Sök

Språk

sv-se en-gb

Nödruta och stadsvapen, länkar m.m. längst upp på sidan

Mölndals fjärde bibliotek 1959-

Mölndals bibliotek i Folkets Hus.

Anders Sjöbohm

MÖLNDALS FJÄRDE
BIBLIOTEK

1959 -

Mölndals bibliotek i Folkets Hus

 

Mot slutet av augusti 1959 kunde Mölndals-Posten rapportera om det nya stadsbibliotek som på allvar var på väg att bli verklighet i Folkets hus i centrala Mölndal. Biblioteket låg på byggnadens andra våning och man måste följaktligen gå uppför en trappa eller åka hiss för att komma dit. Lokalerna var ljusa och gick i huvudsak i vitt, "med modern armatur med inbyggda bågljuslampor", och helheten gjorde intryck av att vara trivsam och ändamålsenlig. Fast visst liknade det "Jerusalems förstörelse" med böcker staplade i travar på golvet och högar med cementgrus utanför stadsbibliotekarie Edvin Trettondals rum. Man höll nämligen på att bereda plats för en nonfigurativ väggmosaik av Bengt Blomquist - med motiv från kvarnfallen i Mölndal - på den övre delen av en kortvägg i läsrummet. (Denna mosaik skulle f ö långt senare, några år in på åttiotalet, komma att utvidgas av konstnären själv och hans dotter och hamnade i det då ombyggda bibliotekets trapphus.) Blomquist var Mölndalsbo och så också de andra konstnärer som anförtrotts utsmyckningsuppdrag. I barnavdelningen bidrog Frithiof Berglund med en muralmålning - visserligen abstrakt, men med anspelning på Mölndals ängar, åkrar, egnahem och sjöar. Arvid Bryths reliefer i päronträ, med motiv hämtade ur den svenska litteraturen, fick pryda den halvmåneformade utlåningsdisken. Samme Bryth skulle två år senare komma att bidra även med "Gutenberg", utskuren ur ett stycke jugoslavisk rödbok. Yngeredsfors Kraftaktiebolag bekostade skulpturen, som föreställer Gutenberg och en medhjälpare i verksamhet vid en tryckpress. På biblioteket fanns också tavlor av bl a Stellan Mörner och Axel Eriksson.

FORTFARANDE TRÅNGT

Det var inte så lite som skulle flyttas, i själva verket mer än 27 000 bokband. De gamla hyllorna hade stuvats in i stadens förråd, och närmare 500 meter nya sådana väntade på att fyllas med böcker. I de nya lokalerna skulle allting vara nytt. Ett och annat gammalt följde dock med i flytten - som t ex stadsbibliotekariens "kommunistpotta", dvs askkoppen Trettondal hade fått när han besökte Sovjetunionen på trettiotalet. Naturligt nog var dennes känslor inför bibliotekslokalerna blandade. Trettondal hade egentligen velat se ett kulturhus, med plats för såväl bibliotek som konsthall och hembygdsmuseum, men hade i stället tvingats utkämpa en bitter och utdragen strid om kvadratmetrarna. De snålt tilltagna utrymmena kunde han inte gärna betrakta annat än som ett provisorium och lämnade därför omgående till stadsfullmäktige in ett förslag om nybygge. Andra bibliotek, påpekade Trettondal, hade mångdubbelt med plats för sina böcker. Medan Mölndal fått nöja sig med ungefär 450 m2, hade Uddevalla 1 120 m2 och Borlänge 1 170 m2. I det nya biblioteket fanns inget arbetsrum att göra i ordning böckerna i, pentryt var litet och mörkt och personalen saknade kapprum. Några utvidgningsmöjligheter tycktes överhuvud inte finnas. T ex måste man, tvärtemot andra nya bibliotek, från första stund utnyttja nedersta planet i bokhyllorna. Samtidigt kunde Trettondal inte annat än glädja sig åt att man faktiskt hade fått bättre lokaler - med fin utsikt över Stadshuset och Mölndals bro, om än med oroväckande låga räcken på solbalkongen mot söder. Han lovade att bibliotekspersonalen skulle göra sitt bästa för att allmänheten skulle kunna trivas. Samtidigt var han medveten om att hans tid som stadsbibliotekarie nu gick mot sitt slut; vid invigningen av Folkets hus hade han noga räknat 28 månader kvar till pensionen.

KONFLIKTER VID INVIGNINGEN

I Folkets hus fanns förutom biblioteket fackföreningsexpeditioner, samlingslokalerna Viran, Spinnaren och Kvarnkammaren, en dans- och festlokal, restaurang Forellen, en biograf samt apotek och bank. Sluträkningen hade uppgått till 3,5 miljoner kr. När huset invigdes fanns emellertid varken Trettondal eller biblioteksstyrelsens ordförande på plats, något som gav upphov till en del skriverier. Bl a skrev Trettondal själv en upprörd insändare till Mölndals-Posten och förklarade sig inte ens ha fått någon inbjudan, än mindre blivit anmodad att visa bibliotekets lokaler. Att allmänheten likafullt fått tillträde dit berodde på att någon av styrelseledamöterna i Folkets hus helt sonika öppnat dörren ditin - utan att själv följa med. "Jag har ansvar för biblioteket och dess värden", protesterade Trettondal, "och någon annan än jag, bibliotekets ordförande och styrelse kan inte ha rättighet att besluta om visning av lokalerna."

