Sök

Språk

sv-se en-gb

Nödruta och stadsvapen, länkar m.m. längst upp på sidan

MÖLNDALS BIBLIOTEKS HISTORIA Efterord

Reklam för e-bok.

Anders Sjöbohm

MÖLNDALS
BIBLIOTEKSHISTORIA

Efterord

 

Men tiden är knapp. Det hastar. Det är så mycket som ännu återstår för mig att inhämta och lära. När natten är inne träder jag med månskenet på de övergivna biblioteksgolven och vandrar som gengångare, tyst, mellan outlösta budskap från döda generationer.
Arnold Ljungdal: Till mänska klarnad

OCH SEDAN?

Nej, inte heller för Mölndals stadsbibliotek innebar år 2000 någon apokalyptisk datorkatastrof. Systemen hade i någorlunda god tid "millenniesäkrats", och när biblioteket öppnade igen efter nyårshelgen fungerade allt som det skulle. Men filialen i Krokslätt hade inte gått att säkra mot de sparkrav som lagts på förvaltningen, och redan några månader före det historiska ögonblicket stängdes den därför. I och med detta var, namnlistor och protestmöten till trots, en sjuttiosjuårig epok slut. Lokalen lämnades tom och det nedlagda bibliotekets böcker ställdes upp i bokhyllor i den likaledes nedlagda konsthallen i Folkets Hus' bottenvåning. Där var det tyst och stilla, med ljuset släckt, bortsett från när någon representant för de andra biblioteksenheterna kom och försåg sig med böcker. Hela arrangemanget kom åtminstone mig att tänka på en gravkammare.

Spådomar om framtiden ter sig i efterhand gärna aningslösa, för att inte säga komiska, men låt mig likafullt försöka ta fasta på några av tidens tecken - och med tid menas just nu sensommaren 2001. Biblioteken har alltid haft en framtid att hoppas på eller oroas inför, och utvecklingen har heller aldrig stått stilla. Katalogkorten var på sin tid en stor nyhet, att besökarna släpptes in bland själva bokhyllorna revolutionerande, det kom utlåningskameror och senare datorer och Internet. På tröskeln till det nya årtusendet kan man konstatera att "informationssamhället" blivit en allt vanligare beteckning på den framtida värld som håller på att bli nutida. Dvs den värld vi antingen lever i eller står utanför och som också folkbiblioteken kommer att utgöra en del av eller tvärtom - stå utanför. Informationssamhället karaktäriseras, enligt Nationalencyklopedin, "av en allmänt ökad kunskapsproduktion, ett ökat beroende av tillgång till information, ny informationsteknologi i form av integrerade system för dator- och teleteknik och framväxten av en särskild informationssektor i ekonomin bredvid agrar-, industri- och tjänstesektorn. I detta samhälle är information en maktresurs, ett värde för den som har tillgång till den, gör bruk av den, och kan använda den för sina syften. I debatten har detta perspektiv på informationssamhället aktualiserat viktiga frågor om hur makten över informationen är fördelad i ett samhälle."

FRAMTIDENS BIBLIOTEK...

Nittiotalet, när man på allvar började diskutera detta informationssamhälle, var samtidigt ett decennium då Sveriges kommuner plågades av en svår ekonomisk kris. Följden blev drastiska besparingar i verksamheterna, på sina håll massuppsägningar av personal och för bibliotekens del alls ingen rolig tid. I januari 1997 trädde visserligen en efterlängtad lag, som ålägger kommunerna att driva bibliotek med gratis låneverksamhet, i kraft. Men nittiotalet uppvisar också en alarmerande statistik i fråga om nedläggningar eller åtminstone nedskärningar. "På tio år", konstaterade Dagens Nyheter nyligen, "har vart sjunde bibliotek i Sverige hade slagit igen vilket är drygt 250 bibliotek och ungefär tusen heltidstjänster har försvunnit. Och bibliotekarierna fortsätter att försvinna från biblioteken. 1999 försvann 78 heltidsbibliotekarier." För Göteborgs vidkommande, har en utredning konstaterat att nedläggningarna där främst tycks ha drabbat förortsbiblioteken och med dem besökare som ofta saknar högre utbildning. Bilden är säkert densamma på flera håll i landet. I Mölndal var filialerna i Åby, Ryet och Toltorp några år in på nittiotalet redan borta men Balltorp hade kommit till och Krokslätt fått nya lokaler. När det så vid mitten av decenniet såg som mest hotfullt ut, tycktes alla kvarvarande biblioteksenheter utom de tre största vara hotade till sin existens; åtskilligt annat var också hotat och, som tidigare nämnts, valde förvaltningschefen Kenneth Strandborg efter en tid att säga upp sig i protest. Två år före millennieskiftet tillsattes i alla fall en arbetsgrupp med uppgift att studera förutsättningarna för ett nytt bibliotek eller t o m kulturhus. Arbetsgruppen bestod av politiker från nämnden för Kultur & Fritid, Strandborgs efterträdare Karl-Gunnar Nordanstad, bibliotekschefen Margareta Ljunge, bibliotekarier som Bert Hoflund och Anna-Greta Virdborg osv. Arbetsgruppen publicerade en skriftlig rapport, Framtidens bibliotek, och av denna framgår att man tagit utmaningen från informationssamhället på allvar:

