Sök

Språk

sv-se

Nödruta och stadsvapen, länkar m.m. längst upp på sidan

KÅLLEREDS BIBLIOTEKS HISTORIA

Kållereds kommunvapen.

Anders Sjöbohm

KÅLLEREDS BIBLIOTEKS
HISTORIA

 

Det första säkra årtalet i historien om Kållereds bibliotek utgörs av 1932. Då bildades en socialdemokratisk arbetarkommun och samtidigt med den en lokalavdelning av ABF som bl a startade ett bibliotek. "Vår lokala historia börjar inte förrän 43 år efter det att Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti hade bildats 1889", heter det nästan lite urskuldande i en jubileumsskrift som Kållereds socialdemokrater gav ut femtio år senare. "Arbetarekommunen i Kållered hörde inte till de nationellt banbrytande föreningarna - det handlar istället om en del av arbetarrörelsens tillväxt i bredd och djup."

KÅLLEREDSBYGDEN

Att det dröjde så pass länge innan socialdemokratin i Kållered organiserade sig beror sannolikt på att Kållered var en utpräglad landskommun. Vid sidan om några få stora brukningsenheter (som Stretered, Sagered och Ekan) fanns vid sekelskiftet mer än etthundra småbruk i Kållered. Invånarna var emellertid inte fler än 618 till antalet - mindre än en tiondel av dagens folkmängd. Politiskt dominerade länge bönderna. Att det fanns en stark missionskyrka fick med tiden också stor betydelse.

Emellertid betydde byggandet av Göteborgs-Hallands järnväg, invigd 1888, att bilden började förändras. En järvägsstation anlades och runt den växte något av en tätort upp, med armaturfabrik, betonggjuteri, bleckvarufabrik, mekaniska verkstäder osv. Mest var det fråga om småindustrier, inte sällan i gränstrakterna mellan småindustri och hantverk. 1897 grundades en anstalt för utvecklingsstörda i Stretered som drog till sig en hel del anställda, alltifrån vårdare till folk inom jordbruket. Någon större befolkningstillväxt blev det ändå inte fråga om för Kållereds del. 1932 hade kommunen 904 innevånare. Av dessa hade 78 röstat för socialdemokraterna i riksdagsvalet fyra år dessförinnan och i det krispräglade trettiotalet hade en arbetarkommun alltmer upplevts som ett behov. Redan i sin första årsberättelse, alltså från 1932, kunde man glädja sig åt ett nästan fördubblat antal röster. Året därefter infördes fullmäktigeinstitutionen i kommunen och 1934 hölls för första gången val till denna. Socialdemokraterna erhöll då fem platser, 1938 sju och 1941 kunde man t o m tillsätta ordförandeposten. Vid valet 1942 fick socialdemokraterna 229 röster och Bondeförbundet, under beteckningen "Sparsamhetsvännerna", 207. Socialdemokraterna lyckades emellertid aldrig få egen majoritet och det andra arbetarpartiet (kommunisterna) aldrig ens ta sig in i kommunalfullmäktige.

BIBLIOTEK FÖRE 1932?

Men fanns det inget bibliotek före 1932? Ingenting tyder på att det skulle ha förekommit t ex något sockenbibliotek i Kållered, om så bara till namnet, men det går naturligtvis inte att utesluta att saken åtminstone kan ha diskuterats. Det faktum att folkskolereformen stötte på hårt motstånd i den fattiga kommunen talar emellertid inte för att ett bibliotek skulle funnits. (De första årtiondena ambulerade undervisningen, och en fast folkskola uppfördes först på 1870-talet. De tidigaste uppgifterna om ett skolbibliotek är från 1938.) Detta betyder naturligtvis inte att det alls inte lästes böcker i kommunen. Svenska Missionsförbundet etablerade sig redan på 1870-talet i Kållered och arbetade hårt för att sprida sina böcker och tidskrifter. Bibel, psalmbok och uppbyggelselitteratur lästes i hemmen - utan att det låter sig avläsas i någon statistik. I sinom tid skulle det parti som stod frikyrkorna närmast, folkpartiet, få en stark ställning i Kållered. Mot slutet av sextiotalet blev det t o m störst.

ABF-BIBLIOTEKET

Jag tar därför min utgångspunkt i ABF-bibliotekets blygsamma början från 1932. Den allra första årsredogörelsen för studiecirkelbibliotek nr 1205, med öppethållande en timme om onsdagkvällarna, är undertecknad av snickare John Johansson från Björkkullen. Av adressen att döma tycks biblioteket ha varit inhyst hemma hos honom. Hans hem har också tjänstgjort som möteslokal. Vid den här tiden var det inte alldeles lätt för socialdemokraterna att hitta någon plats att sammanträda på. Bönderna gjorde gärna motstånd, skolhuset stängdes för politiska sammankomster, och medlemmarna måste i stället träffas hemma hos varann.

Enligt årsredogörelsen för 1932 ägde ABF-biblioteket inte mer än 11 böcker, som det kostat 33 kr att köpa och som under det första året lånats ut 17 gånger till lika många personer. Böckerna står registrerade som facklitteratur, kanske av politisk natur eller med anknytning till studiecirkelarbetet. Men eftersom förvärvsjournalen inte började föras förrän två år senare kan man inte veta vilka böcker det egentligen rörde sig om. Pengar fick man genom medlems- och årsavgifter men framförallt genom frivilliga bidrag; första årets budget uppgick till 47 kr och 25 öre. 1933 ägde biblioteket 53 böcker och antalet låntagare hade vuxit till 45. Bokbeståndet måste under tiden ha ändrat karaktär för av 256 registrerade lån utgjordes 207 av skönlitteratur. Åldersgränsen för låntagarna hade inledningsvis varit 18 men nu sänkts till 15. Det finns nu för första gången också en anteckning om ett vandringsbibliotek från Dicksonska i Göteborg, alltså länets centralbibliotek.

Nyförvärv 1934
Fedor Vasilevic Gladkov: Cement. 1927.
Hall Caine: En kristen. 1921.
d:o: Röde Jason. 1923.
d:o: Skuggan av ett brott. 1923.
Nils Wilhelm Lundh: Bleik. 1911.
Mila Hallman: Agneta Uggla. 1923.
Nils Krok: Med plog och bibel. 1915.
Sigrid Backman: Familjen Brinks öden. 1922.
Fjodor Dostojevskij: Den odödlige äkta mannen. 1917.
Martin Rogberg: Dam med citroner. 1932.
Gustaf Janson: En uppkomling. 1908.
Jack London: Avgrundsdjuret. 1920.
Sigfrid Siwertz: Mälarpirater. 1917.
Leo Tolstoj: Kosackerna. 1917.
Olai Aslagsson: Med snålskjuts. 1923.
Albert Viksten: Vargen. 1932.
Émile Zola: Den stora strejken. 1913.
Elf Norrbo: Livsöden. 1915.
Hilja Kallioniemi: Ett år i Järvi. 1932.
Tatiana Kusminskaja: Mitt liv. 1925.
Herman Theodor von Zancka: Rasputin. 1917.
Sigrid Boo: Även i tider som dessa. 1933.
Laura Aminoff: Fackelsken. 1925.
Elin Wägner: Gammalrödja. 1932.
Pehr W Sundström: Ett hjältefolk i Söderhavet. 1931.
Karl Petander: Klasserna och samhällsutvecklingen. 1933.


