Sök

Språk

sv-se

Nödruta och stadsvapen, länkar m.m. längst upp på sidan

BIBLIOTEKSHISTORIA FRÅN LINDOME

 Vy över Lindome.

Anders Sjöbohm

BIBLIOTEKSHISTORIA
FRÅN LINDOME

 

Lindome i mitten av 1870-talet
Lindome Hembygdsarkiv

 

Att skriva Lindomes bibliotekshistoria är inte alldeles lätt. Varken i Mölndal eller i Kållered finner man samma nästan förvirrande mångfald, och historiken riskerar att bli därefter. Bibliotek har startats, flyttat och bytt föreståndare, lagts ner eller slagits samman. Samtidigt som alldeles för många av dem som skulle kunnat berätta inte längre finns i livet, är arkivmaterialet skingrat - ibland rikligt, ibland obefintligt. Visserligen följer Lindome i stora drag det gängse utvecklingsmönstret för svenska bibliotek, och de olika folkrörelsebiblioteken sugs med tiden mycket riktigt upp i den kommunala organisationen. Men utvecklingen går långsammare och är mera motsägelsefull än i Mölndal och Kållered. I Lindome finns folkrörelsebibliotek som nog säger ja till samverkan - och vars bibliotekarier mycket väl kan dyka upp i den kommunala biblioteksstyrelsen - men samtidigt envist värnar om sitt oberoende. När kommunbiblioteket sent omsider blivit allenarådande, fann man sig därför inte sällan sitta med ett par-tre exemplar av en och samma bok. Det första kunde vara stämplat med "ABF", det andra med "JUF" osv!

LINDOMEBYGDEN

De många biblioteken vittnar också om att det, historiskt sett, funnits inte bara ett utan flera Lindome. Stora delar av kommunen har förblivit landsbygd, medan andra tidigt såg industrier växa fram. Men jordbruket kunde aldrig ge Lindomeborna tillräcklig bärgning, vidsträckta arealer var vattensjuka och kunde först framemot 1800-talets slut dikas ut. I stället kom hantverket, främst möbelsnickeriet men också järnsmidet, att spela en avgörande roll. Så sent som under 1800-talets andra hälft upplevde möbelsnickeriet en sista storhetstid, med uppemot 800 personer sysselsatta och Lindomemöbler efterfrågade så långt borta som i England och Ryssland. Att Lindome 1888, tack vare bygget av västkustbanan, fick en egen järnvägsstation betydde också att det blev lättare att frakta möblerna till försäljning i Göteborg. Men i längden kunde dessa hantverksprodukter inte hävda sig i konkurrensen från de billiga industritillverkade möblerna. Många fann med tiden därtill att de kunde tjäna betydligt mer pengar som finsnickare vid fabriker i Göteborg; fr o m 1931 kunde Lindomeborna f ö ta bussen direkt ditin. Det tidiga nittonhundratalet blev därför en brytningstid. Fattigdomen var snarast mer utbredd än tidigare, för många var det svårt med försörjningen och 1906 tillskrevs tuberkulosen vart tredje dödsfall. Men som på trots växte i gengäld ett rikt föreningsliv med starka personligheter fram, och det är i det sammanhanget de olika Lindomebiblioteken ska ses. I en landskommun som Lindome kunde det visserligen inte bli fråga om annat än små bibliotek, men samtidigt kan man inte annat än imponeras av den envisa mänskliga aktivitet som dessa ger uttryck för.

I Lindome fanns det många som, mitt i fattigdom och religiöst betingade läsförbud mot världslig litteratur, hungrade efter böcker och kunskap. Mina intervjupersoner har kunnat berätta om läsning under täcket, i ficklampssken, och två av dem som i vuxen ålder blev filialföreståndare har vittnat om vilken lockelse som en gång utgick från lådan med indianböcker som fanns att låna hos en folkskollärare.1 Att läsa veckotidningar ansågs som en Djävulens frestelse.

Alltför sent, några månader före hennes bortgång, gjorde jag ett försök att intervjua författarinnan Astrid Pettersson. Hon kom till Lindome som elvaåring och handlingen i hennes romaner är ofta förlagd dit eller till platser som åtminstone påminner om Lindome. Vid intervjutillfället var den förut så kraftfulla Astrid Pettersson närmare nittio år gammal, svag och sängliggande; hon mindes endast fragmentariskt och det tog avsevärd tid för henne att formulera orden. Samtalet drev lite planlöst mellan barndomen i Knipered, tiden i JUF och mötet med Rut Adler och de olika biblioteken - mer härom senare. Vid ett tillfälle kom hon att tala om några barn som varit hennes lekkamrater och vars föräldrar hade mycket böcker hemma.2 När jag frågade henne om hon kunnat känna sig avundsjuk på dessa barn, kom svaret med eftertryck:

- OM jag var...!?!?

Sedan 1971 hör Lindome till Mölndals kommun. Men medan kommundelarna Mölndal och Kållered räknas till ett landskap, hör Lindome sedan gammalt hemma i ett annat. Denna kommunens sydligaste del utgör i själva verket Hallands nordligaste socken, och Lindomeborna har alltid slagit vakt om sina halländska traditioner. Ur bibliotekssynpunkt betyder detta att Lindome ända fram till kommunsammanslagningen, tvärtemot Mölndal och Kållered, inte haft Göteborg som centralbibliotek utan Halmstad. 1932 blev Halmstad centralbibliotek för Hallands län och redan den första hösten började vandringsbiblioteken gå ut över länet. Vid den tiden fanns det många vita fläckar på den halländska bibliotekskartan. Av totalt 86 landskommuner, konstaterade man 1938, hade 9 enbart kommunalt bibliotek och 37 såväl kommunalt bibliotek som ett eller flera studiecirkelbibliotek. Lindome hörde till de 30 som bara hade studiecirkelbibliotek, medan 10 landskommuner inte hade något bibliotek alls. Av centralbibliotekets årsberättelser kan man utläsa att ABF-biblioteket i Lindome så tidigt som 1933 fick ett första vandringsbibliotek. Även JUF- och SLS-biblioteken finns omnämnda där, med tiden också det kommunala biblioteket. Vi kommer längre fram att få anledning att återkomma till centralbibliotekets insatser.

DET LÄSANDE LINDOME

Men hur började det hela? Försöker man gå tillbaka i historien, måste man givetvis först och främst konstatera att ett bibliotek förutsätter läskunnighet och att läskunnighet i sin tur förutsätter skolor. Hur det i äldre tider förhållit sig med läsningen i Lindome ska jag i och för sig inte fördjupa mig i. Nämnas bör dock att den förste utbildade folkskolläraren anställdes 1848 och att ett beslut om att uppföra en skolbyggnad togs året därefter. För en fattig bygd som Lindome innebar folkskolan emellertid ett drygt åtagande och de närmaste decennierna kom därför att kantas av protester, inbördes konflikter och överklaganden; så blev t ex skolan från 1849 års beslut inte uppförd förrän sexton år senare. Med skolgången som sådan kunde det också vara si och så, barnen behövdes i arbetet och så sent som 1900 försökte en skolinspektör förgäves driva igenom att barnen skulle gå i skolan åtminstone varannan lördag.

I många Lindomehem lästes det förstås, liksom i Mölndal och Kållered, kristen litteratur. Redan 1870 hade metodisterna inlett sin förkunnelse, en församling grundades 1898 och med tiden byggdes kapell både i Greggered och Hällesåker och senare dessutom en mera centralt belägen kyrka. Metodisterna lade stor vikt vid det lästa ordet och hade t o m ett eget bokförlag. Men även statskyrkans grepp om Lindomesjälarna var starkt och något av den stränga schartauanska andan rådde. Elias Daniel Heüman, under 1880-talet vicepastor i Tölö pastorat, gav själv ut åtskilliga predikosamlingar och uppbyggelseböcker. Tölö pastorat omfattade ända fram till 1968 Lindome och man vet att Heümans böcker spreds i Lindome.

LIVLIG KULTURELL AKTIVITET

Vad sedan gäller tidiga bibliotek i Lindome, ligger naturligtvis mycket i dunkel. En notis i annonsbladet Westkusten från januari 1875 har emellertid följande att berätta: "Nytt skolhus är byggt i socknens östra del, och enskilda personer hava dels skänkt skolan ett vackert väggur, dels ock gjort sammanskott, för närvarande uppgående till 200 kronor, för inköp av en skolorgel samt för bildande av ett sockenbibliotek." Skolan i fråga måste ha varit Hällesåkersskolan, färdigställd tre år tidigare, och det är rimligtvis där som man tänkte sig att placera sockenbiblioteket. Men medan skolorgeln kunde invigas några månader senare är det osäkert hur det egentligen gick med biblioteket. Om man får tro Allan Thorsson - mer om honom senare - ska det hela mer eller mindre ha stannat vid ett försök. I alla händelser har biblioteket inte varit särskilt långlivat och inte heller lämnat några spår efter sig i form av böcker eller protokoll. Man kan emellertid konstatera att det kom till under några årtionden som överhuvud präglades av välstånd och livlig kulturell aktivitet i Lindome. I ovannämnda annonsblad kunde man läsa om goda tider för både jordbruk och möbelsnickeri och ett ökat utrymme för sparande - t o m skolbarnen hade pengar över för de sparbössor som förvarades i skolan. Under 1870-talet bildades dessutom en sångförening, en första nykterhetsförening och 1879 läsecirkeln "Mimer" - den sistnämnda kanske i stället för biblioteket? Ett namn har faktiskt nämnts såväl i samband med sång- och nykterhetsföreningen som med sockenbiblioteket och det är folkskolläraren Anders Brambér, en föregångsman på många områden. 1884 såg en hembygdsförening, "Viljan Framåt", dagens ljus. Föreningen hade för avsikt att nedteckna muntliga traditioner, forskade i ortnamn och inventerade fornminnen - främst med tanke på en framtida sockenbeskrivning. Det var till stor del tack vare "Viljan Framåt" som man 1886 kunde bilda en ekonomisk sammanslutning för Lindomesnickarna. Av den rent konkreta föresatsen att skaffa ett skåp med glasdörrar som skulle placeras i Hällesåkersskolan blev emellertid inget. I detta skulle annars, var det tänkt, fornföremål och läsecirkelsböcker från "Mimer" kunna placeras och på så sätt vara lättillgängliga för skolbarnen.