UTLÅNINGSREKORD

När biblioteket väl öppnats på allvar i september visade sig utlåningen bli rekordhög och än högre blev den i oktober. Överhuvud slutade 1959 som ett rekordår och ökningen fortsatte under 1960. Nu hade man också börjat med kamerautlåning, dvs man stoppade ett numrerat datumkort i bokfickan och fotograferade ficka plus kort. I lånedisken arbetade några biblioteksbiträden, med tiden omdöpta till kontorister, som redan hunnit bli välkända ansikten för mölndalsborna. Britt Grundel hade t ex varit med ända sedan 1940. Isa Jahrl skötte lönelistor, gjorde i ordning böcker och skrev katalogkort. Ulla Ståhl, tidigare Ulla Hake, var chef för själva låneverksamheten och Karin Alm hade hand om kraven. Tillsammans med dessa arbetade även Elin Johansson. Disken som de arbetade vid var stor och arbetsmiljön så pass lugn att man bakom disken kunde ägna sig åt att plasta böcker, slå in paket och gå igenom beställningar. Återlämnade böcker kollades rutinmässigt mot ramar med smala "flexoremsor" där beställningarna skrivits ut på maskin och sedan trätts upp i ordningsföljd. De hålkortsmärkta datumstickorna plockades ut ur bokfickorna och sorterades i nummerordning med hjälp av en strumpsticka. På så vis gick det att få fram vilka kort som fattades, jämföra med lånefilmen och se vilka böcker som inte återlämnats. Man krävde därefter böckerna tillbaka och hände trots flera påstötningar ingenting kunde det gå ända till hämtning av böckerna; "hämtaren" kunde kliva rakt in i en middagsbjudning eller skilsmässa. Britt, Isa, Ulla, Karin och Elin kom att sätta sin prägel på biblioteket under åtskilliga år. Själva började de emellertid märka att tusentals handledsvridningar per dag, år av bokbärande och bokuppsättning, satt sina spår i form av värkande axlar och handleder. Mot mitten och slutet av sjuttiotalet kom en hel del nya kontorister till biblioteket. Flera av dem var i tjugo- eller trettioårsåldern och tyckte kanske att "tanterna" gnällde. Men de skulle i sinom tid själva göra samma erfarenhet som dessa.
    Trettondal tyckte i alla fall att bokbeståndet (38 600) var på tok för litet och i biblioteksstyrelsens skrivelse till stadsfullmäktige i oktober samma år pekade han än en gång på de snålt tilltagna utrymmena. "De som behöver tystnad och avskildhet för sina studier", skrev han, "har ingenstans att ta vägen. Det har kommit flera klagomål över detta förhållande. Nämnas kan att stadsbiblioteket i Falkenberg har tre sådana rum. Vi behöver lika många." I en intervju berättade han också att man nu satsade på att på varje fackavdelning bygga upp ett bestånd som motsvarade det faktiska intresset hos allmänheten. Staden hade t ex en livaktig konstförening - Trettondal kunde nämnt sig själv i det sammanhanget - och följaktligen en stor andel konstböcker. "Bokens dag" hade tidigare firats endast av Mölndals bokhandel men kunde fr o m 1959 firas i Folkets hus. Stadsbiblioteket samarbetade nu med Mölndals-Posten, Mölndals bokhandel och ABF. 1960 var Eric Lundquist, Ernst Manker och Astrid Pettersson inbjudna medan Trettondal själv höll föredrag om Nobelpristagaren Saint-John Perse. Nästa år upprepades evenemanget och Trettondal höll återigen ett Nobelprisföredrag, denna gång om Ivo Andric. 

EN EPOK TAR SLUT

I början av 1962 drog sig så Edvin Trettondal tillbaka för gott, efter mer än trettio år som stadsbibliotekarie - ironiskt nog året innan biblioteksverksamheten i Mölndal skulle fylla hundra. I årsberättelsen för 1962 pekade man på vilken expansion biblioteket upplevt under Trettondals år. Vid årsskiftet 1961-1962 fanns 42 286 böcker på biblioteket - mot 3 105 då denne tillträdde sin tjänst. 119 873 böcker hade lånats ut under 1961 - mot 15 185 år 1928. "Bibliotekarie Trettondal kan med tillfredsställelse se tillbaka på sin verksamhet som stadsbibliotekarie", hette det i årsberättelsen, "och biblioteksstyrelsen önskar härmed till honom framföra sitt tack för hans mångåriga och plikttrogna arbete till stadsbibliotekets fromma." I sin opublicerade bibliotekshistorik har Trettondal, som något av ett testamente, återgett sammansättningen i bokbeståndet på det bibliotek han lämnade efter sig:
A. Bok- och biblioteksväsen    382
B. Allmänt och blandat innehåll    816
C. Religion    516
D. Filosofi    677
E. Uppfostran & undervisning    335
F. Språkvetenskap    373
G. Litteraturvetenskap    787
H. Skönlitteratur    
Hc. " svensk    7 393
Hce. " i svensk översättning    8 846
Hd. " dansk-norsk    284
He. " anglo-amerikansk    639
Hf. " tysk    229
Hi. " italiensk    5
Hj. " fransk    75
Hma. " rysk    4
Hmc. " polsk    1
Hub. " finsk    1
I. Konst, musik & teater    1 665
J. Arkeologi    144
K. Historia    1 993
L. Biografier    1 455
M. Etnografi & folkminnesforskning    268
N. Geografi & reseskildringar    2 813
O. Samhälls- &rättsvetenskap    1 581
P. Teknik, industri& kommunikationer    797
Q. Ekonomi & näringsväsen    869
R. Idrott, lek & spel    368
S. Krigsväsen    36
T. Matematik    1 080
U. Naturvetenskap    1 295
V. Medicin    307
X. Musikalier    11
uA-uX. Ungdomslitteratur: facklitteratur    727
uH. -"- : skönlitteratur    6 574
Summa:
42 286
Facklitteratur för vuxna    17 508
" " ungdom    727
Skönlitteratur för vuxna    16 239
" " ungdom    6 574
Litteratur på utländska språk    1 238
Summa    42 286