Nästa år hade inkomsterna stigit till över 100 kr varav hälften utgjordes av "gåva av anonym person". Ett nytt namn står som bibliotekarie - Olof Olsson, också han snickare och periodvis ordförande i Kålleredsavdelningen av ABF. Biblioteket hade vid det laget avskrivit hälften av sina böcker. Det höll liksom förut öppet en timme om onsdagkvällarna och erhöll ett årligt kommunalt anslag på 50 kr, 1937 utökat till 75 kr. Fr o m 1934 - och sedan t o m 1949 - fördes en förvärvsjournal och i den kunde nu de 26 första titlarna skrivas in. De första titlarna i journalen består nästan uteslutande av skönlitteratur. Utgivningsåret varierar och långtifrån alla böcker är nyutkomna.

Året därefter ställdes böckerna upp hemma i Olof Olssons hall, biblioteket hölls öppet om söndagarna, och man sparade på så sätt in en del pengar i hyra. Nu befann sig biblioteket i goda händer. Bokbeståndet stod visserligen och stampade på 26 men hemlånen var hela 319 till antalet, så böckerna användes verkligen. Den goda statistiken kan bero på att Olof Olsson lånade ut även sina egna böcker till ABF-medlemmarna. Med tiden t o m skänkte denne en hel del till biblioteket, bl a ett tiotal av Emilie Flygare-Carléns romaner. Olof Olsson kom ursprungligen från Munkedal. Där hade han startat en lantbruksfackförening och, sedan föreningen lagts ner och efterlämnat lite pengar som ingen gjorde anspråk på, ett bibliotek. Han var förman i snickeriet på Papyrus i Mölndal, själv mycket intresserad av böcker och läsning och mån om fortbildning för dem som bara hade fyraårig skolgång. Han startade flera studiecirklar. Föga förvånande steg bokbeståndet till 50 år 1936 och lånen till 612 och siffrorna fortsatte sedan så sakteliga uppåt: 105 böcker och 509 lån år 1937, 122 och 607 nästa år, 153 och 698 1939. Nu utvidgades verksamheten till att omfatta även skolhemmet i Stretered. Olof Olsson var vid den här tiden i femtioårsåldern. Ivar Andersson - mer om honom senare - minns honom som en man "med glada, glittrande ögon". 1957 fyllde han sjuttiofem år men dog året därpå under tragiska omständigheter. 1958 var det val och Ivar Andersson kom för att hämta honom med bil. När Olof Olsson skulle visa Ivar sina spaljéer med päron föll han död ner.


I redogörelsen för 1940 står Olof Olsson för sista gången som bibliotekarie och biblioteket har återigen bytt lokal, denna gång till "Café Gunberg", beläget utmed Gamla Riksvägen i riktning mot Malmö. Ägaren var en järnvägare med socialdemokratiska sympatier. Caféet hade denne mest som bisyssla och det mesta arbetet där sköttes av hans fru. Böckerna, snart fler än 200, stod uppställda i ett skåp och lånades ut om onsdagkvällarna.

IVAR ANDERSSON

1941 övertogs så det hela av den man som mer än någon annan skulle komma att sätta sin prägel på biblioteksverksamheten i Kållered - Ivar Andersson. Denne hade kommit till Kållered som tjugotreåring, närmast från Hisings Backa, och hade ända sedan barndomen tyckt om att läsa. I sin pappas sjömanskista fann han både det ena och det andra: De tre musketörerna, några Strindberg-romaner och ett par böcker som han som vuxen förgäves försökte få tag på igen - Gyltas grotta (av Anders Herman Bjursten) som utspelas i Västergötland under katolicismens dagar och en bok i Stockholmsmiljö vid namn Skeppargatan 40 (av Algot Sandberg). Till de tidiga läsupplevelserna hörde också Gustaf Schröders Örjan Kajland och hans pojkar och Pekka Huskoinen. Dem lyckades Ivar däremot återfinna men blev i gengäld desto mer besviken - det var inte samma upplevelse som när han var barn! Läsa kunde han annars redan innan han började skolan så när klasskamraterna kämpade med bokstäverna fick han i stället sitta och rita. Men på biblioteket hemma, Lundby folkbibliotek, blev han inte insläppt. Det hjälpte inte med aldrig så längtande blickar, han var för liten! På Rambergsskolan, där han började 1919, kunde han i alla fall få låna böcker. Som åttaåring lärde han sig också spela fiol och fortsatte med det som vuxen, bl a i ett spelmanslag i Kållered.

Men tillbaka till trettiotalet. Ivar hade innan han kom till Kållered varit grovarbetare, bl a stensättarhantlangare på Kungälvsvägen. Under en arbetslöshetsperiod gjorde han sin militärtjänst och gick också på Viskadalens folkhögskola. Han behövde emellertid inte vara arbetslös särskilt länge. Det fanns, som tidigare nämnts, ett hem för utvecklingsstörda i Stretered och i augusti 1936 anställdes Ivar som tillsyningsman på dess manliga behandlingshem och fick under sig ett fyrtiotal män och pojkar i olika åldrar. Det var inte utan att han tvekade inför arbetet. "Värst var att se eleverna äta", tillstod han efteråt. Han bestämde sig emellertid för att försöka och snart beredde det honom ingen svårighet att äta tillsammans med de utvecklingsstörda. För Ivars del gällde det att sysselsätta eleverna på fritiden, bl a med gymnastik och idrott. I början av 1937 tillträdde en ny direktör för Stretered. Denne tyckte att Ivar saknade rejäla arbetsuppgifter och ville därför få honom att praktisera hos en snickare. Så skedde och Ivar fick dessutom ett borgenslån och kunde gå en intygskurs på slöjdseminariet i Nääs. Redan tidigare hade han emellertid haft undervisningstimmar i slöjd.