"Viljan Framåt" hade sin storhetstid under 1880-talets senare hälft. Därefter stagnerade verksamheten och ett försök från 1912 att blåsa nytt liv i föreningen misslyckades. Fyra år senare startades emellertid ett nordhalländskt hembygdsförbund som alltsedan dess publicerat årsboken Vår Bygd. Redan i den första årgången har Lindomeslöjden kommit med på ett hörn, i form av ett upprop som formar sig till ett vältaligt försvar för den hotade hantverkstraditionen: "Ty hembygdskunskap och hembygdsvård har börjat sitt nydaningsverk, omskapande såväl de mer burgna som allmogehemmen från att vara fyllda med stillösa krimskramsartade fabriksföremål till att vara verkliga hem, vars såväl nödvändighetsvaror som prydnadsföremål utgöres av hemindustrins reda grejor. Säkert är, att har smaken för hemslöjdsartiklar en gång slagit rot, så aktar man sig noga för att i sitt hem insläppa smaklöshetens förunderliga skepnader, vare sig dessa utgöras av dåligt polityrstrukna möbler med flerfanérinlägg eller porslinskattor och pappersblommor."


NYKTERHETSBIBLIOTEKET

Några år in på 1900-talet, närmare bestämt mot slutet av 1905, väcktes faktiskt på nytt ett förslag om ett sockenbibliotek. Den som kom med förslaget menade att en del av nästa års hundskatt skulle kunna användas "till inköp av nyttiga böcker". Stämman beslöt emellertid att vänta och se hur mycket skattepengar som egentligen skulle kunna komma in, och av protokollet framgår att man var väl medveten om att ett sockenbibliotek numera skulle kunna få ekonomiskt stöd från staten. Något bibliotek blev det emellertid inte, för när hundskattepengarna mot slutet av 1906 skulle fördelas gick i stället 100 kr till föreläsningsföreningen och lika mycket till skytteföreningen. När Lindome under 1900-talets första decennier till sist fick ett bibliotek var det inte i kommunal regi utan i nykterhetsrörelsens. I Lindome var dryckenskapen bland männen tidvis utbredd och ett gissel för kvinnorna. Den första av flera nykterhetsföreningar hade, som redan påpekats, sett dagens ljus under 1870-talet. I början av det nya seklet bildades därtill en förening vid spinnerifabriken, och signifikativt nog anslöt sig de flesta kvinnliga arbetarna till den. Vad gäller nykterhetsrörelsens bibliotek i Halland, så hade ett sådant startats nere i Halmstad så tidigt som 1883. I Lindome var det nykterhetslogen 4154 "Vårt Hopp" som inledde bokutlåning. Själva logen instiftades i september 1910. Av sjutton instiftare var hela tolv kvinnor, med lärarinnan Anna Eriksson som första namn, men snart nog blev det manlig majoritet bland de styrande. Genom protokollen anar man möten under högtidliga former, öppnade "i enlighet med ritualen" och med "unison sång" som ett av många inslag. Föredrag om Fröding och - mitt under första världskriget - fredsfrågan hade sin givna plats men också "lekar i det fria" och sommardans. Eftersom de två första åren saknas bland efterlämnade protokoll vet man inte när och hur biblioteket kom till men i mars 1913 tycks det redan vara etablerat. Då beslöt man nämligen "att jämte förut utbetalade 50 öre till föreläsningsbiblioteket ytterligare utbetala 50 öre till prenumeration för 1913." Senare samma år var inköpet av ett bokskåp uppe till diskussion men avvisades. Man höll också en litteraturafton, med högläsning ur bibliotekets bestånd. Att läsa måste ha varit populärt för när det blev tal om inbindning av de mest värdefulla böckerna beslöt man sig för att vänta med åtminstone en del av dessa, "till den bästa läsetiden får gått över". 1913 nämns för första gången en bibliotekarie vid namn - Per Persson, handelsbiträde från Hällesåker och senare föreståndare för fabriksboden vid bomullsspinneriet i Annestorp. När denne efter ett år omvaldes till bibliotekarie bestämde man sig också för att biblioteket skulle hålla öppet "halvfem varje söndag". Efter några år efterträddes Per Persson av snickaren Anders Karlsson, Ranered, och denne i sin tur av John Andersson från Hällesåker som kort och gott tituleras "arbetare". Närmare tvåhundra böcker, både skön- och facklitteratur, köptes under årens lopp in till logens bibliotek. Bokurvalet gör ett ambitiöst intryck. Slår man upp förvärvsjournalens första sida hittar man Mark Twain sida vid sida om filosofen Henri Bergson och folkbildaren Oscar Olsson - längre fram också Strindberg, Ellen Key och Bertha von Suttners pacifistiska skrift Ned med vapnen. I en annons i Kungsbacka-Tidningen från oktober 1914, undertecknad "bibliotekarien", lockade man med ett nittiotal band "av våra bästa författare". Samma år skickades både bibliotekarien och en "biträdande" bibliotekarie till Varberg, förmodligen på en kurs.

Annons


Verksamheten tycks emellertid ha förfallit för i början av tjugotalet stagnerar inköpen och 1922 manar man därför till uppryckning: "Biblioteket skulle omedelbart ordnas samt utlånade böcker tillrättaskaffas och ordnad utlåning ske å bestämda tider. Beslutades att biblioteket skulle hållas öppet första och tredje söndagen i månaden kl. 7 e.m. Avgiften per bok och vecka skulle vara 10 öre." Man lånade vid ett tillfälle t o m ut en del böcker till ett närbeläget folkbibliotek och fick 36 kr i ersättning året därpå - vid den här tiden hade studiecirklarnas bibliotek rätt att ta ut en mindre avgift för sina tjänster. Att hitta lokaler till logens verksamhet var aldrig lätt, och man måste länge ambulera från plats till plats. Så småningom hittade man en lokal i Hällesåker men några år in på tjugotalet började medlemmarnas passivitet bli ett allvarligt problem. Det gjordes t o m hembesök hos tidigare medlemmar för att beveka dem att komma tillbaka men vid det här laget hade man överhuvud börjat se pessimistiskt på möjligheterna att bedriva något nykterhetsarbete i Lindome. 1928 upphörde logens verksamhet helt.3

JUF:S BIBLIOTEK

Vid det laget hade emellertid ett nytt kapitel i Lindomes bibliotekshistoria börjat skrivas. I juni 1925 hölls nämligen ett möte som ledde till att en lokalavdelning av Jordbrukare-Ungdomens Förbund (JUF) kunde bildas. Mötet hölls hemma hos makarna Axel och Rut Adler på Ekered i Dvärred. Ett femtiotal ungdomar anslöt sig och en interimsstyrelse, med Rut Adler som ordförande, tillsattes. Av årsberättelsen att döma var redan det första året fullt av aktiviteter: simundervisning och livräddning, utflykt till Tjolöholms slott och fotvandring bland hemtraktens minnesmärken, dans kring midsommarstång och framme i december luciafest med avslutande psalmsång. Nästa år handlar det om diskussion om dansens vara eller inte vara i samband med JUF-mötena, skördefest med fiollåtar och lustspel, studiecirklar i hönsskötsel, svenska språket och dubbel bokföring - nu i stället med Viktor Nilsson som ordförande. (Mer om denne senare.)

Detta år tycks också ett första steg mot ett JUF-bibliotek ha tagits. Då höll nämligen Nils Adler föredrag över ämnet "Hur man intränger i böckernas värld". "Talaren upplyste vilka bibliotek som finnes att tillgå", rapporterar årsberättelsen, "samt vilken litteratur som främst bör läsas. Föredraget var synnerligen lärorikt och instruktivt. Vid tillfället fick avdelningen mottaga en värdefull uppslagsbok." Nils Adler var yngre bror till Axel, bodde mestadels i Stockholm men vistades långa tider på Ekered. Han var löjtnant i reserven och något så ovanligt som katolik - vilket förstås fick Lindomebarnen att ta sig en extra noggrann titt på honom. Som person var han mångsidig men något splittrad. Ett stort intresse för litteratur och kultur drev honom att aktivt understödja författare och konstnärer. Naturligt nog köpte han mycket böcker, läste mycket men gav dessutom bort en hel del av vad han hade läst. (Långt fram i livet kunde han roa sig med att uppsöka någon av Stockholms cykelparkeringar och spänna fast bokpaket på slumpvis utvalda cyklar.) En så givmild person var naturligtvis ytterst lämpad att starta ett bibliotek. Mycket riktigt skänkte Nils Adler själv en grundplåt - den tidigare nämnda uppslagsboken var säkert hans - och kanske skänkte de generösa makarna Adler också ett och annat. Biblioteket blev i alla fall verklighet 1928 och kom sedan att ambulera. Till att börja med befann det sig på Ekered, fr o m 1932 hos Viktor Nilsson i Gårda.