Trettondals sorti markerade onekligen en ny tid. Innan vi kommer in på hans efterträdare - som i flera avseenden var hans raka motsats - är det därför lämpligt att vidga perspektivet. Hela efterkrigstiden präglades i Sverige av en stark ekonomisk tillväxt och med den ett utrymme för reformarbete från den socialdemokratiska regeringens sida. Man satsade på att bygga upp ett välfärdssamhälle med full sysselsättning, jämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning, ökad tillgång till utbildning för de breda lagren och social trygghet åt alla. Före sextiotalet hade det t ex varit omöjligt att ta studentexamen i Mölndal men 1962 startade Krokslättsskolan gymnasieutbildning, som året därefter överfördes till den nybyggda Fässbergsskolan. Sakta men säkert började också en ny sorts företag etablera sig, företag som längre fram skulle komma att ge den gamla industristaden en mera högteknologisk profil. 1958 kom t ex LM Ericsson till Mölndal och här, liksom i andra företag, kom man att bedriva avancerad forskning - något som krävde ett välutrustat företagsbibliotek. 1

EN NY TID

Folkbiblioteken då? Mot slutet av femtiotalet hade Trettondal med oro noterat att boken fått ett nytt medium att konkurrera med - televisionen. Men boken och läsningen, kunde han snart konstatera, hade överlevt. I själva verket upplevde hela det svenska biblioteksväsendet nu en period av stark tillväxt, och biblioteken utvecklades alltmer till kommunala kulturcentra. Kommunindelningsreformerna 1952 och 1962-74 innebar att kommunerna blev stora nog att satsa på att bygga upp rationella bibliotekssystem. Fortfarande var det emellertid bara uppemot 25% av befolkningen som utnyttjade biblioteken och att nå ut till "the missing three quarters" tedde sig som en angelägen uppgift. Den uppsökande verksamheten utvidgades. Hand i hand med denna utbyggnad följde en ökad professionalisering och specialisering inom bibliotekarieyrket. Olika former av bibliotekarieutbildning hade i och för sig existerat ända sedan 1926 men många bibliotek sköttes fortfarande av män och kvinnor med rötter i bl a folkrörelserna och som möjligen gått en kompletterande utbildning för deltidsbibliotekarier. I Mölndal hade visserligen en och annan akademiskt utbildad "biblioteksassistent" figurerat under Trettondals sista år men i och med hans efterträdare fick man för första gången en chef som gått Biblioteksskolan.

PROFESSIONALISERING OCH SPECIALISERING

Sextio- och sjuttiotalen vid Mölndals stadsbibliotek präglades också, mycket riktigt, av professionalisering och specialisering. Denna betydde å ena sidan att man fick personal med speciella bibliotekstekniska färdigheter, t ex kunskap i katalogisering och klassifikation. Men också att man från bibliotekets sida försökte använda sina kunskaper för att, i jämlikhetens namn, nå ut till grupper med särskilda behov. Så hade t ex Trettondal förvisso varit angelägen om att Mölndalsbarnen läste men egentligen aldrig varit särskilt intresserad av barnböcker som sådana. Följaktligen överlät han en stor del av ansvaret på Isa Jahrl, som själv hade barn i lämplig ålder. Först 1968 fick Mölndal en barnbibliotekarie. (Som samtidigt skulle fungera som biträdande bibliotekschef!) Med tiden tillkom en lång rad av andra verksamheter. Under den här perioden, noga räknat 1965, upphörde också statsbidraget till de svenska folkbiblioteken helt. Bidraget hade emellertid redan dessförinnan blivit så urholkat att biblioteken i praktiken länge fungerat som en rent kommunal angelägenhet. (I fortsättningen kunde staten dock lämna särskilda bidrag.) Även i Mölndal var staden beredd att satsa pengar, och förmodligen betydde en ledande kulturpolitiker som socialdemokraten Henning Karlsson en hel del. Samtidigt var utgångsläget för expansion inte det bästa för ett bibliotek som knappt ens hade 500 m2 till sitt förfogande.