Under den här tiden började Ivar också engagera sig i arbetarkommunen och blev styrelsemedlem 1939. Socialdemokraterna hade gradvis kunnat öka sitt inflytande och lyckades t o m driva igenom att Kållered fick ett nytt kommunalhus. Ivar hade redan när han kom från Hisings Backa kunnat konstatera hur ont om lokaler det var i kommunen. Han kontaktade därför Kållereds-avdelningen av Svenska Landsbygdens Studieförbund - mer om SLS senare - och försökte intressera dess representanter för ett kommunalhus men samtalet mynnade inte ut i något konkret. Så flyttade emellertid hemmet för vanartiga flickor från Kållereds centrum ut till Torrekulla och socialdemokraterna passade på att i kommunalfullmäktige motionera om att det lediga huset skulle köpas och tas i bruk som kommunalhus. Det skulle inte bli särskilt dyrt och med det stora huset följde dessutom ett annex. Utgången i kommunalfullmäktige var oviss, och det vägde länge jämnt (9-9) mellan borgerliga och socialdemokrater. Bondeförbundarna var negativa till idén men två av medlemmarna bytte oväntat sida. Fullmäktiges ordförande blev mycket arg, frondörerna skälldes för "valnötter" och frystes ut, men kommunalhuset blev verklighet. I huset fanns en stor sal där fullmäktige kunde hålla sina sammanträden, likaså en liten scen. (När Ivar förde scenen på tal med skolstyrelsens ordförande, en missionsförbundare, fick han emellertid ett bryskt svar: "Här ska inte bli några scenerier!") På övervåningen fick man in två bostäder, en till vaktmästaren och en till polisen. Vid den här tiden, i samband med att två socialdemokratiska ledamöter hoppade av till folkpartiet, kom f ö Ivar själv med i fullmäktige.

Mot slutet av andra världskriget väcktes dessutom tanken på en föreläsningsförening i Kållered och även här var Ivar aktiv. Nu visade sig det nya kommunalhuset komma väl till pass. Ivar tog kontakt med Gunnar Ahlander, kantor, och med Nils Winqvist som var knuten till SLS. Båda var positiva och tillsammans med Ivar bildade de föreningens styrelse. Redan den första föreläsningen, med författarinnan Jeanna Oterdahl, blev en succé. I fortsättningen hann föreningen med att anordna sex föreläsningar per säsong och till dem som under årens lopp dök upp i Kållered hörde domprosten Olle Nystedt och vildmarksförfattaren Harry Macfie. Detta var innan det fanns någon TV och man kunde länge räkna med en stor och trogen publik.

ABF-BIBLIOTEKET FLYTTAR TILL KOMMUNALHUSET

1945 kunde ABF-biblioteket flytta in i en mindre lokal i kommunalhuset. Den försågs med hemsnickrade bokhyllor, med plats för ca 300 band. Böcker till biblioteket hade man hela tiden köpt från olika håll: från Mellgrens bokhandel eller Thulin & Olssons antikvariat i Göteborg, ibland direkt från storstadens ABF- avdelning eller från förlag som Tiden och Folket i Bild, med tiden allt oftare i Mölndals bokhandel - där Ivar i gengäld fick en liten bok till skänks på julaftnarna. Vanligtvis rörde det sig om inbundna volymer som plastades på biblioteket. För att bidraget från kommunen skulle betalas ut krävdes att skolstyrelsens ordförande skulle granska inköpen, och Ivar lämnade därför alltid förslag på titlarna. Inte minst i början av fyrtiotalet var ordföranden, sjökapten Anders Gustafsson, mycket noga med att granska Ivars listor så att inget "ekivokt" eller på annat sätt olämpligt skulle smyga sig in. Till att börja med hade det funnits ett stort avstånd mellan äldre och yngre i kommunen, mellan dem däruppe och dem därnere, och skolstyrelsens ordförande var hela fyrtio år äldre än Ivar. Men de båda lyckades med tiden ändå bli du och bror med varann och slapp i regel konflikter - det var till syvende och sist ändå inte så många böcker man hade råd med! Ibland riktigt sved det i Ivar när han stod i bokhandeln och såg allt han skulle velat köpa...

Han brukade läsa recensioner i tidningarna, med tiden också listorna med inköpsförslag från Bibliotekstjänst, och läste själv åtminstone två böcker i veckan för att kunna hänga med. Av journalen att döma var det, bortsett från t ex en debattbok som Kris i befolkningsfrågan och några böcker om socialdemokratin, mest skönlitteratur som ABF-biblioteket köpte in. Bokinköpen blir gradvis mera aktualitetspräglade men kriget sätter just inga spår i bokurvalet, även om man hittar en antifascistisk titel som Pär Lagerkvists Bödeln där. En del litteratur fick man, som tidigare nämnts, också i form av vandringsbibliotek från Dicksonska i Göteborg. Ivar brukade plocka böcker där och sedan möta upp vid Kållereds station när dessa anlände, nerpackade i lådor med kraftiga handtag. Varje låda rymde 30-40 böcker och Ivar fraktade dem till biblioteket på sin cykel. Vid något tillfälle kom också en bokbuss från centralbiblioteket. För att få ut större statligt anslag brukade ABF-biblioteket sätta upp ett årsarvode på 100 kronor till bibliotekarien som denne sedan skänkte tillbaka till biblioteket för bokinköp... Fjärde gången denna låtsaslön redovisades fick man en anmärkning från Skolöverstyrelsen som undrade varifrån hundralappen egentligen kom. Till sist skrev Ivar ett brev och berättade hur det hela förhöll sig och hoppades på godkännande. Och efter viss tvekan fortsatte SÖ att betala ut understödet.

SLS-BIBLIOTEKET

ABF-biblioteket var emellertid inte det enda biblioteket i Kållered. Trettiotalet innebar en frammarsch för bönderna på alla fronter: bondeförbundet kom med i regeringen, branschorganisationer bildades, kooperationen stärktes. 1930 bildades Svenska Landsbygdens Studieförbund och redan efter fyra år hade förbundet fått igång 501 studiecirklar och 226 bibliotek. 1937 bildades en lokalavdelning i Kållered, förmodligen på initativ från bondeförbundets ungdomsavdelning. Antalet SLS-bibliotek fortsatte under tiden att växa, toppen nåddes 1947 med hela 713 SLS-anslutna bibliotek. 1939 kom turen till nr 1427 i Kållered. En liten boksamling existerade under de första åren hemma hos olika privatpersoner och sköttes ideellt. Den förste bibliotekarien var SLS-avdelningens sekreterare, Signe Fredriksson. Signe, ända till efter sina föräldrars död hemmadotter, arbetade som föreståndare för de anställdas matservering vid Åbergs skoaffär i Göteborg och var i många år också ledamot av kommunalfullmäktige. Efter henne övertog den något yngre Karin Andersson i Björkåsen verksamheten. Karin, vars far var maskinist på sjön, kom från en mycket läsintresserad familj. Förmodligen höll varken hon eller Signe öppet vid några bestämda tider utan man kunde låna efter överenskommelse.