I samband med luciafesten i slutet av 1928 bestämdes, efter diskussion, att varje låntagare skulle betala 5 öre per bok för ett tvåveckorslån. Betalade man 1 krona, kunde man få låna under ett helt år. Studiecirkelbiblioteken hade, som tidigare nämnts, vid den här tiden rätt att ta ut en avgift för boklånen. Men i och med 1930 års författning började kommuner och landsting lämna bidrag till biblioteksverksamheten och staten sköt till betydligt frikostigare belopp än förut. Därigenom kunde staten börja ställa krav på avgiftsfrihet. JUF-biblioteket på Ekered fick tio kronor, köpte nya böcker för pengarna och lät sedan lånen bli gratis. Men för säkerhets skull införde man en övertidsavgift om 10 öre per bok och påbörjad vecka. Då hade Maja-Stina Lysell, en ung kvinna som makarna Adler tagit sig an, trätt till som bibliotekarie. Att Maja-Stina Lysell själv var intresserad av litteratur kan kanske utläsas ur det faktum att hon i samband med ett föreningsmöte höll föredrag om August Strindberg; de här åren höll JUF-arna ofta sådana föredrag för varann. Idén var från början Rut Adlers. Hon berättade själv om Dan Andersson och Harry Martinson, Viktor Nilsson om August Bondesson och en flicka vid namn Astrid Karlsson - senare känd som Astrid Pettersson - om Carl Larsson i By. Man spelade också amatörteater, med titlar som "När Svensson skulle köpa ångtröskverk". Mitt i all denna aktivitet tycks emellertid intresset för biblioteket, som fram till 1931 var det enda biblioteket i Lindome, inte blivit riktigt vad JUF-ledarna hoppats. Det hjälpte inte att ett större bibliotek, förmodligen Adlers, uttryckligen ställdes till föreningens förfogande. Nu började dessutom medlemsantalet, som högst nästan åttio personer, sjunka. JUF hade snart sin verkliga storhetstid bakom sig och det blev i fortsättningen en krympande och åldrande medlemsskara som förde föreningen vidare.

 

RUT OCH AXEL ADLER

Makarna Rut och Axel Adler betydde själva säkert en hel del för att JUF-biblioteket skulle komma till stånd men hur pass mycket de i fortsättningen hade med dess direkta skötsel att skaffa är osäkert; åtminstone Rut satt tidvis med i avdelningens biblioteksnämnd. Både hon och Axel spelar emellertid en så viktig och inspirerande roll i Lindomes kulturliv - det kom att handla om så mycket mer än enbart en JUF-avdelning - att jag tillåter mig en utvikning från biblioteksämnet i snäv mening. Makarna Adler var förmögna, låt vara att mycket pengar försvann i samband med Kreugerkraschen några år in på trettiotalet, men deras hem på Ekered kom att tjäna som något av en folkhögskola. JUF kunde disponera praktiskt taget hela det vackra huset, med kakelugnar från Gustavsberg.

Axel Adler, född 1878, var en direktör som enligt egen utsago började sin affärsverksamhet i 12-årsåldern genom att i faderns mjölkbutiker sälja karameller som han köpt för sparade pengar. I vuxen ålder gjorde han sig en förmögenhet inom mejerirörelsen och grundade bl a Arla men i början av trettiotalet sålde han företaget till böndernas kooperativa mejerirörelse. Han var mycket socialt intresserad, sympatiserade starkt med Ernst Wigforss' idéer och hyste stor respekt för studier. (Sina egna hade han måst avbryta i femtonårsåldern, då han började arbeta på sin fars kontor.)4 Att han själv mindes sina ungdomsår på landsbygden som trista och enformiga bidrog säkert till hans iver att verka för en ny generation. Rut Adler, född 1888 i Riseberga i Kristianstads län, var vid tiden för sitt giftermål med Axel utbildad trädgårdsmästare. Hennes liv skulle emellertid komma att präglas av rastlöshet och omorientering. Ett märkligt och gripande dokument utgörs därvidlag av den diktsamling, Fragment ur tre decennier (1963), som hon gav ut i sjuttiofemårsåldern. Samlingens dikter präglas av såväl medkänsla som desperation, och i en av dem liknar författarinnan sig själv vid en nomad: "Bryt upp från allt som är kärt idag / för att prövas på allt som är kvar / som ditt eget nakna och ensamma jag". Fem år senare publicerade hon ytterligare en bok, Nära mellan allting. I den sistnämnda återfinns prosaberättelsen "Barndomsminnen". Om man vågar gissa att huvudpersonen Maria har en hel del gemensamt med författarinnan själv, kan den kanske säga något om drivkrafterna bakom Rut Adlers handlande. Berättelsen skildrar en uppväxt i ett större jordbrukarhem men vittnar samtidigt om barnets upplevelse av samhörighet med tjänstefolket. Så t ex i denna laddade scen:

Senare, som vuxen, skulle hon tänka att det gick som en osynlig gräns mellan fattigaristokratin: föräldrarna, och proletariatet: de anställda, barnen - i en ständig och hemlig maktkamp. Resultatlös emedan man ju måste stå med ett ben i vart läger. På proletariatsidan hade man i varje fall roligare, mer spännande; men det var ju rena dubbelspelet: tävla med torparbarnen i grovt språk ute på vedbacken och städat uppträdande och trumpen tystnad när vi var inne. Långt in i vuxen-livet skulle Marias samvete värka över en sådan episod: Pappa hade stått på verandan och hört barnen, som blivit osams om någonting, häftigt gräla och skrika grova skällsord sig emellan. Han ropade in oss, och skamslagna väntade vi alla stryk. Det kom inget. Pappa grät. Han, den mäktige och enväldige, gömde ansiktet i armarna mot det stora ekbordet på verandan och snyftade hjälplöst och övergivet. Naturligtvis grät vi allihop och försökte med ack så tafatta smekningar visa hur vi älskade honom och aldrig ville göra honom ledsen mer.

Politiskt sett var Rut Adler till att börja med snarast vänsterliberal och som sådan tidigt engagerad i främst kvinno- och fredsfrågor. Hon hörde hemma i "Frisinnade Kvinnors Riksförbund", med starka band till den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad; i "Fogelstadsgruppen" ingick bl a Elisabeth Tamm och Elin Wägner. I riksdagsvalet 1924 fanns Rut Adler med på en frisinnad kvinnolista och i samband med valet fyra år senare talade hon på förbundets offentliga möten. Under lång tid var hon aktiv inom "Göteborgs Kvinnliga Diskussionsklubb", 1926-1929 t o m dess ordförande. Till hennes många insatser under årens lopp hör också det riksomfattande fredsmöte som hölls på Ekered i mars 1931 och dit bl a Elin Wägner bjöds in för att föreläsa. Tidvis fungerade huset som internatskola; på schemat varvades teoretiska ämnen som engelska, näringsgeografi och socialekonomi med idrott och kroppsarbete. Vid ett tillfälle tog man emot ett tjugotal arbetslösa sjömän från Göteborg, vid ett annat unga arbetslösa kvinnor. Rut Adler verkade därtill i fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden i Lindome; under trettiotalet var hon aktiv i solidaritetsarbetet för Spanien. "Frisinnade Kvinnors Riksförbund" blev med tiden alltmer partipolitiskt hemlöst och många av medlemmarna radikaliserades. Rut Adler själv gick 1934 över till socialdemokratin, men när hon 1940 kritiserade partiledningen för att ge upp klasskampen för "en sveklig borgfred med arbetarrörelsens motståndare" blev hon utesluten ur partiet. Senare samma år var hon med om att grunda Lindome kommunistiska arbetarkommun och kunde ibland ses agitera utanför snickerifabriken i Lindome centrum; hon var en god talare. Ofta kom partikamrater på besök. "Jag minns t ex med glädje", berättar en som var ungkommunist på fyrtiotalet, "hur vi arrangerade cykelutflykter till Lindome, där Rut Adler hade sitt vackra hem med ett mäktigt bibliotek. Där satt vi vid hennes fötter framför spisen och resonerade om politik och böcker. Det var en härlig människa, född i bourgeoisin men med en äkta känsla för arbetarklassen."

Under krigsåren separerade Rut Adler från maken och flyttade från Ekered. De många uppbrotten till trots, skulle hon aldrig glömma åren med JUF, och efter begravningen 1969 fick kransarna från Lindomes JUF-avdelning signifikativt nog följa med hennes stoft ner till jordfästningen i Riseberga. Till dem som tog livsavgörande intryck av henne hör den ovannämnda Astrid Pettersson. "Vi som fick dansa in vår ungdom på Ekereds fina parkett, vi bondbarn med klumpiga skor", skrev hon senare. På Ekered fick hon tidigt höra bl a Elin Wägner och Hinke Bergegren föreläsa och skrev senare själv texter för JUF-föreningens revyer. I den självbiografiska Barn i första världskriget vittnar hon om allt vad Rut Adler betytt för henne. I en romansvit, där bl a Livets trappa (1967) och Barnets börda (1969) ingår, finns dessutom en Signe Borg på "Ekeborg" som bär tydliga drag av Rut Adler. Signe Borg har emellertid också en make vid namn Pål, en man vars vyer totalt inskränks av makt- och penninghunger. Men denne Pål stämmer knappast lika väl överens med Axel Adler som Signe Borg med Rut. Även Axel Adler gjorde mycket för Lindomeungdomen. Bl a höll han kurser i engelska och svenska på Ekered - för ungdomar som tog sig dit på cykel. Själv flyttade han så småningom in till Göteborg men drog sig inte för att åka tillbaka till Ekered för att hålla sin kvällskurs i svenska igång - också när antalet elever vid ett tillfälle sjunkit till en enda flicka! Det var också han som tog initiativet till att plantera skog på kalmarkerna i Lindome. Astrid Pettersson själv kan knappast ha satt likhetstecken mellan romanfigur och förebild för i några minnesbilder skriver hon så här: "Jordbrukareungdomens Förbund i Lindome var bildat och store Arlachefen Axel Adler smög Selma Lagerlöfs bok Jerusalem innanför min kofta. Jag lyste med ficklampa halva natten under täcket och läste. Efter förhandlingarna bad han mej komma fram och 'ta oss med till Jerusalem'. Än kan jag minnas hur glad jag blev. Jag hade inte vågat tala om för någon att jag läst en roman. Jag berättade en hel timma och det var dödstyst i Adlers stora matsal."