EN NY STADSBIBLIOTEKARIE - ERIK KARLÉN

I juni 1961 valdes Erik Karlén, bibliotekschef i Kramfors, i konkurrens med sju andra sökande till stadsbibliotekarie. Att efterträda den färgstarke Trettondal kan knappast ha varit lätt, och för många förblev Karlén en relativt anonym figur. Ett reserverat yttre, som antagligen dolde en stor blyghet, bidrog till att isolera honom. I och för sig gick han bra ihop med t ex en politiskt tillsatt biblioteksstyrelseordförande som Henning Karlsson, men hans kontakter i stadshuset var få. Samtidigt var Karlén mån om att framhålla sig själv som en vanlig människa. På dem som kom honom nära gjorde han intryck av att vara en älskvärd person, med ett utpräglat sinne för humor. Han var född 1919 i Fritsla, Älvsborgs län, son till en sergeant men miste fadern i treårsåldern och kom sedan till fosterhem. En tid bodde han i Sjuhäradsbygden, förmodligen i ett strängt schartauanskt hem, men blev i sjuårsåldern omhändertagen av äldre kusiner i norra Ångermanland. Tidigt tyckte han om att läsa och böcker blev sedan hans liv. Under trettiotalet bedrev han gymnasiestudier i Uppsala, tog studenten där 1940 och nio år senare en fil kand-examen. Med tiden utkristalliserade sig filosofi, teoretisk såväl som praktisk, som hans stora intresse. I Uppsala hette professorn i praktisk filosofi Ingemar Hedenius, en man vars radikala religionskritik väckte livlig debatt. Karlén tog uppenbart starka intryck av Hedenius och talade ofta om honom. Själv utvecklade han en skeptisk inställning till religion överhuvud, något som längre fram i tiden skulle yttra sig i en smått skeptisk inställning till inköp av religiös litteratur till biblioteket.

Karlén hade under universitetsåren bestämt sig för bibliotekariebanan och åren 1946-1947 samt 1949 gått som elev- och timtjänstgörande samt vikarierande assistent vid Uppsala stadsbibliotek. Sin biblioteksskoleexamen tog han 1951, och samma år arbetade han en kort tid i Hamburg där han ordnade Svenska Gustaf Adolfskyrkans bibliotek på ca 1 000 volymer. Därefter tillträdde han en assistenttjänst vid biblioteket i Östersund, centralbibliotek för Jämtlands län. 1953 blev han så stadsbibliotekarie i Kramfors. Han var den ende bibliotekarien på sin ort, ett inte ovanligt fenomen i Sverige före den stora kommunsammanslagningens tid och en vanlig start för en bibliotekarie i karriären. Kramfors och Mölndal hade en hel del gemensamt i och med att båda var utpräglade industristäder, sammansatta av ett antal tätorter. 1960 fick Kramfors ett nytt bibliotek och stadsbibliotekarien kunde själv konstatera vilken stimulans för läsintresset det betydde. I Mölndal var biblioteket också nytt och hade också stimulerat till ökad utlåning men var från början alldeles för litet. Det var ingen lätt situation att handskas med för en nytillträdd chef, och Karlén skulle snart sälla sig till raden av bibliotekschefer som klagat på bristande utrymmen. I en tidningsintervju vittnade han visserligen om vilket positivt intryck staden gjort på honom och om hur vänligt bemött han blivit men tillstod att han hoppades kunna fortsätta utbyggnaden. "En bibliotekarie får aldrig vara nöjd", förklarade han. "Är han det är det något fel."

När Karlén tillfrågades om sin syn på biblioteket var hans ordval påfallande dämpat, samtidigt som det onekligen vittnar om känsla för verksamheten: "Ett bibliotek bör skötas efter samma princip som alla butiker eller affärer - det gäller att få hit så mycket folk som möjligt. Jag vill att alla skall få en känsla av att biblioteket är vårt gemensamma bokbestånd, som kan utnyttjas vid sidan om det som man har i bokhyllan hemma. Ju mera denna känsla utvecklas, desto bättre är det." Liksom alla butiksägare ville Karlén ha ordning och reda i sitt sortiment, och hans anställda fick så småningom intryck av att han var något av en pedant. Förmodligen har bokuppsättning och hyllstädning aldrig fungerat så perfekt som under den här tiden. Emellertid var detta också ett tecken på tendenser som låg i tiden: stramt organiserade arbetsscheman, få raster och effektivitet. I Mölndal kunde man arbeta uppemot sju och en halv timme i följd men slutade i gengäld något tidigare. En bibliotekarie brukade sitta i informationen mellan fyra och åtta. (Informationen bestod av en disk som inte var mycket större än ett skrivbord, med ett litet katalogskåp vid sidan om, en kontorsstol och en hurts.) På dagarna, däremot, satt bibliotekarien på sitt arbetsrum och kontoristerna ringde in dit ifall det behövdes hjälp. Kontoristerna arbetade varannan vecka måndag-, onsdag- och fredagkväll + lördag, varannan vecka tisdag- och torsdagkväll. Det var ett schema som hade den fördelen att alla fick arbeta tillsammans med alla. Personalen var fortfarande fåtalig. Några nya bibliotekarier dök emellertid upp mot mitten och slutet av sextiotalet. 1964 kom Inga-Lill Ekvall, som från början tänkt sig en bana som lärare i klassiska språk, och året därefter började hennes anställning på allvar. En tid senare kom turen till Gösta Bolmvall, senare skolbibliotekarie på Fässbergsgymnasiet, 1968 till Solveig Nord och 1969 till Brita Almgren som hade en för bibliotekarier ovanlig bakgrund, bl a Handelshögskola; i årsberättelsen för 1969 tituleras hon faktiskt "civilekonom". Vi kommer att få anledning att återkomma till dessa senare.

