSARBETE

Jag har arbetat på kommunens bibliotek i snart tjugofem år. När jag började, 1977, låg själva kommunsammanslagningen bara sex år tillbaka i tiden. Vad denna innebar, hade jag som nyanställd just inget begrepp om och egentligen är det först i och med denna bok som jag på allvar försökt ta reda på det. Det har då slagit mig att det som redan skrivits om kommunens historia fördelar sig mycket ojämnt. Det finns relativt mycket att läsa om Mölndal och Lindome medan det är betydligt mera tunnsått med material om Kållered. När jag nu själv har försökt följa historien bakåt, har historien följaktligen snabbt förgrenat sig i historien om tre sinsemellan mycket olika kommuner - var och en med sin unika bibliotekshistoria. Själv inte från trakten, har jag lyckligtvis kunnat få hjälp av dem som vet mer. Något enmansarbete kan man minst av allt kalla historiken.

Jag vill därför särskilt tacka min chef, Margareta Ljunge, som från första början uppmuntrat arbetet och som gett mig möjlighet att forska och skriva på arbetstid. Ekonomiska bidrag har kommit från Greta Linders stipendium, Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur och Biblioteksmuseiföreningen. Hur historiken sedan skulle sett ut ifall inte Lars Gahrn från Mölndals hembygdsförening öppnat sina skattkistor för mig och varit så generös med kritiska synpunkter, vågar jag knappt tänka på. På samma sätt har hembygdsgillesordförandena Staffan Bjerrhede (Kållered) och Sven-Åke Svensson (Lindome) varit till stor hjälp med synpunkter och genom att förmedla kontakter, liksom filialcheferna Inga-Lill Ekvall (Kållered) och Anna-Greta Virdborg (Lindome) och många fler av mina arbetskamrater. Min kollega Bert Hoflund har tålmodigt lagt ut den ena versionen efter den andra på bibliotekets hemsida och Paul Henningsson har varit mycket hjälpsam med att scanna in bilder och överhuvud redigera illustrationsmaterialet. Även Ingrid Atlestam, författare till boken om Göteborgs bibliotekshistoria, Ingemar Rosberg (Biblioteksmuseiföreningen)och Magnus Torstensson (Bibliotekshögskolan) är jag stort tack skyldig. Detsamma gäller personalen vid Mölndals kommunarkiv, Föreningsarkivet i Mölndal, Nordhallands hembygdsförenings arkiv (Kungsbacka), Folkrörelsernas arkiv i Norra Halland (Varberg), Nykterhetsfolkets länsarkiv (Halmstad) och länsbiblioteket i Halmstad. Men de verkligt stora stunderna har jag upplevt tillsammans med veteraner som Ivar Andersson, Karin Alm och Britt Grundel. Genom dem jag kommit i kontakt med avlägsna men levande årtionden, till det förflutna som är en förutsättning för den värld vi har idag. Det har också fungerat som att, från en oväntad synvinkel, möta mina föräldrars värld. Och, till sist, eftersom det främst är tack vare dem jag själv fått med mig läslust och historieintresse ut i livet, vill jag tillägna dem och deras generation min bok.

<< Åter till index

Artiklar: visa en viss artikel

Sidfot

Mölndals stadsbibliotek

Brogatan 40/
Bergmansgatan 31
431 30 Mölndal


Telefon
Information: 031-315 16 00
 
Info barn:     031-315 16 20
Info vuxen:   031-315 16 10

Epost: 
molndals.stadsbibliotek@molndal.se

 

 

 

Jag vill lämna en synpunkt