VIKTOR NILSSON

Viktor Nilsson.Från Ekered överfördes biblioteksböckerna 1932, som tidigare nämnts, till Viktor Nilsson i Gårda. Viktor Nilsson föddes 1886 på ett skogshemman i Sibbarp, och att pappan var aktiv kommunalman kom säkert att betyda en hel del för hans framtida verksamhetsval. Sibbarp låg bara några mil från Katrineberg och samtliga barn i den stora syskonskaran besökte antingen den mer teoretiskt inriktade folkhögskolan där eller den mer praktiskt inriktade lantmannaskolan. Hemmet var annars strängt religiöst. Slagsmål, dryckenskap och kortspel gällde som svåra synder och barnen fostrades till att tänka att det för var och en gällde att ta vara på sin tid. Viktor gifte sig med en lärarinna och kom till Lindome 1920. Att komma dit som nyinflyttad, berättade han senare, var emellertid inte lätt. Från slättbygderna söderut hade han varit van vid effektiva jordbruksmetoder och åren av krig och ransonering hade överhuvud betytt ett nytänkande inom det svenska jordbruket. I Lindome kom han med i agitationen för kooperation, startade mejeri- och slakteriföreningar och var med i JUF-föreningen alltifrån starten 1925. Året därpå blev han, som redan nämnts, föreningens ordförande. Samverkan var betydelsefull, inte minst eftersom jordlotterna i Lindome överlag var små. Många, om än inte Viktor Nilsson själv, hade fortfarande snickeriet som huvudinkomst och stod inte sällan i ständig skuld hos handlaren. Somliga av Viktor Nilssons grannar var mycket fattiga och familjen brukade skänka stekfläsk till dem i samband med slakt.

Viktor Nilsson trodde på kunskapens betydelse för samhällsutvecklingen och hade en för sin tid mycket liberal inställning till kvinnor och utbildning. Redan att han hjälpte sin hustru att mata småbarnen väckte uppseende. Att han senare lät sina fem döttrar läsa och utvecklas som de ville och rådde dem att skaffa sig ett yrke fick också människor att förundras. I hemmet rådde full aktivitet, där hölls JUF-möten och bokutlåningen betydde att det ofta kom grannar och andra Lindomebor på besök. I huset fanns ett vackert bokskåp, tillverkat av en Lindomesnickare, med glasdörrar. Bokskåpet placerades i kontoret och i detta ställdes biblioteksböckerna upp i tre hyllor. 1935 utsågs äldsta dottern Gurli till bibliotekarie och det var ofta hon som skötte utlåningen, annars den av döttrarna som för tillfället var hemma. Flickorna kombinerade lånetjänsten med läxläsning men det kunde förstås hända att de gömde något som de hellre ville läsa under den tyska grammatiken... Mest var det bondpojkar som kom och lånade - flickorna förväntades sköta sitt hemarbete - medan det däremot var sällsynt med ungdomar från industrierna i Annestorp. Populärast var nog klassiker som Selma Lagerlöf men också böcker av Harry Martinson, Eyvind Johnson och Björnstjerne Björnson gick bra. Viktor Nilsson själv var oerhört läsintresserad - Kristin Lavransdotter, berättade han på äldre dagar, var en av hans livs stora läsupplevelser - och läste så mycket han kunde, oftast på kvällarna. Också döttrarna fostrades till att läsa och deras pappa berättade gärna om böcker som betytt något för honom. Han tyckte om Nässlorna blomma och Anna Svärd. Fänriks Ståls sägner och Svenska bilder hade han lärt sig utantill när han låg i det militära.

1930 fick Viktor Nilsson, Rut och Axel Adler tillsammans JUF's förtjänstmedalj i silver. Med åren gled emellertid pionjärerna isär. Viktor Nilsson, själv bondeförbundare, stod främmande för Rut Adlers radikala politiska omorientering och hennes skilsmässa från maken Axel berörde honom illa. Vid sidan av sitt lantbruk och sitt föreningsengagemang hann Viktor med fler aktiviteter. Han representerade sitt parti i Lindomes kommunalfullmäktige, var tidvis ordförande i nykterhetsnämnden och så småningom hittar man hans namn även i de kommunala biblioteksstyrelseprotokollen. Han fann också tid att verka som styrelseledamot i tidningen Norra Halland, var aktiv i en föreläsningsförening, därtill kyrkvärd och sångare i Hallands körsällskap... JUF blev han trogen ända tills föreningen lades ner 1969. Han var närmare nittio år gammal när han dog 1976.

I årsberättelsen för 1937 skriver JUF-avdelningen optimistiskt om ökad lånefrekvens på biblioteket. Man umgicks nu med planer på att placera ut "ett mindre antal böcker" i Knipered och Hällesåker. Lånen skulle noteras med någon form av följesedlar. Men dessa planer kan knappast ha förverkligats, för ännu fem år senare diskuterades "möjligheterna att få biblioteket förlagt till Hällesåker". Det tycks ha dröjt åtminstone till nyåret 1944 innan flytten kom till stånd - samtidigt som andra dokument uppger att ett JUF-bibliotek öppnats i Hällesåkersskolan först tre år senare. 1952 kom den stora kommunreformen då en mängd landskommuner försvann. I grannkommunen Kållered ledde detta till att ABF- och SLS-biblioteken tillsammans gick upp i ett kommunalt. Ett förslag om sammanslagning hade hos JUF i Lindome varit uppe till diskussion redan 1942 men avvisats. Kort därefter fick Lindome dessutom ett kommunalt bibliotek, men JUF-biblioteket fortsatte envist att hålla på sin självständighet. Man kunde dock tänka sig en samordning med ett SLS-bibliotek, f ö ett av de stora frågetecknen i Lindomes bibliotekshistoria. SLS var under trettiotalet det största studieförbundet i det landsbygdspräglade Halland, och dess Lindomeavdelning fick 1939 bevisligen ta emot ett vandringsbibliotek från Halmstad. Mer än så vet jag egentligen inte. Man kan emellertid notera att ungdomsförbundet SLU mot slutet av trettiotalet började växa sig starkt i Lindome, liksom i Sverige överhuvud. Detta bör ha varit gynnsamt också för SLS. Under åren 1948-1967 samverkade SLS och JUF i Halland annars under beteckningen LSS, Landsbygdens samverkande studieförbund i Halland. Möjligen samverkade JUF-biblioteket även med det kommunala biblioteket. Av efterlämnade papper från biblioteket i Hällesåker att döma, verkar det inte osannolikt att man lånat ut såväl JUF-ägda böcker som böcker från det kommunala biblioteket. Förutom böcker från Halmstad.

K G KARLSSON

Vid det laget hade K(arl) G Karlsson, född 1893, tagit hand om JUF-biblioteket N 14:s verksamhet i Hällesåkersskolan. Denne hade tidigare varit stamanställd som sjukvårdare vid artillerikasernerna i Kviberg men därefter i många år arbetat som chaufför - först som bussförare i Sätila och sedan till fyrtiotalets början för Enelunds möbelfirmas räkning. Så småningom fick han anställning på färgeriet i Lindome och i JUF-bibliotekets årsredovisningar står han som färgeriarbetare. Tidvis arbetade han också som gårdskarl och bodde - han var ungkarl - i en stuga intill Enelunds. I JUF kom han med 1929 och var några år under trettiotalet också avdelningsordförande. Därtill var han engagerad i föreläsningsföreningen. Före kriget låg hans politiska sympatier åt höger men han blev senare socialdemokrat och som sådan en tid ordförande i hälsovårdsnämnden. Mitt i alla dessa aktiviteter var han något av en drömmare och hade lätt för att uttrycka sig i skrift. Till hans favoritförfattare tycks Pelle Molin ha hört, för honom höll han både föredrag om och läste högt ur i samband med JUF-möten. Hans bibliotek höll öppet en sen onsdagstimme i veckan, i en lokal som tidvis disponerades av sjukkassan. "I lokalen finns en liten kokplatta", berättar KG Karlsson 1958 i ett brev till ovannämnda LSS, "här beredes varma drycker för skolbarnen samt här intager tjänstgörande läraren sin medhavda matsäck." Alltsedan tjugotalet fanns ett skolbibliotek, som tidvis sköttes av folkskolläraren Alban Plate. Därför höll sig biblioteket inte med någon egen barn- och ungdomsavdelning. Lånesifforna hade mot slutet av fyrtiotalet varit så pass höga som dryga 1 000 böcker om året men framemot femtiotalets mitt hade de nästan halverats. Vid 1958 års slut kunde Karlsson räkna till 515 böcker, varav 10 handböcker, i sitt bibliotek. Dessa hade lånats ut 458 gånger, till 27 olika låntagare och ungefär hälften av lånen gällde skönlitteratur.

Om vi stannar kvar vid 1958, så balanserade bibliotekets budget detta år på 1 072 kr. Utöver en behållning på knappt 28 kr, kunde man tillgodoräkna sig ett kommunalt bidrag på 600 kr och ett statligt på 423 kr och därtill 20 kr från landstinget. Sedan var det slut på inkomsterna, om man inte räknar in övertidsavgifterna på 2 kr. Vad gäller utgifterna, så kostade först och främst personalen 200 kr (varav 150 för bibliotekarien och 50 för vaktmästare och städpersonal). Inköp och inbindning av böcker gick på i runda tal 750 kr, en bokhylla kostade 40, telefon, porto och annonser ungefär 2 och försäkringen 7. Utgifterna för skrivmateriel, 9 kr och 90 öre, fanns redovisade i detalj: 1 krona för kallim och pensel för att klistra fast bokfickor, 2 kr och 60 öre för 50 kuvert och 50 skrivmaskinspapper, 5 kr och 70 öre för 19 stycken tryckta katalogkort à 30 öre styck samt 60 öre för 6 kort à 10 öre styck.