KATALOGEN REVIDERAS

Något som också - och med rätta - störde Karléns ordningssinne var bibliotekets katalog. Trettondal hade knappast lagt ner sin själ i katalogiseringen, och det hade heller inte varit lätt att hålla reda på bokbeståndet när det långa tider inte funnits något fungerande magasin. I och för sig hade man redan på det gamla bibliotekets tid börjat omkatalogisera och omklassificera bokbeståndet och arbetet fortsatte i det nya. Det var emellertid inte enbart fråga om ordningssinne eller ej. Ett alltmer enhetligt svenskt biblioteksväsen krävde ett enhetligt katalogiseringssystem. För utbildade bibliotekarier var det uppenbart att åtskilliga gamla kataloger vimlade av fel och inkonsekvenser, och det var säkert inte bara Mölndalskatalogen som reviderades under de här åren. Att gå igenom denna visade sig vara ett veritabelt hästarbete och här gjorde Karlén en stor insats. Ännu när Brita Almgren tillträdde sin tjänst pågick arbetet och hon kom snart själv med i det. Man gick igenom bok för bok, kontrollerade huvudkort och bikort - tills man fick en i det närmaste perfekt katalog.

Förutom att vara noggrann, gjorde Karlén också intryck av att vara sparsam i det mesta. Personalen tillhölls att inte slösa med papper eller pennor och att återanvända så mycket som möjligt. Vad gäller bibliotekets böcker, hade han ingenting emot att magasinera dem men tvekade inför att gallra. Hade man en gång betalat för boken, menade Karlén, borde man åtminstone behålla ett sista exemplar i magasinet. Det sistnämnda skulle visa sig svårt att smälta för unga och otåliga bibliotekarier. De tyckte nämligen att bokbeståndet var bedrövligt föråldrat, särskilt på barnavdelningen, och att tiden verkade ha stått stilla bland bibliotekets snusbruna gardiner och till synes uråldriga, lika snusbruna läsesalsbord. Det hände därför också att sådana bibliotekarier passade på att rensa bland barnböckerna under Karléns semester. Men antagligen gjorde biblioteket och dess bokbestånd helt olika intryck på olika personer. För samtidigt kunde det för en nyanställd kontorist, som dittills bara haft städjobb eller stått i affär, kännas stort att få börja arbeta på biblioteket. Och samtidigt kunde en liten flicka, vecka efter vecka, glatt fylla sin kasse med - i hennes tycke - lockande och spännande böcker!

PLATSBRISTEN FRAMTVINGAR NYA BOKMAGASIN

I Mölndal var det emellertid nog så svårt med magasinsutrymmet. Mot slutet av sextiotalet fanns tre magasin - ett närmagasin på cirka tio hyllor, ett källarmagasin och ett magasin i stadhuset. I samband med att man flyttade ut en del böcker från närmagasinet inredde man ytterligare ett magasin borta i Åbyskolan där facklitteratur, gamla tidskriftsårgångar och högvis med tillvaratagna effekter förvarades. När sedan inte heller detta räckte, måste ännu ett magasin tillskapas, speciellt för skönlitteratur - nu i ett skyddsrum på Tempelgatan. Men i början av åttiotalet hade man hunnit göra i ordning ett källarmagasin och kunde sålunda börja flytta tillbaka böckerna igen! Som mest var man uppe i inte mindre än fem olika magasin. Eller t o m sex om man räknar det lilla utrymmet i Möllans foajé (i Folkets Hus) som var fullproppat av plastpåsar med böcker som inte formellt (men väl i praktiken) hade gallrats... Till stadshusmagasinet förväntades personalen vara beredd att gå såväl vardagkvällar som på lördagar. Det kanske inte alltid kändes så roligt att låsa upp ett tomt stadshus, därefter ta sig ner i en kolmörk källarkorridor där man fick ta till höger och sedan, minns Brita Almgren, ta nio steg innan man kunde vända sig mot väggen och rampen med ljus. Alla dessa magasin kostade förstås en hel del pengar i hyra. Tempelgatans årshyra uppgick t ex till 2 000 kr om året och eftersom man hämtade kanske högst femtio böcker därifrån om året innebar det en årshyra på fyrtio kronor per bok... Först sedan Karlén i början av 1980 blivit sjukskriven och därmed i praktiken upphört att verka som bibliotekschef sades det magasinet upp.

EN ARBETANDE CHEF

Ur sparsamheten kunde naturligtvis goda idéer komma. Att låta nyinköpta böcker cirkulera mellan småfilialerna var något som Solveig Nord skulle komma att ta med sig till Lidköpings bibliotek sedan hon väl slutat i Mölndal. Vad Karlén däremot aldrig sparade på var sina egna arbetsinsatser. När Boken Kommer-verksamheten så småningom kommit igång, kunde det mycket väl vara stadsbibliotekarien själv som gjorde hembesök. Ofta var det han som mätte golvytor, satte upp lysrör, valde plexiglasfönster för arbetsrummen, lagade skyltar eller - längre fram i tiden - körde kors och tvärs i kommunen för att hitta genvägar åt bokbussen. Han kunde emellanåt få kritik av facket för att gå in i alltför många arbetsuppgifter - och dessutom för att inte ta ut den semester han faktiskt var berättigad till. Förmodligen hade han svårt att ta ledigt. Även hemma gick han och grubblade över arbetet.