Efter Karin Andersson kom Inga Börjesson. Ingas föräldrar ägde ett boktryckeri i Kållered och Inga själv var enda barnet. Hon gick i elementarskola och på flickläroverk i Göteborg, något som betydde mycket för att väcka hennes intresse för läsning. Utbildningen hade hon senare stor nytta av och förblev djupt tacksam mot föräldrarna som offrat en hel del för att ge henne möjlighet att studera. Hon slutade skolan i artonårsåldern och började därefter arbeta hos föräldrarna. I samband med sitt giftermål tog hon och hennes make över tryckeriet och drev sedan detta fram till början av åttiotalet. Hon blev tidigt kyrkligt engagerad och ägnade sig mycket åt sång, ett av hennes stora intressen. I unga år var hon dessutom mycket aktiv i en teatergrupp, förankrad i det ovannämnda ungdomsförbundet SLU. Man spelade utomhus, på Ekansås - en högt belägen plats i närheten av nuvarande IKEA. För att få tag på lämpliga pjäser, kontaktade man olika förlag och köpte även rollhäften där det ingick visor. Föreställningarna framfördes alltid på söndagar. Till det mest populära i gruppens repertoar hörde komedin När Per-Niklas blev storbonde men även den betydligt allvarligare Tösen på Björkeberga gick hem. Tyvärr överlevde teatergruppen inte beredskapsåren; flera medlemmar blev inkallade. Det gjorde däremot biblioteksverksamheten. Som bibliotekarie hade Inga, liksom sina företrädare, till att börja med böckerna hemma i bostaden. I Kållered hade emellertid SLU bildat en hembygdsförening som 1942 köpte "Smithska villan" i Kyrkbacken av dess ägare, byggmästaren Aron Svensson. Utan att göra några större förändringar med själva villan gjorde man nu om den till samlingslokal och i början av 1943 kunde bygdegården invigas. Där hölls föredrag och drevs studiecirklar i bl a föreningskunskap. På lördagarna förekom dragspelsmusik och dans och ibland anordnades utflykter. Under kriget drog särskilt Finlands- och Norgeaftnar mycket folk. På Norgeaftonen, då den norske konsuln i Göteborg talade, gick det knappt att komma in på gården. Dit flyttade också biblioteket. (Idag finns inte bygdegården längre. På sextiotalet såldes den och marken styckades upp i fyra tomter. Men vid det laget hade SLS- biblioteket för länge sedan inlemmats i det kommunala biblioteket.)

Till att börja med tycks SLS-biblioteket nästan uteslutande ha bestått av facklitteratur; förvärvsjournalen upptar titlar om kommunalkunskap, revision, föreningskunskap, jordbruksbokföring osv. Men i och med nummer 33, Våra vanligaste folkvisor, och nummer 35, Det osynligas värld, sker en omsvängning. Allmänt kan man säga att studiecirkelarbetet inom bonderörelsen fr o m trettiotalets slut fick en alltmer humanistisk inriktning och att en bred kulturpolitisk aktivitet kom att sätta sin prägel på det följande decenniet. Det var då som t ex LT's förlag började ge ut skönlitteratur, främst realistiska landsbygdsskildrare som Sven-Edvin Salje, Märta Leijon och Gunnar Falkås. Alltså ska man inte förvåna sig över att SLS-bibliotekets förvärvsjournal från fyrtiotalet upptar titlar som Gösta Berlings saga, Hemsöborna, Och bortom sjunga skogarna osv. Man hittar också några Sigge Stark och överhuvud böcker som tyder på att SLS-bibliotekets bestånd var såväl mera populärt som landsbygdsinriktat, jämfört med ABF- bibliotekets; någon facklitteratur syns i fortsättningen nästan inte alls till. Inte heller i SLS-bibliotekets bokurval tycks kriget, bortsett möjligen från Vilhelm Mobergs historiska roman Rid i natt!, ha satt några spår. Att ungdomarna gärna läste facklitteratur, särskilt med anknytning till jordbruket, kunde Inga Börjesson själv konstatera men hon tyckte att det saknades skönlitteratur och att "lite romantik" kunde behövas. I Göteborg hade hon kontakt med en bibliotekarie som hjälpte henne välja böcker: "Inga ska komma in så ska jag se till att hon får vad hon behöver." Det blev med tiden många bussturer mellan Kållered och Göteborg och mycket bokbärande för Ingas del. På så vis kom skönlitteraturen, inte minst de litterära klassikerna, till SLS-biblioteket. En del böcker köpte hon själv, i samråd med en biblioteksstyrelse, och ibland hände det att biblioteket fick böcker - det fanns bl a en fru Olsson som tyckte det räckte med att hon läste sina egna böcker en gång! Böckerna ställdes upp i bygdegårdens lilla jungfrukammare och Inga brukade sitta där mellan sju och nio på kvällarna. Hon förde journal över lånen och kunde konstatera att i all synnerhet landsbygdsförfattarna var populära. Johan Falkbergets och Alice Lyttkens' romaner gick också hem, klassiker och naturböcker likaså. Ibland kom många och lånade, ibland nästan inga alls. Flickorna läste mest men pojkarna, märkte Inga, verkade åtminstone vara intresserade av att spela teater. En tid bodde Inga själv i bygdegården men i och med att hon flyttade till Lindome och gifte sig slutade hon som bibliotekarie.


Efter henne tog Rut Karlsson över. Rut kom från en gammal bondesläkt och en av hennes bröder var kommunalnämndens finanschef och hade som sådan hand om taxeringen i Kållered. Överhuvud hörde Ruts bröder till de flitigaste boklånarna och ägde själva en hel del böcker. Biblioteket fick, liksom ABF-biblioteket, ekonomiskt bistånd från både kommun och stat.

FEMTIOTALET

Men åter till ABF-biblioteket. Under kriget hade Ivar Andersson också varit ordförande i kristidsnämnden och som sådan haft en liten expedition i kommunalhuset; 1950 gjordes den om till bibliotek. Man hade en disk i dörröppningen och kunderna fick stå utanför. Vid början av femtiotalet började också Ivar Anderssons partikamrat Osvald Johansson arbeta på biblioteket. Osvald, född 1901 i Mölndal, var cementarbetare och murare och som sådan i många år anställd vid en mindre murbruksfabrik som ägdes av brodern. Arbetsmiljön på den fabriken, tyckte Ivar Andersson, var förfärlig och de öppna karen utan skyddsräcken kom honom alltid att tänka på en "grottekvarn". Så småningom slutade i alla fall Osvald där och arbetade fram till sin pensionering i stället vid en byggnadsfirma där han gjorde sig mycket uppskattad. Osvald, som hyste ett brinnande intresse för böcker och själv ägde ett fint litet bibliotek, var ordförande i biblioteksstyrelsen fram till sextiotalets slut då folkpartisten Vaster Vahlberg tog över. Emellanåt ryckte också kommunalhusets vaktmästare, Harry Johansson, in och några få gånger Ragnar Andersson, Kållereds förste utbildade polis.