Den nya digitala tekniken kommer att bli bärare av information och kunskap. Kontrollen över den blir, liksom idag, en fråga om makt. Inte heller framtiden bjuder på några fria middagar. Allt måste betalas - på det ena eller andra sättet. Om den digitala framtiden ska komma att präglas av stärkt demokrati och medborgarinflytande måste vi börja planera för det redan idag. Den upphovsrätt som nu reglerar tryckta medier gäller inte för de digitala. Det är av största vikt att biblioteken får rätt att tillhandahålla digitaliserad information på samma villkor som de tillhandahåller tryckt. I annat fall riskerar vi att hamna i en situation där kunskap och bildning blir en fråga om pengar, och de kunskapsmässiga skillnaderna mellan olika samhällsgrupper bara ökar. Bibliotekens traditionella roll är att erbjuda allmänheten lika och gratis tillgång till olika slags kunskap och information. Den rollen kommer att finnas kvar. Men samtidigt som denna information ökar dramatiskt blir den alltmer splittrad. Paradoxalt nog riskerar människor därför att få allt svårare att se sammanhangen och orientera sig, och det när behovet av korrekt och allsidig information snarast ökar, inte minst på grund av det livslånga lärandet. Här har biblioteket sin nya stora uppgift i IT-samhället. Det är att stå till tjänst med vägledning, urval och målgruppsanpassning av informationen.

Arbetsgruppen vill se ett bibliotek som utgör "själva navet i utbildningssamhället" och en typ av bibliotekarie som fungerar "som en informationskonsult, som en kunskapslots som hjälper allmänheten, studerande, näringslivets företag och inte minst människor med olika funktionshandikapp, att få tillgång till och hitta rätt i informationsmängderna." Men man pekar också på risken för social snedrekrytering i fråga om tillgång till informationen. I fråga om själva det befintliga biblioteket i Mölndal konstaterar man att det saknas bl a hörsal, grupprum, café och kapprum. Och drar - för vilken gång i historien? - slutsatsen att framtidens bibliotek "kräver minst en fördubbling av lokalytan."

... OCH EN FRAMTID FÖR BIBLIOTEKEN

Och sedan, då? Ett möjligt framtidsscenario? Antingen ett bibliotek som, i likhet med i arbetsgruppens rapport, erkänns som en institution med unika möjligheter att förmedla kunskap, information, läsupplevelser m m och som kan bidra till att minska ojämlikheten i dagens samhälle. (Det är ingen ny ambition - pionjären Valfrid Palmgren skulle ha känt igen sig - utan tvärtom en ambition att även i framtiden slå vakt om bibliotekets folkbildningsarv.) Eller ett bibliotek som inte ges resurser att förnya sig och som därför överflyglas av andra, noga räknat kommersiella, krafter. Det sistnämnda har hänt förr. Mot 1800-talets slut vände sig allmänheten bort från de stagnerande sockenbiblioteken och köpte tidningar och tioöresromaner i stället. De mest ambitiösa inom folkrörelserna började bygga upp egna bibliotek, medan många sockenbibliotek antingen självdog eller ändade på offentlig auktion. Om dagens svenska kommuner inte anser sig ha råd att betala de löner som unga nyutexaminerade bibliotekarier kräver, finns det andra som är intresserade. Bibliotekarier är idag, skriver Dagens Nyheter i den ovannämnda artikeln, "den yrkesgrupp som är bäst på att söka information och administrera stora databaser och på bibliotekshögskolan hinner man inte utbilda så många som marknaden efterfrågar." Dagens studenter läser biblioteks- och informationsvetenskap och har därmed en bredare kompetens än tidigare. Bland dessa hittar medieföretag och kunskapsintensiva företag, inom t ex läkemedelsbranschen, ansvariga för sina hemsidor, interna informationsnät m m. Här kan man, i värsta fall, ana en ond cirkel. För även om nedläggningstrenden skulle vända och folkbiblioteken förbli någorlunda intakta, kan kommunerna i framtiden få svårt att rekrytera personal till dem - i all synnerhet sedan fyrtiotalisterna gått i pension. Åtminstone om de låga bibliotekarielönerna skulle bestå. (F ö tjänar assistenterna ännu sämre.)