NYA VERKSAMHETER

I sina offentliga uttalanden om biblioteket var Karlén påfallande försiktig men underströk att fler filialer borde upprättas och nya verksamheter införas. Bl a förklarade han att han ville se sagostunder, kombinerade med visning av färgbilder. Han noterade det stora intresset för språkkurser på grammofonskiva: 1962 kunde man i Mölndal låna språkskivor på engelska, tyska, franska, italienska, spanska och ryska. Också skivavlyssning infördes, till att börja med i samråd med musikdirektören Lennart Hillman, och besökarna kunde slå sig ned i någon av de fyra nyinskaffade fåtöljerna och lyssna i hörlurar. Kostnaden för anläggningen låg på c:a 30 000 kr. Redan 1963 hade man hunnit skaffa 130 skivor, mest klassiskt men också Evert Taube och diverse författarröster. Musikaftnar ordnades. Toltorpsborna, vilkas bibliotek hade varit stängt ända sedan femtiotalet, kunde glädja sig åt att deras filial till sist öppnades igen. Det rymde ca 7 000 band och hade först Margareta Linér och fr o m 1964 Ann Mari Olsson som föreståndare. På huvudbiblioteket visade sig sagostunderna snart bli en verklig succé. Karin Alm, alltsedan 1953 också föreståndare för Ryetfilialen, stod för den populära verksamheten. Inte minst var julavslutningen, med tomte och godisutdelning, uppskattad: "Fru Karin Alm och hennes medhjälpare tog barnen med sig i en långdans i det förnämliga biblioteket och det sker väl bara en gång om året att man får vara så stojande i dessa lokaler. Roligt hade alla och föräldrarna gjorde - i stort sett som vanligt - gick ut och handlade eller 'frissade' sig, medan barnen hade det trevligt och var väl omhändertagna." Allt enligt Mölndals-Posten. Även i Toltorp firade man jul, med Ann Mari Olssons dotter som tomte och 75 godispåsar till barnen.

Karlén kunde redan under sina första år glädja sig åt kraftigt ökade lånesiffor. 1964 berättade han för pressen att Mölndalsborna kunde räkna med att snabbt få de böcker de önskade. "491 [=Lars Görlings kontroversiella roman från 1962, med tiden en än mer kontroversiell film, min anm.] har förstås varit populär men den är ändå inte så i ropet som man kanske skulle kunna vänta sig. Tingstens och Inga Tidblads memoarer har gått bra - på Tingstens sista bok är det fortfarande kö. En och annan ny deckare har någon beställning, på Fridegårds sista bok Den gåtfulla vägen står tre i kö, men i regel bör folk kunna få vad de vill utan någon längre väntetid." Man konstaterar hur neutralt Karlén rapporterar om dessa de populäraste böckerna; den tid var förbi då stadsbibliotekarie Trettondal talade sig varm för somligt och öste galla över annat. Året därefter blev Karlén emellertid riksbekant, även om det ibland bara var i notisform som storstadstidningarna rapporterade om den nya Boken Kommer-verksamheten i Mölndal. Karlén hade nämligen, mot en mindre ersättning, tagit scouter från KFUM/KFUK till hjälp. Det hela hade börjat med att Ann Mari Olsson i Toltorp själv bar ut böcker till några som hon visste hade svårt att ta sig till biblioteket. Dessa blev med tiden fler och fler och till sist alldeles för många för henne - men Ann Mari Olsson hade Karléns öra och denne blev eld och lågor för idén. Han uttryckte offentligt en förhoppning om att gamla och handikappade skulle nappa på erbjudandet, slå 270744 och diskutera lämpligt bokval. "Ring så kommer vi hem med böckerna", löd parollen. I Göteborgs-Posten kunde man snart läsa ett reportage om hur två elvaåriga pojkscouter bar ut tjocka historiska böcker till en sjuttiosexåring i Toltorp: "Scoutgrabbarna fick knega uppför några gamla och branta stentrappor för att nå fram till den röda gamla stugan... Förr blev det aldrig så mycket tid över [för sjuttiosexåringen att läsa, min anm.], arbetet tog den mesta delen av dygnet. Nu räcker dock tiden gott till för att läsa i de böcker, som scouterna bär ut till honom. Speciellt roligt var det då förra bokpaketet kom... Efter besöket i Börjessons stuga gick scouterna vidare till en invalidiserad man, som utan deras hjälp inte skulle kunna ha möjlighet att låna böcker på biblioteket." Så värst många låntagare nådde man till att börja med dock inte. En ny bibliotekarie, Christina Kristiansson, föreslog senare att man skulle kontakta dem som hade färdtjänst. Karlén var först tveksam till att gå ut så pass offensivt men lät så småningom Christina Kristiansson formulera ett brev som skickades ut. I ett slag fick så biblioteket ett femtiotal nya Boken Kommer-låntagare.

Fler förändringar följde. I september 1965 började man för första gången hyra in bokbusstjänster från Göteborg, till två hållplatser i Lackarebäcksområdet som båda fick onsdagsbesök. 1967 utökade man till tre, två och en halv timme i veckan. Man satsade på boklåneservice till några ålderdomshem och Elisabet Redfors började gå bokvagnsronder på bl a Lackarebäckshemmet.