Några år in på femtiotalet försvann åtskilliga svenska småkommuner genom den s k storkommunreformen. Antalet kommuner minskade då från ca 2 500 till 1 037, uppemot hälften av alla förtroendevalda politiker försvann, och det talades om att Kållered skulle förenas med någon annan kommun. Med tanke på att Kållered hörde till samma pastorat och samma härad som Mölndal, borde ett samgående ligga nära till hands. Av detta blev emellertid ingenting. "För Kållereds inkorporering med Mölndals stad äro Kålleredsborna avgjort emot", hävdade kommunalfullmäktiges ordförande Torsten Englund i en intervju från denna tid, "dels på grund av Mölndals högre skattekvot, men kanske mest på grund av det sannolika antagandet att Kållered då kommer att bli en i många hänseenden eftersatt del av Mölndal." Däremot påbörjades på allvar den utveckling som skulle komma att innebära att Kållered idag bara har en handfull jordbruk kvar. Flertalet bönder hade i själva verket arbete vid sidan av jordbruket. Bland dem som köpte upp deras mark fanns flera byggmästare och i sinom tid reste sig därför nya bostadsområden på gammal åkermark - från femtiotalets mitt Bölet, decenniet därefter Våmmedal.


SAMMANSLAGNING OCH KOMMUNALT BIBLIOTEK

1951 bestämdes dessutom att endast ett bibliotek per kommun skulle kunna få statsbidrag. Det betydde förstås att många studiecirkelbibliotek försvann; 1947 hade det totalt funnits 713 SLS-bibliotek i Sverige, 1953 var antalet nere i 445. I Kållered hade, som tidigare nämnts, båda biblioteken fått 50 % av sina kostnader för lokalerna betalda. Det fanns en tradition av samarbete studieförbunden emellan, bl a i form av den tidigare nämnda föreläsningsföreningen. Efter diskussioner beslöts därför att ABF och SLS gemensamt skulle vända sig till kommunen med begäran om att tillsammans få starta ett kommunalt bibliotek. 1952 blev detta verklighet, med Ivar Andersson som bibliotekarie, och dessutom en styrelse med Osvald Johansson som ordförande och Rut Karlsson bland ledamöterna. Majoriteten av böckerna kom från ABF och 1953 ägde biblioteket totalt 1 074 böcker. Fem år senare var antalet tredubblat, 1963 mer än femdubblat och vid utgången av 1969 - när man ändå inte höll öppet mer än 7 timmar i veckan - hade det ökat till 8 520. Antalet inskrivna låntagare steg mellan 1954 och 1965 från 192 till 714. För första gången förekom en viss barnverksamhet och andelen barn och ungdomar bland låntagarna ökade stadigt. Bland biblioteksfolk i landet hade man vid den här tiden som målsättning att kommunerna skulle anslå 8 öre per skattekrona till biblioteken. I Kållered fick man till att börja med nöja sig med 3 öre men lyckades sedan höja anslaget med en ettöring per år tills man han ifatt målsättningen. Biblioteket var den enda kulturella institutionen i Kållered; någon bokhandel fanns t ex inte. Två år efter starten såg det kommunala bibliotekets inkomster och utgifter ut såsom framgår av tablån nedan.


Balansräkning 1954
Inkomster    
Behållning vid årets början    1:53
Statsunderstöd    1 342:00
Anslag från Kållereds kommun    2 224:00
Pliktavgifter    14:50
Värdet av kostnadsfritt upplåten lokal    43:00
Från postgirokontoret (gm portoförändring)    2:15
Brist vid årets slut    0:14
Summa inkomster    3 643:32
Utgifter    
Brist vid årets början    0:59
Inköp och inbindning av böcker och tidskrifter    3 012:78
Hyra    43:00
Renhållning och städning    228:00
Trycksaker samt biblioteks- och skrivmateriel    20:50
Brandförsäkring    45:00
Löner och arvoden till bibliotekspersonal
    Ivar Andersson 50:00
    Osvald Johansson 200:00    250:00
Porto, frakt och resor    43:45
Summa utgifter    3 643:32


FLYTTNING TILL BRATTÅSSKOLANS SKYDDSRUM

De första åren höll man till i samma krypin som ABF gjort men sedan byggdes Brattåsskolan och biblioteket fick löfte om att få samsas med skolbiblioteket där. Det var meningen att man skulle flytta in omedelbart efter påsken 1954. Emellertid blev det så mycket skolbarn att det tilltänkta rummet behövdes för undervisning, och det gick inte att placera ut några nya bokhyllor där. Man letade nu med ljus och lykta efter en ny lokal men varken ålderdomshemmet eller poststationen kunde erbjuda någon lösning. En viss verksamhet lyckades man i alla fall bedriva för man hade i genomsnitt 50 boklån per kväll och rapporterade i protokollet belåtet att man fått låna en skrivmaskin och bestämt sig för att köpa en egen. Till sist hamnade biblioteket i skolans skyddsrum vilket inte heller var särskilt lyckat. "Lokalerna här äro torra och försedda med värme och som ett, om än långvarigt, provisorium äro de utmärkta", heter det visserligen i protokollet men luften i de fönsterlösa lokalerna var så till den grad torr att Ivar efter en kväll där brukade känna sig fullkomligt uttorkad. I gengäld gladde det honom att så många hjälptes åt att inreda biblioteket. Virke och annat material till hyllor måste förstås köpas in men annars kunde man hålla nere utgifterna till 350-400 kr. Utöver biblioteksstyrelsens medlemmar bidrog t ex kommunalfullmäktiges ordförande med att snickra och man lade in en linoleummatta på betonggolvet. Som tack bjöds alla frivilliga på té och smörgås.

Mot slutet av femtiotalet formulerades också ett "reglemente" som anslogs inne i biblioteket. Här definierades bibliotekets uppgift som "att främja den allmänna upplysningen genom att bereda invånarna i kommunen tillgång till litteratur för studier och underhållande läsning". Minimiåldern för låntagarna sattes till 14 år, lånetiden till tre veckor och antalet lån maximerades till fem böcker per gång. Försenade boklån straffades med 10 öre per vecka och volym i böter, dubbelt så mycket som 1952, och 20 öre för påminnelsekort till den som dragit över tiden med två veckor. Om böckerna ännu efter två månader inte hade återlämnats, hämtades de med bud, vilket betingade ytterligare 1 krona per volym i ersättning. Man manade till aktsamhet om böckerna och påpekade att de inte fick lånas ut till hem med smittsam sjukdom. "Utbryter sådan i låntagarens hem, skall detta ovillkorligen anmälas till biblioteket, som lämnar anvisning om hur böckerna skall desinficeras."