I detta sammanhang är det värt att erinra om att de ekonomiska bekymren redan under åttiotalet på sina håll drev ansvariga myndigheter att försöka rädda sig ur knipan genom att undersöka alternativa finansieringsformer. Varför inte låta t ex ett studieförbund driva bibliotek på entreprenad? Eller kanske personalen, pensionerade bibliotekarier eller andra entusiaster? För Mölndals vidkommande stannade det hela vid att initiativtagarna till det första och kanske mest omtalade experimentet, vid biblioteket i Åre, inbjöds att hålla föredrag för politiker och personal. I Åre gick emellertid entreprenörernas företag ganska snart i konkurs. Med jämna mellanrum återkommer likafullt debatten, om än inte i Mölndal, och idag finns det i bl a Helsingborg och Örnsköldsvik biblioteksfilialer som drivs av föreningslivet. Debatten har tidvis varit mycket upprörd, åtminstone när okunniga yttranden i stil med "vem som helst kan väl stämpla böcker?!" fällts.1 Det må idag vila ett aldrig så heroiskt skimmer över folkrörelsernas bildningsinsatser i det förgångna, men är det rimligt att tro att t ex ett ABF-styrt bibliotek kan uppbåda samma bredd som ett offentligt finansierat sådant?2

Det har också framförts tankar om att en så betydelsefull institution som biblioteket bör ligga direkt under kommunen. Idag är Mölndals stadsbibliotek, liksom många andra kommunala bibliotek, del av en stor Kultur- och Fritidsförvaltning. Detta ökar rimligtvis avståndet mellan bibliotek och kommunledning. Att dessutom fritidssektorn skulle vara den mest naturliga samarbetspartnern har också ifrågasatts. Alltfler studerande söker sig till biblioteken, man talar om "livslångt lärande", så varför inte lika gärna skolan? Man kan undra om inte beteckningen "Kultur & Fritid" vittnar om en uppfattning att kulturen, inklusive biblioteken, i huvudsak handlar om fritid och förströelse.3 Men var och en som suttit i informationsdisken på ett bibliotek, vet att så inte är fallet - om det någonsin varit det. En gymnasieelev vill ha hjälp med sitt specialarbete, en vuxenstuderande räcker fram sin kursbokslista, en invandrare vill veta faxnumret till svenska konsulatet i Istanbul osv. Arbetet i en informationsdisk har alltid inneburit att, från en besökare till en annan, kastas mellan de mest skilda världar. Kasten har inte blivit mindre tvära sedan Internet kom, tvärtom, men enligt min mening hör de till den stora charmen med biblioteksarbetet.

LÄSNINGEN

Men läsningen, då? Och läsningen av skönlitteratur? Efter att just ha konstaterat att folkbiblioteken har en framtid som "kunskapslots" i informationssamhället, måste jag ändå ställa frågan. För en som är född i böckernas tid och tacksam för detta, ligger det ingen riktig tröst i att allmänhetens Internetdatorer på Mölndals stadsbibliotek dagligen är fullbokade och att påfallande många av brukarna är ungdomar från invandrarfamiljer, som kanske inte haft råd att köpa egen dator. Dessa datorer må på sitt sätt fungera som socialt jämlikhetsinstrument. Men hur går det med det som medieforskaren Yngve Lindung, i ett stort men ofullbordat forskningsprojekt, kallar "kampen om fantasin"? Vilka medier vinner, vilka förlorar?4 I TV- och dataåldern är det framför allt bilden som vinner terräng, även i böckerna och det på textens bekostnad. Med jämna mellanrum kommer också larmrapporter om att svenskarna läser mindre än tidigare. Eller, i det något skonsammare fallet, om att åtminstone pojkar och vuxna män alltmera sällan öppnar en bok. Så här heter det t ex i ett pressmeddelande från den 28 februari 2000, från den nybildade "Läsrörelsen":

Enligt en internationell undersökning så läser 75% av svenskarna mycket bra, medan 25% av svenskarna saknar den läs-, skriv- och räkneförmåga som krävs när man går ut grundskolan. Föräldrars högläsning för barn mellan 3 och 8 år har på femton år sjunkit från 85% och 34 minuter per dag (1984) till 67% och 15 minuter per dag (1998/99). För lågutbildade föräldrar har det sjunkit från 80% och 28 minuter till 52% och 9 minuter.5