Av rapporterna som K G Karlsson skickade in till Landsbygdens Samverkande Studieförbund i Halland framgick att JUF-biblioteket, som redan nämnts, samverkade med de andra biblioteken i Lindome. Detta ger mig anledning att komma in på nästa folkrörelsebibliotek, nämligen arbetarrörelsens. I Lindome hade det tagit lång tid för arbetarna att organisera sig, inte minst med tanke på att det redan på 1830-talet anlagts ett bomullsspinneri i Annestorp och att i dess närhet byggts stora arbetarkaserner. Många av de anställda i spinnerifabriken hade varit kvinnor, många barn, och maktförhållandena var till att börja med närmast patriarkala. Från böndernas sida fruktade man socialistisk agitation. Men inom textilindustrin, liksom inom annan låglöneindustri, hade arbetarna genomgående svårt att organisera sig; i Mölndal kom t ex fackföreningen på Krokslätts fabriker till förhållandevis sent. 1908 gjordes ett misslyckat försök att bilda en arbetarkommun i Lindome. 1919 lyckades det bättre och året därefter fick textilarbetarna sitt första avtal - 1,15 kronor i timlön för männen, 0,77 för kvinnorna och fyra dagars semester. Det dröjde emellertid innan arbetarna fick någon lokal att hålla möten i. Länge fick man nöja sig med att träffas i en verkstad eller i en portsal, som annars användes som - likbod för avlidna arbetare. Ett första halländskt arbetarbibliotek hade grundats redan före sekelskiftet, närmare bestämt i Halmstad, men inte förrän 1931 var tiden mogen för ABF-bibliotek nr 1108 att starta utlåning i Lindome. Då hade det nybyggda Folkets hus i Annestorp tagits i bruk, på mark som spinnerifabriken släppt till. För att komma till biblioteket fick man gå uppför en trappa till andra våningen. Biblioteket, minns en av dem som då var i tonåren, disponerade ett relativt stort rum med mycket böcker. Men det kunde inte hjälpas att lokalen på många gjorde ett gråaktigt och tråkigt intryck.

Vandringsbibliotekslåda


ABF:S BIBLIOTEK

1937 anlades ytterligare en viktig industri i Lindome, ett färgeri som flyttat ut från Göteborg. Samma år fick ABF-biblioteket sitt första kommunala anslag, 50 kr, och verksamheten kunde ta fart. Arton år senare var man uppe i 1 000 kr och utlåningen var god. Tidigt blev Gustav Börjesson en drivande kraft. Denne arbetade själv på spinneriet och var en energisk och mycket idrottsintresserad socialdemokrat. Tidvis var han ledamot av kommunens styrelse, ordförande i nykterhetsnämnden och första namn på sitt partis lista. ABF-biblioteket skötte han under en lång följd av år och hans bortgång i början av sextiotalet innebar slutet för detta; 1963 gick det upp i det kommunala biblioteket.

Tack vare förvärvsjournalen är det möjligt att se vad som fanns att låna på ABF-biblioteket. De första böckerna köptes in i oktober och december 1931:

Johan Bojer: Den siste vikingen. 1930.
Gunnar Gunnarsson: Ett riktigt manfolk. 1931.
Gurli Hertzman-Ericson: Huset med vindskuporna. 1931.
Lars Hansen: I Spetsbergens våld och andra berättelser. 1931.
Jarl Hemmer: Omni Kokko och andra berättelser. 1931.
Ragnar Holmström: Jonas Ödmarks historia. 1931.
Johannes V Jensen: Himmerlandshistorier. 1930.
Jacob Knudsen: Den gamle prästen. 1931.
Carl Svenson-Graner: Yttersta domen och andra berättelser. 1930.
Frans Eemil Sillanpää: Änglarnas skyddslingar. 1930.
Johan Åkerman: Ekonomiskt framåtskridande i ekonomiska kriser. 1931.
Gustaf Cassel: Grunddragen i penningväsendet. 1931.
Egon Erwin Kisch: Har äran presentera paradiset Amerika. 1930.
Carl Lindhagen: Balkanbilder. 1930.
Michail Sjolochov: Stilla flyter Don. 1931.

I ABF-biblioteket hittar man med tiden också böcker om sexualfrågan, ett par titlar av Bertrand Russell, kända socialdemokratiska författare som Fabian Månsson och Ture Nerman, Alva Myrdals Riktiga leksaker och Ludvig Nordströms Lort-Sverige, landstingshandlingar från Halland, böcker om yrkesvägledning och under kriget också böcker om det ockuperade Norge. Om man jämför ABF-biblioteket med dess motsvarighet i Kållered, så finner man mer politisk litteratur i Lindome - överhuvud mer facklitteratur, fler nya böcker. ABF-biblioteket fick också snabbt till stånd ett samarbete med centralbiblioteket nere i Halmstad och tog årligen emot vandringsbibliotek därifrån.

I den sista årsredogörelsen, från 1962, för det självständiga ABF-biblioteket är det textilarbetaren Sven Fermert som för pennan. I biblioteket fanns vid detta års slut 1380 volymer och man hade haft 528 hemlån, varav 425 till vuxna - mest skönlitteratur. 57 vuxna låntagare fanns inskrivna, mot 22 barn och ungdomar, och budgeten balanserade på 1805 kr och 73 öre. I årsberättelsen nämns också att rekvisitionen av böcker skett "i samråd med övriga bibliotek inom kommunen" och kommunbibliotekarien Allan Thorsson är en av de tre revisorer som undertecknat årsberättelsen. I själva verket tycks det, som jag tidigare antytt, inte ha funnits särskilt skarpa persongränser mellan de olika biblioteken. Det märks inte minst när man på fyrtiotalet började ta de första stegen mot ett kommunalt bibliotek i Lindome. En av dem som ivrigt hade verkat för ett sådant var JUF-aren Viktor Nilsson, som tillsammans med ABF-aren Gustav Börjesson skulle komma att ingå i biblioteksstyrelsen.

ALLAN THORSSON OCH DET KOMMUNALA BIBLIOTEKET

Därmed får vi till sist anledning att komma in på det kommunala biblioteket. 1943 tillsattes en interimskommitté. I denna ingick bl a Uno Jonsson och Asta Palmstedt från SLU, liksom Gösta Nordfors från yrkesskolan i Fagared och Allan Thorsson, som året därefter blev Lindomes förste kommunale bibliotekarie. I en sentida intervju hävdar Thorsson visserligen att det var något av en tillfällighet som avgjorde valet, men skriver i sina efterlämnade anteckningar att han blivit tillfrågad eftersom han "alltid varit intresserad av böcker och läsning". Mycket riktigt hade han själv varit en flitig boklånare, närmare bestämt på ABF-biblioteket. Allan Thorsson, född 1906 i Ingemantorp, var av snickarsläkt med anor från 1700-talet. Han blev upplärd i hemmasnickeriet och specialiserade sig därefter, liksom sex generationer före honom, på stoltillverkning. Mot slutet av trettiotalet fick han anställning vid Olofssons möbelfabrik i Kolla och vid början av femtiotalet på Grand Hotell i Göteborg, där han renoverade möbler. Vid sidan av detta drev han ända in på femtiotalet ett mindre jordbruk. I femtioårsannonsen i Norra Hallands veckoblad betecknas han som en "duktig yrkesman" och "ytterst präktig person". Han var en verklig folkbildare och som sådan en man med sinne för ordning. Med tiden gick han flera kurser och fick så småningom, på samma sätt som Kålleredskollegan Ivar Andersson, bibliotekariekompetens och blev liksom denne medlem i "Riksföreningen Deltidsanställda Folkbibliotekarier". Tidvis var han även styrelseledamot för "Hallands Biblioteks Vänner". Om sin egen person var han annars förtegen och måttligt intresserad av att spara på material som hade kunnat berätta; när biblioteket i början av sjuttiotalet drabbades av en översvämning slängde han mängder med papper, förmodligen mer än vad som skulle behövts. En sak gick emellertid inte att ta miste på - ett passionerat intresse för schack. Under trettiotalet deltog Thorsson t o m i en schackolympiad i Tyskland och vann där en bronsmedalj i problemlösning, som av någon anledning blev kvar och som kriget hindrade honom från att hämta. Han var med om att grunda Lindome schackklubb och under ett tjugotal år dess ordförande. En tid fanns t o m två schackklubbar igång i Lindome och det var inte minst i samband med några av sina otaliga schackpartier som Thorsson passade på att rekrytera medarbetare till biblioteket.

I biblioteksstyrelsen var skollärare Alban Plate ordförande och Viktor Nilsson vice ordförande. För 1943 anslog kommunen 450 kr och likaså för 1944, då verksamheten kom igång, så att man totalt fick 900 kr som startkapital. Den 11 augusti 1944 kunde man i Norra Hallands veckoblad läsa följande: "Lindome nystartade folkbibliotek börjar sin verksamhet i Rantorps skola fredagen den 11 augusti. Tills vidare kommer biblioteket att hållas öppet för utlåning till personer över 15 år och fredagar mellan kl. 19-20. Biblioteket har placerats i denna del av socknen, därför att ABF har ett bibliotek i Anderstorp. Ännu finns ingen barnavdelning men meningen är att till hösten inrätta ett skolbibliotek. Det nya biblioteket omfattar för närvarande 130 band fack- och skönlitteratur. Men som man väntar bidrag från kommunen kommer bokbeståndet snart att utökas." Biblioteket låg relativt centralt i den nedlagda folkskolan och det var en gammal lärarinnebostad som man tagit i bruk. En bokhylla, 2,10 m hög och 1 m bred, hade skaffats in och likaså ett bord i storlek 125 x 70 cm. Av böckerna utgjordes ett femtiotal av ett vandringsbibliotek från Halmstad. (Totalt erhöll man redan första året fyra vandringsbibliotek.) På öppningsdagen kunde de tjugoen första låntagarna skriva in sig - med Asta Palmstedt som första namn, Allan Thorsson som andra och Astrid Pettersson som tredje. Vad gäller bokinköpen, berättar Allan Thorsson själv i en intervju, så låg tyngdpunkten till att börja med framför allt på bonderomaner; Sven-Edvin Salje och Ivar Lo-Johansson hörde till de mest lästa författarna. Överhuvud tycks biblioteket ha erbjudit mer av underhållningslitteratur och väsentligt mindre av politisk litteratur än ABF-biblioteket. Slår man upp de första sidorna i bibliotekets förvärvsjournal hittar man följande inköp, daterat den 30 mars 1944:

Rudyard Kipling: Djungelboken 1. 1939.
" : " 2. 1941.
Elisabeth Högström-Löfberg: Att få förlåta. 1938.
Sally Salminen: Katrina. 1941.
Harry Macfie: Norrskenets män. 1938.
Vicki Baum: Kärlek och död på Bali. 1939.
Pearl Buck: Draksådd. 1942.
Alice Lyttkens: Falskt vittnesbörd. 1939.
Albert Olsson: Gränsland. 1943.
Gertrud Lilja: Byborna. 1940.
Jascha Golowanjuk: Livets källa. 1943.
Tryggve Gulbranssen: Och bortom sjunga skogarna. 1943.
A J Cronin: Citadellet. 1942.
Ivar Lo-Johansson: Statarna 2. 1937.
Bernard Nordh: I marsfjällets skugga. 1943.
Kerstin Hed: Sång över markerna. 1943.
Olof Östergren: Våra vanligaste främmande ord. 1942.
Gunnar Aspelin: Samhällsåskådningar och partier. 1931.