UTLÅNING I TOPP

    Centralbiblioteket i Göteborg ordnade regelbundet möten för alla bibliotek i länet. Man fick redogörelser för verksamheten i Kållered och eftersom Kållered inte sällan låg i topp i fråga om utlåning bland länets landskommuner och kunde visa fina siffror i fråga om kommunala anslag var man i Göteborg mycket nöjd. Ivar tyckte det gick bra att samarbeta med Sigvard Möhlenbrock från Centralbiblioteket i Göteborg, som vid femtiotalets slut f ö närvarade vid ett möte med fullmäktige i Kållered. När Ivar en gång (av Mölndals-Posten) tillfrågades varför Kållered låg så väl till svarade han: "Stort läsintresse bland kommunens invånare, goda lokaler, hyggliga anslag". Tidningens reporter drog för sin del slutsatsen att Ivars egen entusiasm och energi utgjorde en betydelsefull faktor. Man kan också anta att hans position som kommunalpolitiker betytt en hel del för att förankra besluten. Populärt måste biblioteket i alla fall ha varit. I Kållereds hembygdsgille för 1985 har en gammal låntagare gett en närmast lyrisk bild av biblioteket:

Biblioteket var också från början mycket litet. Ändå hade det en stor skara av ivriga läshungrande människor. Det var som att beträda en guldgruva, då vi besökte biblioteket. Barnen lånade mängder av sago- och flickböcker. Jag ville själv för en kort stund vistas i romantikens och äventyrens värld. Vistas bland herrskapsfolk, drottningar och poesi, samt den fina lyriken. Min karl lånade tekniska böcker och av hans största intresse genom åren, mängder av böcker om fiske.

Femtiotalet blev en händelserik tid för Ivar. 1952 fick han, efter att ha gått igenom betygskursen, behörighet som slöjdlärare och blev tre år senare heltidsarbetande sådan. Kunde han nu dessutom få den av SÖ föreskrivna kompetensen som bibliotekarie, borde Kållereds bibliotek vara berättigat till höjt statsbidrag. Av ett protokoll från 1957 framgår att han mycket riktigt börjat på en korrespondenskurs i Skolöverstyrelsens regi, varpå följde praktik och två veckors bibliotekskurs i Kristianstad. Efter att ha fullföljt kursen och fått sin kompetens gick han dessutom på en påbyggnadskurs i Leksand, också den i SÖ-regi. Han träffade i och med detta mycket biblioteksfolk som han kunde utbyta erfarenheter med. Han kom bl a med i en facklig organisation, Riksföreningen Deltidsanställda Folkbibliotekarier (RDF), som höll möte varje höst. RDF, anslutet till Svenska Kommunaltjänstemannaförbundet, bildades 1952 och Ivar gick med samma år. Ordförande i föreningen var en kantor från Grythyttan, Arthur Wibergh, och riksföreningen hade under en följd av år omkring 600 medlemmar. Rikskonferens hölls vartannat år, bl a i Skara och Örebro. En tid var Ivar ordförande i Göteborgs och Bohus länsförening av RDF. Under de här åren hade han en viss kontakt med biblioteket i Mölndal. Edvin Trettondal skrev artiklar om Kållereds historia och ledde studiecirklar i socialism men var inte alltid så lättillgänglig. Ivar ansökte under sin utbildning om att få praktisera hos Trettondal men fick av denne till svar att Mölndal inte tog emot praktikanter och fick därför i stället göra praktik på Dicksonska och på Dr Friis torg vid Guldheden.

CENTRAL I

Redan 1958 hade biblioteket börjat planera för nya lokaler. En plan skickades in till Skolöverstyrelsen och både biblioteksstyrelsen och Ivar Andersson fick framemot hösten brev från Bengt Hjelmqvist som i stort sett inte hade några invändningar alls. Tvärtemot fann han det vara välbetänkt att man vid planeringen tagit hänsyn till förväntad inflyttning till Kållered. I en skrivelse till kommunalfullmäktige pekade biblioteksstyrelsen på de normer som SÖ angett som minimikrav:

  •         Utlåningsrum för vuxna - 10 m2 per 1 000 invånare, dock minst 50 m2
  •         Barn- och ungdomsavd - 6 m2 per 1000 invånare dock minst 20 m2
  •         Läs- och studierum - 6 m2 per 1 000 invånare dock minst 20 m2
  •         Arbetsrum 15 m2


Man fann en lämplig lokal och kunde 1961 sålunda flytta in i "Central 1", som namnet antyder en centralt belägen fastighet på 105 m2. En tid utnyttjades lokalen även av byggnadsnämnden och ett kommunalkontor, och försteklassare från den överfulla Brattåsskolan fick undervisning inne i själva biblioteket. Hösten därefter kunde Mölndals-Posten rapportera om ett bibliotek vars bokbestånd nu var uppe i 5 000 och som ökade med 400 volymer årligen. "Nyutkomna böcker av den sort som alla frågar efter köps direkt från bokhandeln, och frågar någon efter en bok som inte finns, kan den snabbt anskaffas från centralbiblioteket." Alla bokhyllor och lånedisken hade tillverkats av yrkesskoleelever vid Streteredshemmet. På tidningsreportern gjorde biblioteket uppenbart ett positivt intryck:

God service ger Kållereds bibliotek också på ett annat sätt. Det ligger mitt i samhället och är inrymt i moderna, stilrent inredda lokaler. Där finns den lugna atmosfär som bör prägla ett bibliotek. Innanför entrén, mittemot utlåningsdisken, finns tidskrifterna och ett litet men välvalt referensbibliotek, från vilket man för övrigt från och med i år får göra hemlån. I avdelningen för skönlitteratur pryder ca 3 000 böcker väggarna. Ett stort runt bord finns här för dem som vill läsa i biblioteksmiljön (samma bord utnyttjas vid byggnadsnämndens sammanträden). Facklitteratur och barnböcker ryms i andra avbalkningar av samma sal, och där är ca 1 000 böcker i var och en av de avdelningarna. Bibliotekarien har ett litet arbetsrum och ett rum står för närvarande tomt. Dit kommer förmodligen den nyanställde kommunalkamrern att dra in i höst. Biblioteket får tjänstgöra som kommunalkontor en tid framåt, men så småningom skall det bli ett läsrum i det just nu tomma rummet. På grund av kommunalkontoret kan kanske inte de sagostunder, som förra året anordnades i biblioteket och blev mycket populära bland småttingarna, förekomma i år.