Läsning är ett, minst sagt, vitt begrepp men jag ska i fortsättningen koncentrera mig på just den sortens läsning som vädjar till fantasin, dvs främst skönlitteratur, och på bibliotekens roll i sammanhanget. Frågan har många aspekter och mycket har på senare tid ställts på huvudet, inte minst genom Internet. Först och främst fanns det tidigare, i kulturlivet såväl som i samhället i stort, en tämligen självklar uppslutning kring ett västerländskt kulturarv - även om det ofta handlade om läpparnas bekännelse och även om många stod utanför detta arv och den litterära "kanon" som hörde till. Man kunde någorlunda lita på t ex att en bildad borgerlighet höll på tradition och kvalitet, och att denna vakthållning gav utslag på tidningarnas kultursidor, i skolornas svenskundervisning och även på folkbiblioteken. Men utvecklingen har, på gott och ont, ifrågasatt kulturarvet, och även positiva samhällsförändringar har bidragit till detta. Bland många andra, har Nina Björk uppmärksammat saken. Hennes intressanta artikel i Dagens Nyheter tar i och för sig universitetsstudier som exempel men är, tycker jag, relevant också för folkbibliotekens del: Att läsa humaniora innebar länge att träda in i en viss sorts gemenskap; det fanns en kurslista och det den egentligen sa var att här har vi vår historia, vårt kulturarv, vår litteratur, vår konst. Välkommen att ta del av den, välkommen in i den bildade familjen. Och så länge familjen var någorlunda homogen, kommen ur samma klass och delande liknande erfarenheter, gick det bra. Men när familjen utökades - delvis som en följd av de "kollektiva självförverklingsrörelserna" - och kom att inkludera arbetarklass, kvinnor, människor födda utom landet uppkom frågan: vems historia, vems litteratur och konst? Varför hans och inte min, varför den vitas och inte den svartas, varför den heterosexuellas och inte den homosexuellas? Den stora gemenskapen kunde inte inkludera dem alla. "Tycker du om 'Brott och straff'? Jag läste inte den, jag valde inriktningen på kvinnolitteratur i grundkursen."

BIBLIOTEKENS ANSVAR

Ja, är det fortfarande folkbibliotekens uppgift att föra fram Brott och straff? Det har i alla tider förts en diskussion om vad som hör hemma på biblioteken och vad som bör hållas utanför. Diskussionen har ofta varit inflammerad och lär så förbli - på kulturområdet är det mycket lätt att bli anklagad för elittänkande och förmynderi, och samtidigt vill ingen beskyllas för att öppna dörrarna för massproducerat skräp. Men när "den bildade familjen" inte längre finns, ändras onekligen förutsättningarna för diskussionen.6 (Vem förmår t ex avgöra om ett vandringsbibliotek med bosnisk eller thailändsk skönlitteratur håller måttet i fråga om kvalitet - och vilka kvalitetsmått bör anses styra läsningen för bosniska eller thailändska invandrare?) Därtill kommer att bokutgivningen idag är så mycket mer omfattande och mångfacetterad än tidigare, f ö ett stort ekonomiskt problem för biblioteken, och inte minst därigenom svårare att ta ställning till. Men allmänt sett kan man nog konstatera att det idag, i fråga om läsvanor, inte är samma skillnad mellan samhällsklasserna som tidigare. De stora bokförlagen vilar tyngre än någonsin på sina bästsäljare, och på biblioteken blir bästsäljarna automatiskt bästlånare. Utvecklingen på biblioteken, skriver Per I Gedin kritiskt i Litteraturen i verkligheten, "går trots allt mot masskulturens populärböcker. I och med att man beslutat sig för att låta efterfrågan bestämma urvalet och tillgången, har utlåningen gått mot allt fler bestsellers eller det populära kretsloppets författare. I princip är det så att om en bok säljs bra, så köps den i stor upplaga av biblioteken och säljs den dåligt så köps den i liten upplaga. Därmed följer biblioteken den allmänna utvecklingen inom massamhället." De mera "smala" diktverken blir visserligen inköpta men i betydligt färre exemplar och vanligtvis bara av de större biblioteken. För en del är detta förmodligen nog: boken finns, och om den efterfrågas går den lätt att beställa. Skulle biblioteken lägga tyngdpunkten på den "smala" litteraturen, menar man, vore de dödsdömda som folk-bibliotek.7 För andra betyder det att viktiga böcker görs osynliga såväl i nuet som för framtiden; vem kommer att uppfånga de "outlösta budskap" som Arnold Ljungdal skriver om i den inledningsvis citerade dikten? I alla fall har man, bl a inom ramen för det s k GÖK-projektet, på flera håll gått in för att låta låntagarna själva få inflytande över inköpen. Mölndal var formellt aldrig inblandat i projektet men ett likartat system provades, fast endast i fråga om vuxenböcker, på Krokslättsfilialen. Genom ett nära samarbete med Mölndals bokhandel kunde filialföreståndaren Aslaug Madsen snabbt erbjuda nya böcker som låntagarna ville ha. Biblioteket drog till sig fler besökare, lånesiffrorna steg och det blev inte någon större efterfrågan på böcker som stred mot traditionella kvalitetskrav. I själva verket blev det ökad efterfrågan inte bara på bredare utan även på smalare litteratur!8