BIBLIOTEK PÅ MÖLNDALS LASARETT

Vad gäller Mölndals sjukhus, så hade en viss biblioteksverksamhet faktiskt förekommit långt tidigare. Redan 1939 hade Mölndals husmodersförening köpt in och skänkt etthundrafemtio böcker och sjukhusdirektionen anslagit 300 kr för bokinköp. Tre år senare skaffade man en bokvagn och under fyrtio- och femtiotalen gick sjukhusets husmor, Gertrud Moberg, bokronder. Det var inte något utpräglat litteraturintresse som drev henne utan framför allt omtanke om patienternas och personalens välbefinnande. Framemot sextiotalet hade emellertid verksamheten stagnerat. Vid upprepade tillfällen vände sig nu Karlén till sjukhusdirektionen men fick till svar att tiden inte var "mogen", underförstått att ekonomin inte var det. Man var också rädd för att böckerna skulle kunna sprida smitta. (Varefter en landstingsman, sägs det, blev inlagd på sjukhuset och fick ett raseriutbrott över att det inte fanns något bibliotek!) Urvalet var i alla fall av skaplig kvalitet, även om en och annan Sigge Stark ingick. Det skulle dröja till 1970 innan man öppnade ett bibliotek. Nya böcker skaffades då in och de som fanns kvar sedan tidigare katalogiserades. Ungefär samtidigt började Hugo Fälldin arbeta på biblioteket och han blev snart chef för verksamheten.

Till att börja med anvisades biblioteket tre små rum i källaren, i det tidigare husmodersförrådet. Det fanns inga fönster och i korridoren utanför slamrade det och rök från ventilationstrummorna. Hugo, som lämnat en tjänst i en av de stora facksalarna vid huvudbiblioteket i Göteborg, kunde inte annat än avundas dem som hade arbetsrum med fönster; till att börja med saknade han också den vanliga biblioteksmiljön. I gengäld gav mötet med patienterna honom mycket och det hände att han gick och satte sig även hos dem som var för trötta för att låna. Han och bibliotekets kontorist, Barbro Jakobsson, gick två gånger per vecka bokronder på alla avdelningar; i början på åttiotalet fick också Elisabet Redfors anställning. För att komma in till patienter med smittsamma sjukdomar krävdes mun- och skoskydd och böckerna måste i efterhand desinficeras eller åtminstone läggas ut i friska luften för vädring. Hugo märkte snart att kvinnorna överlag läste mer än männen eller att de åtminstone var mer seriösa i sin läsning. Visst gick det att locka män med fackböcker om jakt och fiske eller med någon av Karl Gunnarssons romaner men det hjälpte inte att retas med dem och fråga: "Ska du inte ta en kärleksroman!?". Då blev svaret ofelbart "Nej fy, aldrig!!"... Böcker köpte man huvudsakligen efter Bibliotekstjänsts listor men Hugo letade också igenom antikvariaten inne i Göteborg, inte minst för att täppa till luckorna i långa romanserier av t ex Alice Lyttkens. För att stimulera de lässvaga lånade man också ut talböcker och måste därför skaffa in ett tiotal stora bandspelare (för rullband), det sistnämnda efter att skriftligt ha begärt anslag.

1977 upplevde sjukhusbiblioteket bokstavligt talat ett "lyft" och tilldelades nya lokaler, denna gång med fönster, uppe på vinden. En sjukhussnickare tillverkade hyllorna. Vid den tiden började landstinget, som hela tiden betalat personalens löner, också skjuta till extra anslag. I början av åttiotalet kunde man därför satsa på att bygga upp ett "artotek", en samling med lättillgänglig konst (bl a färglitografier) att låna ut till avdelningarna. Dessutom började Hugo, egentligen utanför sin tjänst, katalogisera klinikernas medicinska litteratur och fr o m 1985 bistod han läkarna med sökningar i medicinska databaser. Ytterligare några år senare kunde biblioteket lämna både vind- och källartiden bakom sig och placera sig i nya rymliga lokaler någonstans mittemellan. Vid det laget hade Hugo också blivit medicinsk fackbibliotekarie. I början av nittiotalet övertog så landstinget hela verksamheten.

FILIAL ÖPPNAS I ÅBYSKOLAN

1967 öppnades en filial i Åbyskolan, huvudsakligen inriktad på barn och ungdom. "Det gemensamma bokbeståndet ska stå till skolans förfogande dagtid, medan stadsbiblioteket utnyttjas tre eller fem kvällar i veckan. Bokbeståndet bör omfatta 4 500 band, varav skönlitteratur för 45 000 kr och facklitteratur för 35 000 kr. Den sistnämnda bekostas av skolstyrelsen." Föreståndarna blev först Ingrid Balogh, därefter Elisabet Redfors. Att driva filialen visade sig emellertid inte vara så lätt. Man fick ett problem som man delade med åtskilliga svenska bibliotek under sextio- och sjuttiotalen - problem med ungdomsgäng som inte hade någon fritidsgård att gå till eller någon annanstans att ta vägen. Bråkiga högstadieelever kunde komma in och svepa ner hela rader med böcker på golvet. Personalen vantrivdes och många tyckte det var obehagligt att arbeta där. Man beslöt sig därför tidigt för att dubbelbemanna: en fick sköta biblioteket och en kasta ut fridstörare. En tid hade biblioteket t o m en "OBS-klass" som närmaste granne och eftersom klassens lärare gärna lät dörren stå öppen blev biblioteket något av en extra skolsal. OBS-läraren, hade man bestämt, skulle nämligen sköta biblioteket på dagtid. Förmodligen hade denne fullt upp med sina problembarn och orkade inte hålla ordning på vem som lånade vad. När bibliotekets personal klagade på kaoset bland bokkorten - som man noterade låntagarens nummer på - tyckte skolledningen att detta var alltför futtigt för att bråka om... Åbyfilialen blev inte så gammal utan lades ner mot slutet av 1981.