Oftast anlitade biblioteket Bonniers bokförmedling eller Lindgrens bokhandel i Kungsbacka men ibland också Thulin & Ohlssons antikvariat i Göteborg. På förslag från Halmstad användes "Newarksystemet" i utlåningen, alltså ett system med bokkort som förvarades i fickor på böckernas insida. Protokollen är annars kortfattade och innehåller mest uppgifter av ekonomisk natur men av dem framgår att Allan Thorsson i december 1945 gick en bibliotekskurs i Varberg och att han tre år senare medverkade vid ett bibliotekariemöte i Halmstad. 1950 såg budgeten ut så här:

Inkomster    
Statsbidrag    630:00
Kommunalt bidrag    600:00
Räntor    10:00
Pliktavgifter    25:00
Kostnadsfri lokal    100:00
Summa    1365:00
Utgifter    
Brist från föreg. år    96:37
Inköp och inbindning av böcker    841:13
Lokalhyra    100:00
Städning    25:00
Biblioteksmateriel, trycksaker m m    55:00
Brandförsäkring    7:50
Arvoden    200:00
Frakter    15:00
Diverse    25:00
Summa    1365:00

Året därefter, 1951, enades man om en del bestämmelser för biblioteksverksamheten. Lånetiden skulle vara fyra veckor och man fick låna så många böcker "som man har användning för". Pliktavgiften var tio öre per vecka och volym och ytterligare tio öre om biblioteket tvingades skicka påminnelsekort och femtio öre ifall man måste gå ända till hämtning med bud. Lånesiffrorna kunde, med tanke på hur sällan biblioteket höll öppet, inte gärna vara särskilt höga men 1951 noterade man i alla fall 1 441 lån på 640 band och 114 inskrivna låntagare.

BOKBILEN

Vid det laget hade samarbetet med centralbiblioteket hunnit utvidgas. 1947 hade man från Halmstadhåll organiserat en insamling av pengar till en "bokbil" från bilfirman Harald Jönsson, och redan året därpå skickade centralbibliotekarien Nils Roth ett brev till olika bibliotek och skolor i Halland. "Vi behöver nu Er hjälp", skrev Roth, "med att få personer vidtalade på lämpliga platser (jämte deras namn och adresser) att ta hand om utlåningsstationer (=filialer till kommunens egna bibliotek) ute i bygderna. Redan befintliga bibliotek får automatiskt besök." Han lovade också att i god tid skicka ut uppgifter om när bokbilen var att vänta "och hoppas, att Ni som bibliotekarie vid det tillfället antingen själv eller genom någon ersättare kan göra urvalet av böcker till Ert eget bibliotek." Vandringsbibliotek och enskilda lån, meddelade han, skulle fungera liksom förut.

Bokbilen, i själva verket en ombyggd lastbil, togs i bruk i början av 1949 och användes sedan fram till 1964 då den ersattes av en Ford Taunus herrgårdsvagn. Den hade kostat 16 039 kr och 82 öre, inklusive inredning. Staden Halmstad hade skänkt 3 000 kr, landstinget lika mycket, Yngeredsfors' Kraftaktiebolag 500 kr, Hallandsposten en hundralapp men pengarna hade främst kommit från de många landskommunerna - varav 200 kr från Lindome. Redan under januari-april 1949 hade den blå bokbilen hunnit med 33 turer om sammanlagt 450 mil och stannat vid 227 olika "hållplatser". I fortsättningen fick länets cirka 300 bibliotek och utlåningsstationer besök två gånger om året, vår som höst. Förhållandena på bokbilen var, med vår tids mått mätt, primitiva. När bilen vaggade fram på de halländska småvägarna - alltför smala vägar gick överhuvud inte att köra på - var det inte särskilt bekvämt för personalen. Värmeanläggningen förmådde inte hålla kylan ute, och bokhyllorna fick bindas för med snören för att hindra böckerna från att ramla ut. Samtidigt lärde personalen känna landskapet och skaffade sig en ovärderlig kunskap om de många biblioteken. Besöken var uppskattade; ofta samlades mycket människor när bokbilen kom. Statistik visade att varje utplacerad bok lånades ut i medeltal två gånger.

Så här kunde en del av ett körschema från 1955 se ut. Som synes ägnades Lindomebiblioteken, sista anhalten på en omfattande rundtur, en hel dag:

    23. Torsdagen den 3 mars

        12.00-12.45 Bua skola. Fru Maja Martinsson, Värö.
        12.45-14.00 Bua fisk. saml. Frk. Barbro Svahn.
        14.30-15.15 Backa. Bostad. Hr Robert Norrman, Värö.
        15.45-16.45 Lingome. Bostad. Hr Douglas Johansson, Värö.

        Övernattning i Kungsbacka.

        24. Fredag den 4 mars

        10.00-10.45 Inseros: affär. Fru Anna-Lisa Rosswik, Lindome.
        11.00-12.00 Hällesåkers skola. Hr Karl Karlsson, Lindome.
        13.00-14.00 Knipered. Frk Signe Svensson, Lindome.
        17.00-18.00 Annestorp. Folkets hus. Hr Gustaf Börjesson, Lindome.
        18.30-19.30 Rantorps skola. Hr Allan Thorsson, Lindome fb.

Några gånger hände det att centralbibliotekarien Nils Roth medverkade vid det kommunala bibliotekets styrelsemöten och 1954 blev hans synpunkter på verksamheten protokollförda. Roth förklarade sig på det hela taget vara nöjd men fann övervikten för skönlitteratur på biblioteket vara något för stor. Dessutom fattades det ungdomsböcker. Styrelsemedlemmarna försvarade sig med att det i Lindome fanns "ett gott skolbibliotek", vilket fick Roth att föreslå folkbiblioteket att förmedla lån från skolbiblioteket under sommarferierna. (Historien förmäler inte om förslaget blev verklighet.) Biblioteket borde dessutom, föreslog Roth vidare, anordna ett läsrum som skulle vara öppet dagtid och man skulle dessutom göra klokt i att begära ökat kommunalt bidrag - inte minst för att göra det möjligt för Allan Thorsson att bli antagen till någon bibliotekskurs. Styrelsen passade vid samma tillfälle på att, för reducerat pris, köpa in tre begagnade kortskåp från centralbiblioteket.


FILIALER

Med tiden fick biblioteket höjda anslag, sommaren 1956 kunde Thorsson gå på kurs och därefter praktisera inne i Göteborg. Verksamheten utökades också, om än i blygsam skala, genom att några filialer kom till. 1949 öppnades ett litet bibliotek i Kniperedsskolan. Ingen kunde vara mer naturlig föreståndare för detta än småskolelärarinnan Signe Svensson, som hade kommit till Knipered drygt trettio år dessförinnan. Hon hade sökt och fått en lärarinnetjänst där men varnats - Lindome, hade hon fått höra, "var inte en bygd som det gick att trivas i". Hennes första intryck av skolan, med "järnbom för dörren till lägenheten och galler för fönstren", var inte heller särskilt uppmuntrande. Snart nog började hon emellertid känna sig hemmastadd och fick med tiden en jättelik vänkrets. För generationer Kniperedsbarn blev hon den älskade "tant Signe". Redan innan den kommunala biblioteksfilialen öppnades hade Signe Svensson skaffat sig erfarenhet på området - fr o m krigsåren satt hon nämligen med i JUF-avdelningens biblioteksstyrelse. Kniperedsfilialen förestod hon sedan fram till sin pension 1957, då hon var sextio år gammal. Samma år lades skolan ned, underlaget var för litet, och barnen fick börja åka skolskjuts till Sinntorpsskolan. Signe Svensson fortsatte att bo kvar i skolan men blev senare, till sin stora sorg, tvungen att flytta till Kungsbacka eftersom kommunen sålde skolan till en privatperson.

Signe Svensson efterträddes av Inga Benzon, som ursprungligen kom från Fjärås-Förlanda men som också hade bott i Kungsbacka. Inga Benzon brukade själv låna böcker på biblioteket och blev av Allan Thorsson tillfrågad ifall hon själv hade lust att hjälpa till. Läsintresset, inte minst en kärlek till poesi, hade hon fått med sig hemifrån. Hennes pappa var lantbrukare, hade vistats i USA, läste mycket och brukade om vinterkvällarna läsa högt för familjen - alltmedan mamman tog tillfället i akt att handarbeta och sticka strumpor. När hon började arbeta på biblioteket i Kniperedsskolan, hade hon själv hunnit få barn och var hemmafru. I Knipered kände alla varann och biblioteket kom att fungera närmast som ett grannbibliotek, även om det emellanåt kunde komma besökare från t ex Dvärred. Några hundra böcker, inklusive barnböcker, stod uppställda i skolsalen, och man höll öppet om fredagskvällarna. Det förekom också en del annan verksamhet i lokalerna, bl a symöten. Men alltsammans måste upphöra när skolan såldes.