Statens Kulturråd skänker numera pengar till stödinköp av kvalitetslitteratur för barn och ungdom och delar dessutom ut ett antal titlar (som fått särskilt litteraturstöd) till biblioteken. Detta för att kompensera de alltmer otillräckliga bokanslagen, ett kännbart problem inte minst i Mölndal - där biblioteksledningen gång efter annan vädjat till kommunen om extraanslag. Projektet har, i skrivande stund, i sin helhet ännu inte utvärderats9 men klart står att biblioteken reagerat mycket olika på initiativet. Somliga är entusiastiska, andra ser mest svårigheter - alltifrån problem att hinna packa upp böckerna till missnöje över att "behöva hantera så många böcker som vi betecknar som hyllvärmare". För inte så länge sedan drog en skribent på Dagens Nyheter's kultursida fram ett formligt skräckexempel:

Om jag förstått rätt är det så att Kulturrådet inköpt ett antal volymer av de böcker som erhållit tryckstöd, volymer som skänkts till landets bibliotek. I Bjuv säljer man ut alltihop för 15 kr stycket. Jag fyllde raskt två kassar med ett trettiotal titlar, bl a Juan José Saer, "Undersökningen", Wolfram von Eschenbach, "Parzival", Jacques Derrida, Thomas A Szelezák, "Platon och läsaren", Niklas Schiöler, "Koncentrationens konst - Tomas Tranströmers senare poesi", Peter Ortman, "Ögla"... Bra för mig, staten subventionerade mig med 4 000-5 000 kronor på en dag. Men vad säger kulturministern, förlagen, bokhandeln och Författarförbundet? Var det verkligen tänkt så, att denna statliga gåva skulle slumpas ut till vrakpris ute i småkommunerna?

Redan på sjuttiotalet fick bibliotekarieutbildningen kritik för att skapa en yrkeskår som var mer hemmastadd bland dataprogram än bland romaner och diktsamlingar. Idag kallas utbildningen, som redan påpekats, biblioteks- och informationsvetenskap och ser dessutom olika ut på olika orter. Ingenstans kan man emellertid tala om en framskjuten position för skönlitteraturens del. Om den ena högskolan erbjuder kurser i barn- och ungdomslitteratur, förutsätter den andra att eleverna själva hämtar in kunskaperna. Inom biblioteksvärlden finns det många som i detta ser en stor fara. Hur en kommande bibliotekariegeneration ser på det hela är svårt att veta, men av tecken att döma har det hos de studerande skett en attitydförändring i fråga om vad biblioteken anses böra förmedla: förut ansågs kulturupplevelser vara viktigast, numera är det information.10 Sveriges Allmänna Biblioteksförening har tillsatt en särskild skönlitterär kommitté och på olika håll försöker man agera genom bokpratargrupper, poesihörnor, skrivarcirklar, läsprojekt för unga män i praktisk yrkesutbildning och - som i Mölndal - med databaserade ämnesordsregister för skönlitteratur. I storlänet Västra Götaland drog man igång utbildningsprojektet "Skönlitteratur 2000"; projektledaren Gunnar Südow menar att bibliotekariekåren på senare år blivit "mer illitterat". Det är en åsikt som rimligtvis provocerar och inbjuder till svar på tal. "Jag anser att mitt jobb främst handlar om att förmedla information", skriver en bibliotekarie ur den yngre generationen till mig apropå Südows uttalande. "Jag anser inte att det är min yrkesroll att ha läst de stora författarna, trots det är jag inte illitterat." Diskussionen behöver uppenbart föras och i utgör en påminnelse om att det inte bara är politikerna som bör avkrävas ansvar för bibliotekens vägval utan även de biblioteksanställda själva. I vilket fall som helst finns just nu tecken på att skönlitteraturen, efter flera års tillbakagång, har börjat lånas flitigare igen.11