Nyförvärven ställdes upp i lånedisken och man kunde bl a hitta Herbert Tingstens senaste memoarbok och en nyutkommen bok om Ferlin där. Inför intervjuaren medgav Ivar Andersson att Kållered kunde tyckas ha ett alltför stort och påkostat bibliotek för en så pass liten kommun. Men, försvarade han sig, kommunen var expansiv och lokalerna användes rationellt. Biblioteket hölls öppet tre dagar i veckan - måndagar och torsdagar kl. 18.30-20.30 samt onsdagar 17-18. I det gamla biblioteket hade man 1959 haft 7 270 lån, året därefter - något av genombrottsåret för TV i Sverige - hade de sjunkit något. Men i det nya biblioteket kunde man 1961 räkna samman hela 10 465 lån och mer än 500 registrerade låntagare. En av dem, Staffan Bjerrhede, minns Ivar som en försynt men kunnig guide bland böckerna. Han var mån om att visa ungdomarna vägen in i vuxenlitteraturen, gärna till Vilhelm Moberg och arbetarförfattarna.

Man fick årligen 6 500 kr i statsbidrag vilket täckte ungefär hälften av kostnaderna. En nyhet var också att biblioteket gick över till en kortkatalog. Tidigare hade Ivar bokfört alla titlar för hand. 1970 råkade biblioteket ut för ett lika fatalt som oväntat bekymmer. Då lät nämligen kommunen trycka upp en femtonsidig informationsbroschyr där man angav felaktiga öppettider för biblioteket. Resultatet lät inte vänta på sig och redan i februari slog biblioteksstyrelsen larm om minskade lånesiffror!

MARY EKMAN

Vid mitten av sextiotalet dyker för första gången Mary Ekman upp i protokollen, som ledamot av biblioteksstyrelsen - där hon representerade högerpartiet - och som sagostundsledare på biblioteket. Mary Ekman, ursprungligen göteborgare, hade haft många svårigheter att kämpa mot. Samma sommar som hon fyllde sju dog hennes pappa i astma, hon hade själv ärvt sjukdomen och var så illa däran att många inte trodde henne om att leva året ut. Hennes danskfödda mamma sökte arbete i en mjölkbutik men ratades eftersom hennes svenska inte ansågs duga. I en sådan bekymmersam situation hjälpte det inte att Mary var begåvad, inte minst konstnärligt, och att hennes lärare uppmanade mamman att låta flickan läsa vidare. De ekonomiska resurserna räckte inte längre än till kvällskurser på slöjdföreningen utan Mary måste i stället börja arbeta med reklam vid arton års ålder. Kållered hade hon kommit i kontakt med redan genom en kamrat på flickläroverket, hade periodvis bott i Missionsförsamlingens hus och sugit åt sig hyresvärdinnans berättelser om gamla tider. När hon 1941, tjugoett år gammal, gifte sig med en sjökapten blev det mycket riktigt i Kållered som paret slog sig ner i.


Som sjökapten var maken långa tider bortrest, en gång hela tjugotvå månader i sträck, och Mary blev följaktligen ofta ensam med parets tre söner. Det hindrade henne inte från att engagera sig i det mesta, bl a som söndagsskollärare i kyrkan. Förmodligen var det just den kyrkliga orienteringen som fick henne att ställa upp för just högern inom politiken. Många uppfattade henne emellertid inte som utpräglat partitrogen och på äldre dagar lämnade hon moderaterna, för att i stället orientera sig mot miljöpartiet. Bland Kålleredsbarnen på sextio- och sjuttiotalen var hon en älskad sagoläsare, och hon kunde utan svårighet samla ett trettiotal omkring sig. Även för det övriga biblioteksarbetet gick hon in med största energi och pliktkänsla. I princip, tyckte hon, borde hon läsa allt som det frågades efter. Oftast blev det en bok om dagen, hon antecknade alltid vilken, och inte sällan något om nätterna när astman gjorde det svårt för henne att sova. På det nya biblioteket - strax mer därom - fick hon utlopp för sin konstnärliga begåvning och sitt färgsinne inte minst när det gällde att välja inredning. Livet ut skapade sjukdomen problem för henne men hon vägrade tappert att låta den hindra sig. Inte sällan kom hon till sagostunderna i taxi, direkt från sjukhuset. Efter hennes död i början av 1988 hittade man bland hennes papper en liten dikt som säger mycket om henne själv:

Spar ej rosen tills den vissnar, spar den ej tills vännen dör.
Föga skall det honom fröjda att hans grav du blomsterströr.
Och den kärleksfulla smekning som du bleknad panna ger,
Ack vad nytta har den döde, av att död sig älskad se.
Skänk de levande din kärlek, döden ej behöver den.
Fröjda någon sorgsen pilgrim, någon nödställd Jesu vän.
O, strö ut med fulla händer rosor på din pilgrimsfärd.
Bland de levande, ty döden gläds ej åt din blomstergärd.


BIBLIOTEK I MODERNA LOKALER

Biblioteket skulle komma att flytta ytterligare en gång. Kållereds befolkning växte: 1950 hade samhället haft 1 518 invånare och tio år senare ytterligare några hundra men redan 1965 hade antalet stigit till 2 595 och fyra år senare till 3 129. Under sextiotalet köpte Ivar Kamprad upp mark, varuhuset IKEA byggdes upp och andra affärsmän följde efter - Kållereds köpstad började bli verklighet. Man sneglade mot det expansiva Västra Frölunda och hoppades kunna bygga upp ett höghuscentrum typ Frölunda torg i Heljered. Man förväntade sig att befolkningen 1975 skulle ha stigit till 7 500 och 1980 t o m till 12 000, något som emellertid inte besannades. I slutet av sextiotalet byggdes i alla fall en del bostadslägenheter i Våmmedal och ett nytt affärscentrum kom till. På bottenplanet till en trevåningsfastighet vid Hagabäcksleden fanns bl a en bank och mellanvåningen var vikt för en tandläkarmottagning och en barnavårdscentral. Ivar Andersson blev tillfrågad om biblioteket skulle vara intresserat av hälften av utrymmet, sonderade terrängen med andra kommunalpolitiker och tackade å bibliotekets vägnar ja. När det sedan visade sig att tandläkaren drog sig ur och att landstinget inte kunde få fram något beslut om barnavårdscentral i tid ändrades förutsättningarna och biblioteket ställdes helt oväntat inför möjligheten att få disponera närmare 440 m2. Samtidigt som Kållereds nya centrum invigdes sommaren 1970 stod biblioteket färdigt. Hälften av golvytan blev vuxen- och hälften barnavdelning. Man fick också ett arbetsrum och en betydligt större utlåningsdisk än tidigare, liksom en läsvrå med tidningar och tidskrifter. På golvet lades en heltäckningsmatta som man var mycket stolt över - på den tiden tänkte ingen på allergikerna. Man köpte nya bokhyllor och skaffade möbler från Bibliotekstjänst och IKEA. Nu satsades också på musikavlyssning. Kostnaderna uppgick totalt till omkring 110 000 kronor. I ett slag fördubblades lånesiffrorna och det blev så lite barnböcker kvar i hyllorna att man tvingades begära extraanslag för att köpa mer! Med tanke på att Kålleredsavdelningen för Föreningen Hem och Skola just samma år två gånger skrivit och klagat på att bibliotekets öppettider inte passade skolbarnen var resultatet anmärkningsvärt.