Ett andra filialbibliotek, i en speceriaffär i Inseros, öppnades 1955. Biblioteket fick rätta sig efter affärens öppettider och man lånade ut drygt 150 böcker om året. Affären ägdes ursprungligen av Holger Johansson, men såldes av denne så småningom till biträdet Anna-Lisa Rosswik, vars namn återfinns på det ovan citerade körschemat för bokbilen.5 1964 flyttades filialen emellertid hem till en privatperson, Ture (eg Artur) Eriksson. Född 1918, hade denne vuxit upp på den största gården i Inseros. Från början snickarmästare, hade han haft en verkstad i närheten av moderns gård och började med tiden tillverka skeppsartiklar och utförde beställningar åt bl a Broströms. Han visade tidigt intresse för att läsa; som tonåring brukade han ta sig till Djupedala eller till "Rejens", en affär i Hällesåker, för att köpa böcker. Hans beläsenhet blev med tiden imponerande, liksom minnet av det lästa - han kunde återberätta handlingen i en bok så detaljerat att folk häpnade. Det goda minnet gjorde honom naturligtvis också lämpad att rekommendera böcker. Bibeln verkade han, utan att vara särskilt religiös, kunna nära nog utantill. När han en gång hjälpte sina grannar med att gjuta en cementplatta avslutade han med att läsa en bibliskt klingande besvärjelse över den; besvärjelsen blev säkert inte sämre av att Ture Eriksson var en av kyrkokörens bästa sångare. Till hans stora intressen hörde vikingatiden och, föga förvånande, romaner som Röde Orm och Eric Linklaters Männen från Naess till läsfavoriterna. Radio eller TV brydde han sig aldrig särskilt mycket om utan förblev livet ut en storläsare - först dagen före sin död (1994) skulle han inför grannen komma att klaga på att han inte hunnit läsa ut låneböckerna från bokbussen. Filialbiblioteket i Inseros inrättade han i sin egen källare och höll där öppet "vid behov" eller "vid förfrågan". Bokhyllan hade han tillverkat av en gammal lejdare - med rep runt och klotsar på sidorna. Förmodligen lånade han ut även sina egna böcker. Lånesiffrorna låg något lägre än vad de gjort när verksamheten rymdes i Johanssons affär - drygt 100 lån om året.

1957 tjänade de båda filialföreståndarna 150 kr om året, medan Allan Thorsson vid det laget fått en årslön om 1 240 kr, plus ett lönetillägg på 170 kr. Året därpå sydde den sistnämndes fru nya gardiner till biblioteket och man köpte för 40 kr in två årgångar av tidskriften Kamera från en privatperson. Man hade nu börjat snegla mot en mera centralt belägen lokal för bibliotekets vidkommande, och 1960 kunde detta flytta in i en fastighet och där få en yta på 26 m2. Redan under de tre första månaderna ökade lånen kraftigt, man funderade på att skaffa läsapparat, och det kommunala anslaget kom upp i 5 000 kr. Under de närmaste åren skedde så stora förändringar. 1961 dog JUF-bibliotekarien K G Karlsson och hyllades med en tyst minut vid styrelsemötet, och ett och ett halvt år senare måste ytterligare en tyst minut utlysas - denna gång för ABF-bibliotekarien Gustav Börjesson. Så sent som 1954 hade JUF avvisat förslaget om samgående med kommunbiblioteket. Mot slutet av femtiotalet fick emellertid veteranen Viktor Nilsson i uppdrag att utreda ett samgående och 1962 kunde de 522 JUF-böckerna slutligen gå upp i det kommunala biblioteket. K G Karlsson efterträddes av först möbelsnickaren Olof Nilsson, "Tors-Olle", och sedan Lars Lövendal. Den sistnämnde hade varit lantarbetare och efter militärtjänsten blivit grovsnickare på en Göteborgsfirma, senare motorreparatör. Bekant med Allan Thorsson hade han blivit genom den livaktiga föreläsningsföreningen och rekryterats till biblioteket i samband med ett parti schack. Under Lövendals tid utvidgades bokbeståndet, inte minst med barn- och ungdomslitteratur; varannan månad anlände två lådor böcker från Halmstad. Oftast var det samma människor som lånade och de nyaste böckerna var förstås begärligast. Man höll öppet en sen torsdagstimme, 19-20, men i praktiken tog det alltid längre tid och ibland kände Lars Lövendal det som om han blev tvungen att sitta kvar tills besökarna ledsnade. Med åren fick han heta "Låne-Lars" och skötte sin tjänst fram till den dag då han avtackades med kaffe, kakor och blommor - då skulle filialen läggas ner och en bokbuss komma i stället. Under de här åren kom ytterligare en filial till: ABF-biblioteket, som införlivats 1963. Tillsammans med sin nya föreståndare Leah Gruwner flyttade det sedan till ett nybyggt bostadsområde i Annestorp; man höll öppet två timmar i veckan. I början av 1964 kunde Allan Thorsson och huvudbibliotekets böcker flytta till en tom bordtennislokal på 78 m2. Lokalen låg på ungefär 300 meters avstånd från det gamla biblioteket, alldeles invid landsvägen och centralbibliotekarien Nils Roth rapporterade: "Lokalerna var alldeles nyrenoverade och gjorde ett trivsamt och gott intryck. Hyran utgör 50:- kr/mån, vari värmekostnader ej ingår. Uppvärmningen sker genom fotogenkamin, som ständigt är påsatt (under icke-öppethållande med lägre värmetillförsel) samt dessutom en elektrisk kamin, som påsättes vid öppethållandet." Roth tyckte egentligen att biblioteket låg något avsides men tröstade sig med att ett nytt bostadsområde snart skulle byggas. Politikerna i kommunalfullmäktige betraktade det hela som ett provisorium.

LINDOME BLIR FÖRORT, FÅR NYTT BIBLIOTEK

Samtidigt hade stora förändringar börjat dra fram över Lindome. Vid sekelskiftet hade bygden haft 2 727 invånare, femtio år senare i stort sett lika många men 1965 hade antalet vuxit till 3 520 och fortsatte att stiga brant uppåt. Antalet jordbruk hade successivt blivit färre och den nordhalländska landsbygden i stället ett attraktivt bosättningsområde. Trycket från storstaden Göteborg blev allt starkare. Främst var det unga barnfamiljer som flyttade in, och inte så få började pendla till Göteborg. Kommunen förvärvade nu mark i centrala Lindome, avsedd för framtida bostadsbebyggelse och köpte dessutom upp industrimark utmed Lindomeån. Planeringen började på allvar ta form 1962, i samarbete med Göteborgs Förorter, och omfattade i en första omgång 52 radhuslägenheter, 28 kedjehus samt ett tjugotal egnahem.

Det betydde att åkrar och ängar fick lämna plats för gator och nya bostadsområden. Själva landskapsbilden blev en helt annan. Förändringarna var synnerligen omvälvande och för många fungerade de som något av en väckarklocka. 1963 bildades t ex, som en modern efterföljare till "Viljan Framåt", ett hembygdsgille. 1970 bodde drygt 7 000 människor i Lindome, 1980 fler än 10 000 och 2000 hade invånarantalet vuxit till hela 13 125. 1968 lades visserligen det gamla spinneriet ner men flera nya industrier kom i dess ställe. Förändringarna ställde ständigt nya krav på kommunen och snart nog började man diskutera sammanslagning till en större enhet. Kungsbacka borde varit ett logiskt val men det sammanlagda invånarantalet skulle varit otillräckligt. Vad t ex gäller sjukvård, kunde Kungsbacka bara erbjuda ett sjukhem - medan det däremot fanns ett helt lasarett i det nordliga Mölndal. Snart nog hörde Lindome hemma i samma kommunblock som Mölndal och Kållered, och sedan gällde det inte längre om den nya storkommunen skulle bildas utan enbart när - 1971 eller 1974? I en slutlig votering röstade 13 socialdemokrater, 7 folkpartister och 2 kommunister för det snabbare alternativet - 7 centerpartister, 4 moderater och 2 folkpartister mot.

Biblioteket fick nu anpassa sig till en helt ny verklighet. Nya bostadsområden, fler Lindomebor, ökade krav på biblioteken. För 1963 kunde Allan Thorsson notera hela 5 527 lån, en ökning med mer än tusen jämfört med föregående år. Så sent som 1964 var öppethållandet visserligen begränsat till fyra timmar i veckan, tre år senare lade man på ytterligare en timme och 1970 var man uppe i sexton. Samtidigt tredubblades lånesiffrorna - från 6 671 lån (1964) till 22 176 (1969). I och med kommunsammanslagningen blev Allan Thorsson filialföreståndare under Mölndals stadsbibliotek och Erik Karlén men kunde redan samma år flytta in i nya lokaler i Almåsskolan, ett integrerat folk- och skolbibliotek. Vid det laget hade alla filialbibliotek inom Lindome lagts ner, men några år senare kunde bokbussen rycka in i deras ställe. Allan Thorsson såg inte kommunsammanslagningen som något hot, snarare som en möjlighet, men kunde naturligtvis inte styra och ställa som han varit van vid. När Karlén ringde brukade han presentera sig med "Det är Mölndal", något som kanske fungerade som en påminnelse om den nya ordningen.

I augusti 1974, på dagen trettio år sedan han började sin tjänst som kommunbibliotekarie, pensionerades Allan Thorsson. Året därefter belönades han med ett kulturpris på 5 000 kr för sina insatser bl a som bibliotekarie och inom hembygdsgillet. På biblioteket efterträddes han av Anna-Greta Virdborg, den första högskoleutbildade bibliotekarien i Lindome. Anna-Greta hade vuxit upp i Visby men kommit till Lindome mot slutet av sextiotalet. Hon hade snart utvecklat ett stort intresse för sin nya hemtrakt, men hennes första år som filialchef blev allt annat än lätta. Nu drabbades nämligen Lindome av svåra problem med ungdomsgäng. 1975 uppmärksammade man att ungdomarna begått tre gånger så många brott som föregående år och att flertalet brott hade samband med alkoholförtäring. Skadegörelsen på planteringar och belysning var omfattande. Det fanns just inga aktiviteter för ungdomar i centrala Lindome och det var ont om lokaler. Den fritidsgård som fanns höll öppet endast tre kvällar i veckan och hade inte mycket mer att erbjuda än biljard- och bordtennisspel, TV och söndagsfilm. En ny gård hade visserligen planerats i samband med kommunsammanslagningen men av olika skäl var det svårt att förverkliga planerna. Olika provisorier prövades, ungdomarna flyttades hit och dit och var bittert besvikna på kommunen.