NYA MEDIER OCH EN NY TID

Samtidigt vet naturligtvis ingen vad de nya, databaserade medierna på sikt kommer att innebära för kulturen, litteraturen och biblioteken. Till att börja med härmade fotografiet måleriet, filmen teatern och televisionen filmen men alla tre utvecklades snart till självständiga medier. Idag står även videokonsten på egna ben. I fråga om boken finns redan idag en teknik, som medger att en litterär text laddas ner från Internet - och då lämpligen till en mindre och mer läsarvänlig produkt än en stor datorbildskärm. I en elektronisk läsplatta, till det yttre påfallande lik den traditionella tryckta boken, kommer man enligt uppgift att kunna ladda ner inte mindre än 150 normaltjocka böcker. I skrivande stund ligger både svenska och danska bibliotek i startgroparna för att låna ut såväl "e-böcker" som läsplattor.12 Även bokförlagen tvingas till omorientering, och det finns redan idag förläggare som helt satsar på nätet. Tidigare i år började t ex Stephen King lägga ut en följetongsroman direkt på Internet, i hopp om att (för att tala med Ola Larsmo) locka till sig "nätets potentiella miljardpublik". Han gick därmed förbi förlagen13 - och biblioteken? - men hans roman höll sig annars inom genrens gängse ramar. Dock kan man nog lugnt räkna med att det kommer att skapas något utöver traditionell, om än digitaliserad, litteratur. T ex diktsamlingar på CD-romskiva, Internetromaner utan gängse början eller slut14, nya konstformer som i sig tar upp drag från t ex datorspel15 och musikvideor. Dessa kommer antagligen inte, åtminstone inte på kort sikt, att efterfrågas av någon bredare publik - även om ungdomen är en oberäknelig faktor. Men kanske kommer "såporna", TV's följetongsberättelser, att finna vägen till ett nytt och populärt medium.

Den tryckta boken har dödförklarats flera gånger om men lever fortfarande. Den ene debattören kan hävda att det bara är kioskböcker som har något att frukta från TV och datorer, den andre att det i framtidens romanläsare på sin höjd kommer att utgöra en liten elit, den tredje att papperet snart kommer att vara historia. Men redan nu gör datatekniken det möjligt för en författare att ge ut sin bok i en liten upplaga, oberoende av mäktiga storförlag. Och vid behov är det också möjligt att snabbt trycka upp en större - print-on-demand! Men vad kommer alla dessa förändringar på sikt att betyda för "läs"-vanorna, för biblioteken eller för lagstiftningen inom områden som tryckfrihet och upphovsrätt? Det är många som hoppas på och/eller oroar sig för framtiden: författare, stora och små förläggare, bibliotekarier, politiker, kommersiella intressen... Kampen om utrymmet på och makten över Internet har onekligen hårdnat på senare år. Internet och "informationssamhället", tror somliga, kan bli den totala revolutionen. Andra ser det som ett massmedieuppblåst fenomen som ingenting förändrar i fråga om grundläggande maktförhållanden i samhället; tvärtom har de som står utanför datorsamhället fått längre till makt och inflytande. Vem säger förresten att det kommer att stanna vid ett Internet?

Som något av ett tidens tecken arrangerade Biblioteksmuseiföreningen i Borås, i samband med Bok & Biblioteksmässan i september 2000, en konferens med den signifikativa titeln Vad är ett folkbibliotek?. I mässans programblad skriver arrangörerna följande: "Men måste alla folkbibliotek också se ut som idag med lokaler och fysiska media? Kan ett folkbibliotek också vara en samhälleligt finansierad webbaserad verksamhet, genom vilken medborgarna kan få svar på sina frågor och få texter o dyl överförda direkt till sin hemdator? Måste speciella kriterier beträffande finansiering och administration gälla för ett bibliotek skall få kalla sig folkbibliotek?" Som redan påpekats, har Mölndals stadsbiblioteks hemsida redan haft mer än en miljon besökare. Fast förhoppningsvis kommer detta inte att vara den enda bilden av det framtida biblioteket. Biblioteket behövs även som fysisk lokal och mötesplats. Idag är det betydligt fler människor som använder sig av bibliotekets tjänster än för bara tjugofem år sedan, och åtminstone i Mölndal är biblioteket en av de mest besökta kommunala institutionerna.

Samtidigt vet naturligtvis ingen hur det svenska samhällets framtida utveckling kommer att avspeglas i folkbiblioteken. Vad kommer t ex de minskade skatteintäkter, som den ökade globaliseringen förväntas leda till, att betyda? Misstron mot etablerade politiker och etablerade partier? Korruptionsskandalerna, våldet och rasismen? Ett folk-bibliotek förutsätter naturligtvis att "folket" ställer sig bakom bibliotekets bärande solidaritetsidé: tron på allas fria tillgång till läsning, kunskap och information. Den friheten vill auktoritära politiska rörelser inte veta av. Idag regeras flera sydfranska städer av den främlingsfientliga Nationella Fronten vilket bl a betyder att sagosamlingar med multietniskt innehåll och böcker om homosexualitet tagits bort från bibliotekens hyllor. Den 20 september 1996 förstördes Linköpings stadsbibliotek i en anlagd brand. Hela bibliotekets bestånd, utom det som förvarades i magasin eller var utlånat, förintades. Det betyder totalt uppemot 170 000 medier.16 För många utgjorde branden en traumatisk upplevelse och ett vittnesbörd om att inget kan tas för givet. Men fyra år senare står ett nytt bibliotek färdigt. Och den som sett tredjeklassarna komma springande till bokbussen i Mölndal vågar kanske hoppas på framtiden, på att böckernas och berättelsernas tid inte är förbi. Och att därför heller inte veteranerna i Mölndal, Kållered och Lindome byggde sina bibliotek förgäves.