Under tiden drev statsmakten, så småningom med hjälp av lagstiftning, fram långtgående förändringar inom kommunindelningen. Genom sammanslagningar minskade antalet kommuner drastiskt, från 1 037 år 1952 till 278 år 1974. Liksom vid kommunreformen 1952 försvann många lokala politiker. Under sextiotalet bildade Kållered tillsammans med grannkommunerna Mölndal och Lindome ett "kommunblock", och 1971 blev sammanslagningen ett faktum. Samarbetet mellan Kållered och Mölndal var i och för sig redan omfattande; man hade t ex gemensamt brandförsvar och samverkade på skolområdet. Åtskilliga Kålleredsbor var ändå skeptiska och fruktade att det skulle bli långt till besluten i den nya storkommunen. Mary Ekman var illa till mods och Ivar Andersson lämnade sina kommunala uppdrag. Somliga uppfattade hans handlande som något av en protest men för Ivar själv rörde det sig också om en insikt om att han höll på att "bränna sitt ljus i båda ändar". Han närmade sig de sextio och orkade inte längre med budgetarbete långt in på nätterna och med föreningslivet. Han fortsatte emellertid på biblioteket, nu som filialföreståndare underordnad stadsbibliotekarien i Mölndal, Erik Karlén. Varje vecka hade han att rapportera in statistik till Isa Jahrl vid huvudbiblioteket. Karlén hade givetvis synpunkter på katalogen i Kållered och var, liksom tidigare i Mölndal, snart ifärd med att revidera den. Ivar kände egentligen sitt bibliotek så väl att han nästan kunde klarat sig utan katalogen men detsamma gällde förstås inte resten av personalen.


BIBLIOTEKARIE FRÅN BIBLIOTEKSSKOLAN - INGA-LILL EKVALL

I början av sjuttiotalet kom också den första bibliotekarien med utbildning från Biblioteksskolan till Kållered. Det var Inga-Lill Ekvall, tidigare filialchef i Toltorp. Ivar fortsatte emellertid som filialföreståndare fram till 1978 då han gick i pension. Lånesiffrorna fortsatte uppåt, man utökade successivt öppethållandet, och 1976 hade filialen mer än 52 000 lån. Generationsskiftet skedde emellertid, liksom i Mölndal, inte heller i Kållered helt smärtfritt. Strax efter sin sextiofemårsdag fick Ivar ett brev från stadsbibliotekarien där han upplystes om att det var tid för honom att träda tillbaka. Det kunde inte hjälpas att Ivar kände sig illa till mods över att inte ha blivit kontaktad muntligen. Att i stället få ett brev kändes nästan som att "få lappen", dvs sparken. Samma år gick, signifikativt nog, RDF i graven. Man höll ett sista riksmöte i Karlskrona, "drack gravöl" som man uttryckte saken, och upplöste sedan föreningen.

Men i Kållered och på Kållereds bibliotek fortsatte utvecklingen. Ekenskolan invigdes och utrymdes för att allergisaneras, man fick gymnasium och systembolag och nya stormarknader. En borg från 700-talet grävdes upp ur torven i Tulebo. 1977 bildades ett hembygdsgille. Det gamla stationshuset från 1906 revs, snart började de nya pendeltågen stanna även i Kållered, och Sagåsen blev flyktingmottagning. På biblioteket blev Inga-Lill Ekvall Ivars efterträdare och införde omgående kamerautlåning. Allteftersom åren gick, skedde fler förändringar. Sjuttiotalets gröna heltäckningsmatta och de orangefärgade gardinerna åkte ut, de vinkelräta hyllornas princip övergavs - till förmån för en inredning med bl a soffor och fåtöljer. Det fanns nu också mycket mer personal än tidigare, bl a en egen barnbibliotekarie. Samarbetet med skolan hade byggts ut och det hölls bokprat för alla tredje- och femteklassare. Sommaren 2001 gick Inga-Lill Ekvall i pension och efterträddes av Chatarina Söderholm, tidigare bl a filialchef i Balltorp. Det kulturpris som biblioteket, "som på ett utomordentligt sätt har skapat ett kulturhus i Kållered", redan sex år tidigare fick av hembygdsgillet sade en hel del om Inga-Lill Ekvalls (och hennes personals) insatser. "Fin bokservice, intressanta kulturprogram och givande utställningar har gjort biblioteket känt långt utanför Kållereds gränser. Den goda andan tillsammans med den fina atmosfären, som präglar biblioteket, uppskattas av många kålleredsbor. Till detta kommer den lika vänliga som trevliga personalen, som på alla sätt ger kålleredsborna en god service." Det som fanns vid Mölndals bibliotek fanns nu också i Kållered: ett stort eget bokbestånd, tidningar och tidskrifter, CD-skivor till utlån och videofilmer till uthyrning, sagostunder och annan verksamhet för barn, datorer med tillgång till Internet. 2000 hade Kållered 7 089 invånare och antalet boklån var 84 576. Det som började med elva böcker hemma hos en snickare har vuxit till ett av kommunens största bibliotek. 1

NOTER

1. Alla, som under Inga-Lill Ekvalls tid arbetat på Kållereds bibliotek, har inte nämnts i den löpande texten. Till dem som inte längre tjänstgör hör Kerstin Skårvik (assistent), Mona Benzel (d:o, senare bibliotekarie i Mölndal) och Aslaug Madsen (bibliotekarie). Idag (=2001) arbetar, förutom Chatarina Söderholm, följande personer i Kållered: Ingrid Hansson (assistent), Mona-Lisa Karlsson (d:o), Lena Petersson (bibliotekarie), Solveig Warvås (d:o) och Margret Wigeborn (d:o).

Stort tack till Lars Gahrn vid Mölndals hembygdsmuseum, Staffan Bjerrhede vid Kållereds hembygdsgille. och Inga-Lill Ekvall för hjälp med bakgrundsfakta!

<< Åter till index

Artiklar: visa en viss artikel

Sidfot

Mölndals stadsbibliotek

Brogatan 40/
Bergmansgatan 31
431 30 Mölndal


Telefon
Information: 031-315 16 00
 
Info barn:     031-315 16 20
Info vuxen:   031-315 16 10

Epost: 
molndals.stadsbibliotek@molndal.se

 

 

 

Jag vill lämna en synpunkt