Biblioteket hade satsat på ett ambitiöst program med sagostunder, lyrikaftnar och utställningar. Samtidigt började ungdomarna, i brist på bättre alternativ, använda bibliotekets lokaler som värmestuga och det på ett sätt som gjorde personalen alltmer desperat. Man började föra dagbok över eländet och skrev upp namnen på några av de värsta fridstörarna - i förhoppning om att det kunde gå att få hjälp av deras föräldrar. Dagboken, i sin tur, ledde till att ungdomarna beskyllde personalen för registrering... Personalens anteckningar berättar om högljudda och tidvis påverkade ungdomar, chips uthällda över borden, mellanölsburkar bland hyllorna och schackpjäser i toalettstolarna, smällare i källarutrymmena och vid ett tillfälle t o m bombhot mot Almåsskolan. Snart nog vägrade biblioteket att ha kvällsöppet så länge inte ungdomsgården hade det. Kulturnämndspersonal och skolstyrelseledamöter, fältassistenter och fritidsledare och kommunpolitiker, den pensionerade Allan Thorsson, alla försökte ta itu med problemet. I januari 1978 kunde till sist "Almåsgården" öppnas och räknade under sitt första år till uppemot 1 000 besökare per vecka. Efter detta var ungdomsproblemen i stort sett över för åtminstone bibliotekets del. Gården, däremot, tvingades så sent som i december 1979 stänga över nyår.

Under de följande decennierna fortsatte den snabba utvecklingen för bibliotekets del. Eftersom folkbiblioteket förblev integrerat med skolbiblioteket blev Lindome även i fortsättningen en biblioteksfilial med stark ungdomsprofil. 1978 inrättades den första skolbibliotekarietjänsten. Öppethållandet ökades successivt, såväl gentemot skolans elever som mot allmänheten. Ytterligare tjänster kom till, fler media köptes in och numera är biblioteket öppet praktiskt taget hela dagen. 1986 utvidgades biblioteket till 800 m2 och man fick utrymmen för bl a arbets- och lunchrum åt personalen. Inför millennieskiftet befann man sig emellertid i en situation som började slita hårt på de anställda. I Lindome är idag 27% av befolkningen mellan 0 och 20 år, men utbyggnaden av skolorna har släpat efter. (Tidvis har man t o m fått bussa elever till Mölndal.) I förlängningen ledde detta till en veritabel barn- och ungdomsinvasion på biblioteket, med allt vad detta betydde av t ex hög ljudnivå. Att det nu fanns multimedia och datorer med Internetuppkoppling bidrog naturligtvis också till att locka besökare. Filialen hade i själva verket blivit kommunens datortätaste bibliotek. Men alla ungdomar var naturligtvis inte intresserade av datorerna för att söka information. I det läget skulle det behövts att ungdomsgården snabbt tagit sitt ansvar men där tvekade man inför den nya tekniken. Dessutom bidrog det ekonomiskt kärva nittiotalet till att underblåsa ungdomsproblemen, och man kunde återigen läsa om gängbråk, fyllor och krossade rutor i tidningarna. Biblioteket fick se sina datorer stulna, och i november 1997 måste polis tillkallas sedan två berusade skinheads tagit sig in i lokalerna. Några månader senare anlades en brand bland böckerna i bibliotekets bokinkast. Situationen blev sedan lugnare men det framstod som alltmer nödvändigt att göra något åt skol- och ungdomssituationen i Lindome. Ungdomsgården, numera "Lindomegården", fanns visserligen kvar men när den i februari 1998 firade sitt tjugoårsjubileum var det med halverad personal.

Mitt i denna utveckling fortsatte Lindome envist att slå vakt om sina traditioner. En utställning om Lindomesnickeriets historia gjorde sommaren 1976 succé i Göteborg, för att året därefter visas på Liljevalchs i Stockholm. 1978 öppnades hembygdsmuséet "Börjesgården". "Lindomes kulturdagar", med föredrag och utställningar och musikunderhållning på programmet, visade sig snabbt bli en institution. Flera av aktiviteterna ägde rum på ungdomsgården och biblioteket drog också sitt strå till stacken, bl a genom att i samband med kulturdagarna lyfta fram den rika Lindomelitteraturen. I april 1980 kunde man räkna in uppemot 5 000 besökare under de tre dagarna, och fem år senare hade antalet fördubblats.

Den snabba utvecklingen satte förstås sina spår i bibliotekets statistik. Ingen biblioteksenhet i Mölndal kunde uppvisa en lika snabb ökning. Redan 1983 var siffrorna rekordstora, uppemot 70 000 utlån. Sjutton år senare kunde man räkna ihop 147 028 utlån, nästan lika mycket som Kållered och bokbussen tillsammans. Över hälften av kommundelens invånare hade lånekort. När Anna-Greta Virdborg i början av 1999 lämnade sin tjänst som filialchef, kunde hon se tillbaka på en tid då Lindome och dess bibliotek gått igenom omvälvande förändringar men ändå lyckats behålla kontakten med det förflutna. Anna-Greta efterträddes av den tidigare skolbibliotekarien Anette Ristorp och Lindome hade nu den yngsta personalen i bibliotekssystemet.6

NOTER

1. Folkskolläraren hette Enoch Falk och de blivande filialföreståndarna Leah Gruwner och Lars Lövendal.
2. När jag intervjuade Astrid Pettersson var jag bl a på jakt efter uppgifter om det tidiga nykterhetsbiblioteket i Lindome. (Se nedan i själva framställningen och not 2.) Allan Thorsson har i sina efterlämnade anteckningar uppgett Robert Ohlsson som föreståndare för detta bibliotek, vilket emellertid inte tycks stämma med verkligheten. Detta visste jag emellertid inte vid intervjutillfället utan utgick från att Thorssons uppgifter var korrekta. Astrid Pettersson tycktes också minnas vem Robert Ohlsson var och yttrade också något om att denne "lånade ut böcker till oss". Med tanke på att Robert Ohlsson förmodligen aldrig förestod något bibliotek, ter sig uppgifterna så här i efterskott svårbedömbara. Men som ett vittnesbörd om en ung flickas läshunger är de förvisso sanna.
3. Detta nykterhetsbibliotek finns omnämnt i Allan Thorssons efterlämnade anteckningar men, märkligt nog, som en del av logen "Livets Lycka". Biblioteket ska enligt Thorsson ha legat i Knipered, letts av Robert Ohlsson (jfr not 1) och upphört omkring 1920. Det verkade emellertid omöjligt att få några närmare upplysningar om detta bibliotek, och "Livets Lycka" visade sig höra hemma i Kungsbacka. En intervju med Robert Ohlsson själv skingrade till sist mysteriet. Ohlsson uppgavs visserligen ha fått bibliotekarieutbildning men den nykterhetsloge han varit aktiv inom hette i stället "Vårt Hopp" - med verksamhet i Lindome. När jag sent omsider kom i kontakt med logens arkivmaterial, återfanns Robert Ohlsson mycket riktigt som medlem men alls inte som bibliotekarie. Förmodligen är det hela fråga om ett minnesfel.
4. Sin respekt för Wigforss behöll han livet ut men det hindrade honom inte från att längre fram i livet närma sig folkpartiet. 1954 beslöt han att donera 10 miljoner kronor, större delen av sin förmögenhet, för främjandet av Göteborg som kommun och som säte för högre studier - till vad som senare blev de Adlerbertska fonderna. (Delar av familjen Adler bytte under krigsåren efternamn.) Fler fonder och donationer tillkom, och Axel Adlerbert bidrog även till tillkomsten av Göteborgs Handelshögskola där han strax före sin död utnämndes till hedersdoktor i nationalekonomi. En gata i Västra Frölunda har uppkallats efter honom.
5. I årsberättelserna från femtio- och sextiotalet uppges föreståndaren faktiskt heta inte Holger utan Henry i förnamn, och i Allan Thorssons maskinskrivana bibliotekshistorik uppges namnet försiktigtvis till H Johansson. Den person jag själv varit i kontakt med och intervjuat hette bevisligen dock Holger Johansson. I årsberättelsen för 1956 står emellertid Britta Gustavsson som föreståndare och två år senare Britta Ellerot. Därefter uppges handlande Johansson själv vara föreståndare för verksamheten.
6. Namnen på några av dem som under Anna-Greta Virdborgs tid arbetat i Lindome förtjänar att nämnas. Till dem som inte längre är kvar i tjänst hör assistenterna Marianne Hellqvist (numera bibliotekarie vid sjukhusbiblioteket i Mölndal), Barbro Stolpe och Ann-Ida Wånge och bibliotekarierna Susanne Fleischer, Ast Heimann, Lena Petersson (numera Kållered), Annika Rapp och Agneta Samsson (numera Mölndal). De som 2001 arbetar vid filialen är, förutom Anette Ristorp, Brittinger Ekberg (assistent), Majken Gunnarsdotter (d:o), Katarina Modén (bibliotekarie), Sirpa Persson (d:o), Eva Prennvall (assistent), Linda Rönnberg (bibliotekarie), Nina Sporrefält (d:o) och Eva Särman (assistent).

Stort tack till Lars Gahrn vid Mölndals hembygdsmuseum, Sven-Åke Svensson vid Lindome hembygdsgille, Inger Axelsson vid Nykterhetsfolkets länsarkiv i Halmstad och Anna-Greta Virdborg för hjälp under arbetets gång!

<< Åter till index

Artiklar: visa en viss artikel

Sidfot

Mölndals stadsbibliotek

Brogatan 40/
Bergmansgatan 31
431 30 Mölndal


Telefon
Information: 031-315 16 00
 
Info barn:     031-315 16 20
Info vuxen:   031-315 16 10

Epost: 
molndals.stadsbibliotek@molndal.se

 

 

 

Jag vill lämna en synpunkt