 

NOTER

1. En av de senaste stora biblioteksdebatterna var den om "Tant Brun" i Svenska Dagbladet, med inlägg av bl a Lars Lönnroth, Lars Hargefjell och Lars Lönnroth. (Se litteraturförteckningen!)
2. Därtill kommer att ABF, i motsats till folkbiblioteken, inte är någon politisk neutral organisation.
3. I en artikel i "Tant Brun"-debatten (jfr not 1) påtalade Lars Jakobsson risken för att folkbiblioteken, till följd av alla nedskärningar, ska "marginaliseras till värmestugor för nöjesläsning". Hans artikel formar sig till ett generalangrepp på tanken att spara in på biblioteken och driva dem med outbildad personal : "Varför då behålla verksamheten överhuvud? Lägg ner skiten. Billiga böcker av god kvalitet finns i kiosken. Kaffe dricker man på fiket. Umgås kan man göra i folks hem." Han fortsätter också: "Bibliotek är inte för nöjesläsning, även om folk mycket väl kan läsa bibliotekets böcker för nöjes skull. Bibliotek är inte skönlitteratur, även om skönlitteraturen utgör en stor del av bibliotekens bestånd. Bibliotek är inte kultur i den meningen att biblioteket automatiskt har hemortsrätt under kulturförvaltningen, tillsammans med hembygdsföreningar, konstklubbar och Visans vänner. Slentriantänkande. Brunskt tänkande. Tekniska nämnden, miljöförvaltningen och skolan kan med samma självklara berättigande hävda att biblioteket är som mest livsviktigt för just deras verksamhet." Nämnas bör att Lars Jakobsson också tycker att biblioteken har svikit skönlitteraturen, eftersom man "de senaste åren inte förmått ta emot och följa de nya författarskapen."
4. Det kan vara intressant att studera utlåningsstatistik från Mölndals stadsbibliotek för 1999. Tryckta böcker står för närmare 90% av mediabeståndet men endast för omkring 80% av utlånen. Siffran blir förstås högre om man lägger till tal- och kassettböcker men CD-skivor står för ca 9% av utlånen och videofilmer (till lån eller uthyrning) för ca 5%. Statistik från Statens Kulturråd visar att utlåningen av böcker minskade med 0,6% mellan 1997 och 1998, medan utlåningen av olika sorters AV-media tvärtom ökade med drygt 8%!
5. "Flickor läser något bättre än pojkar och bland de allra svagaste läsarna finns betydligt fler pojkar än flickor", konstaterar Anders Johnson i Läsarna och demokratin. Han citerar också en LO-rapport som visar att mäns bokläsning på fritiden minskat med uppemot 20% under tiden 1982/83 till 1996. Detta gäller såväl SACO- som TCO- och LO-anslutna män. Även kvinnors bokläsning har minskat men inte lika markant. Barns och ungdomars läsning har också minskat, och enligt en läsforskare klarar 20-30 % av de elever som kommit in på gymnasiet inte av att med egna ord återge innehållet i den lättlästa dagstidningen Metro. Samtidigt sägs de vana läsarnas andel av befolkningen ha ökat kraftigt och andelen icke-läsare ha minskat. Det är onekligen svårt att få någon riktigt klar bild av läget!
6. Det är säkert ingen tillfällighet att ett passionerat försvar för en traditionell västerländsk litteraturkanon, av den amerikanske litterturprofessorn Harold Bloom, i år översatts till svenska. "Eftersom vår tid på jorden trots allt är begränsad hävdar jag att vi inte har vår tid till att läsa andra författare än de största", säger Bloom i en intervju i Dagens Nyheter.
7. "Eller att biblioteken har väl fungerande nätverk och att det kanske", skriver Ulla Forsén försiktigtvis i en uppsats i antologin Den sköna skönlitteraturen, "är alldeles tillräckligt att huvudbiblioteken äger en bok eller att en bok bara finns på länsbiblioteken." Något senare ställer hon också frågan: "hur bred skall bredden vara?"
8. Själva GÖK-projektet genomfördes på bibliotek i Göteborg (Linnéstadens bibliotek), Örnsköldsvik och Kalmar. (Krokslätt fick en viss hjälp från Linnéstaden.) Projektet som sådant var omdiskuterat men slog, om man får tro den utvärdering som gjorts, väl ut. I Evaluating the GÖK project gör författarna en poäng av att GÖK-projektet överhuvud öppnat upp de svenska bibliotekens slutna värld.
9. I en artikel av Beata Arnborg i Svenska Dagbladet 7.10. 2000 finns en hänvisning till en första rapport om biblioteken och de litteraturstödda titlarna, författad av Erik Peurell på Statens Kulturråd. Den handlar om inköp och utlåning under åren 1997-1998, alltså innan biblioteken kostnadsfritt började erhålla litteraturstödda titlar: "Av de litteraturstödda titlarna fanns såväl exempel på böcker med bibliotekens högsta utlåningsfrekvens och de som inte alls blivit utlånade." Undersökningen för 1999, då gratisdistributionen började, har enligt artikeln just kommit igång. Frågan gäller om den automatiska tillgången på ny kvalitetslitteratur ökar utlåningen: "Det enda svar jag hittills fått in är både väntat och nedslående. De distribuerade böckerna har inte haft en enda låntagare. Det visar att nya läsare når man inte enbart med tillgång på böcker, de måste också marknadsföras, säger Erik Peurell." Behövs det verkligen en utredning för att slå fast detta?
10. Beträffande de blivande bibliotekariernas attityder, har jag utgått från Anna Bengtsons och Kirsi Rutanens uppsats om biblioteks- och informationsstuderande från 1995. Att studenterna och näringslivet börjat finna varann beror förmodligen inte bara på att näringslivet erbjuder högre löner än kommunerna? Däremot ser denna nya generationen av näringslivstillvända bibliotekarier sig säkert som fullföljare av yrkets traditioner. En ung bibliotekarieutbildad "informationsarkitekt" talar i en intervju i DIK-forum om "en naturlig utveckling av bibliotekarieyrket, en breddning av arbetsfältet." Hon påpekar också att kursen i katalogisering och klassifikation, traditionella baskunskaper för en bibliotekarie, varit till stor nytta för henne. Faktum är att folkbiblioteken länge, även långt före datoriseringen, hävdat att deras informations- och referensarbete är en underskattad resurs. Men det skulle tydligen behövas IT och intresse från näringslivet för att denna resurs skulle bli uppmärksammad!
11. "Något svar på varför har jag inte", säger Birgitta Modig från Kulturrådet i den tidigare (not 7) citerade artikeln av Beata Arnborg. "Möjligen har biblioteken tagit åt sig av den kritik som riktats mot dem att de inte i tillräckligt hög grad brytt sig om skönlitteraturen." I artikeln, som bygger på siffror från vid publiceringstillfället ännu ej publicerade siffror från Statistiska Centralbyrån, syftas på skönlitteratur för vuxna. Barn- och ungdomslitteratur, inte närmare specificerad än så, ska ha stått för 40% av utlåningen, facklitteratur för 32% och skönlitteratur för 28%.
12. Det handlar, i det svenska fallet, om Stockholms stadsbibliotek och Göteborgs Universitetsbibliotek. Danskarna ligger emellertid före; redan i november började de kommunala biblioteken i Köpenhamn låna ut både elektroniska läsplattor och e-böcker.
13. Stephen King gjorde naturligtvis inte detta gratis. I stället vädjade han till varje Internetläsare att skicka en dollar kontant eller via kreditkort. Under den första veckan laddades första kapitlet ned av 120 000 läsare men därefter avtog intresset och dessutom uteblev betalningen i allt högre grad. Följaktligen slutade King att skriva på sin roman. Efter sex kapitel fick det vara nog.
14. Klassikern Finnegan's wake finns redan utlagd på Internet, på adressen http://www.2street.com/joyce/etext/fw.html i en form utan början eller slut. Tekniken har hunnit ifatt James Joyces intentioner, och den gamle modernisten ler säkert i sin himmel.
15. Många datorspel är redan själva påverkade av skönlitteraturen, t ex av fantasy-romaner.
16. Cirka 125 000 böcker försvann i branden, därtill samtliga AV-medier (kassettböcker, talböcker, musikkassetter, videoband, språkkurser), 8 200 referensböcker, mikrofilmer, dagstidningar, tidskrifter, offentligt tryck och EU-material, allra största delen av lokalsamlingen... Totalt kan man räkna med sammanlagt uppemot 170 000 totalförstörda medier. Därtill kommer vatten- och sotskadade medier, som lyckligtvis gått att renovera.

<< Åter till index

Artiklar: visa en viss artikel

Sidfot

Mölndals stadsbibliotek

Brogatan 40/
Bergmansgatan 31
431 30 Mölndal


Telefon
Information: 031-315 16 00
 
Info barn:     031-315 16 20
Info vuxen:   031-315 16 10

Epost: 
molndals.stadsbibliotek@molndal.se

 

 

 

Jag vill lämna en synpunkt