RYETS, KROKSLÄTTS OCH TOLTORPS FILIALER

I Ryet, där Karin Alm förblev föreståndare, hade man kanske inte så mycket problem. I källarlokalerna i Krokslätt sköttes arbetet först av Ulla-Britt Giebner, sedan av Stina Hallberg. Onekligen kunde det ha sina sidor att arbeta ensam i en källare och det fanns vikarier som för säkerhets skull såg till att ha en pepparburk med öppet lock till hands. Naturligtvis fanns det ett och annat busfrö som tyckte om att "skrämma tanterna" - men något allvarligt skedde inte. Däremot inträffade sommaren 1962 en olycka med en oljecistern. Denna stod i den ena änden av lokalen, avskild av en masonitskiva, på en "klack" av betong - som sprack så att olja började rinna ut över golvet. (Karlén fick tillkallas och man använde sågspån för att försöka rädda böckerna. Det bar sig emellertid inte bättre än att trettiofem av dem blev förstörda, tillsammans med ett par skor. Och på golvet måste en ny korkmatta läggas.) En tid funderade man på att inrätta ett nytt bibliotek i en planerad byggnad på Fredåsgatan men de planerna skrinlades i samband med kommunsammanslagningen 1971. Sedan blev det tvärtom tal om att lägga ner filialen och ersätta den med två bokbusshållplatser men det stupade på protester i stadsdelen. Källarfilialen fick bli kvar, och våren 1975 upplevde den dessutom en rejäl ansiktslyftning - ny brun matta på golvet, ett ljust modernt skrivbord, en barnboklåda och fyra stolar med apelsinfärgat tyg. Filialen i Toltorp fick däremot sin beskärda del av bus, låt vara att personalen tidvis kunde komma till tals med gängen. Föreståndarsysslan sköttes av än den ene, än den andre. En tid arbetade Inga-Lill Ekvall där. Så småningom delades arbetet mellan Margareta Nilsson och Elisabeth Torstensson. Värst utsatt var emellertid en av de båda filialer som i och med kommunsammanslagningen 1971 fogades till Mölndal - den i Lindome. (Mer om Lindome i ett separat kapitel.)

 

MÖLNDAL KÖPER BOKBUSS

Det dröjde innan kommunen bestämde sig för att på allvar utvidga bokbussverksamheten men 1973 gjorde man slag i saken och Mölndal fick sin första egna bokbuss. Redan två år tidigare hade Mölndal slagits ihop med landskommunerna Kållered och Lindome och bokbussen hade följaktligen fått ett väsentligt större område att täcka. 1972 begärde kommunstyrelsen 110 000 kr för själva bussen och 80 000 för att fylla den med böcker. Tack vare bussen kunde man slopa en tänkt biblioteksfilial i Kållered och man funderade t o m, som tidigare nämnts, på att ersätta Krokslättsfilialen med två bokbusshållplatser. Själva bussen hade plats för 2 500 böcker. En av dess finesser var en ramp för rullstolsbundna som kunde fällas ner på trottoaren. (Det var en finess som busspersonalen inte uppskattade. Det krävdes nämligen avsevärd muskelkraft för att baxa låntagare uppför den branta rampen.) Bussen var, som flertalet bokbussar vid den tiden, byggd av Kiitokori Oy i Finland. Den var 9,5 m lång och 3,2 m bred och kom att användas fram till 1986 då kommunen köpte en ny och större buss. Någon katalog fanns inte utan personalen fick försöka klara frågorna ändå, det gick inte att ringa och toalett fick man klara sig utan. Verksamheten blev snabbt utomordentligt populär. Det kunde komma så mycket folk att man knappt kunde ta sig fram och vid somliga hållplatser fick personalen - normalt en chaufför och en bibliotekarie - utökas med en särskild bokuppsättare. De höga lånesiffrorna från sjuttiotalet har till dags dato ännu inte överträffats.

TRÅNGBODDHETEN PÅ HUVUDBIBLIOTEKET ALLT VÄRRE

Men huvudbiblioteket led fortfarande av en trångboddhet som bara blev värre allteftersom åren gick. Hösten 1962 kunde man visserligen överta 66 m2 från en vaktmästarbostad och fick på så vis tre arbetsrum och ett pentry; de båda förutvarande arbetsrummen (som låg innanför läsesalen) blev i stället musikrum och rum för konstlitteratur. Lindringen blev emellertid endast tillfällig. "Stadsbibliotekets lokaler är otillräckliga", slog Karlén fyra år senare fast i en skrivelse till biblioteksstyrelsen, "och kan ej anses möjliggöra en normal vidareutveckling av bibliotekets verksamhet." Visserligen avsåg man att skaffa in låga dubbelhyllor men det skulle, beräknade Karlén, inte dröja mer än ett och ett halvt år förrän även de skulle vara fulla. Man tvingades nu magasinera böcker som annars kunde blivit utlånade. Med ett närmagasin på 12 m2 , ett källarmagasin i Folkets hus på 37 m2 och ett i stadshuset på 25 m2 kunde man räkna med att alla utrymmen skulle vara fulla redan vid nästa decennieskifte. Biblioteket skulle i själva verket behöva ett utrymme på ungefär 3 500 m2. Som jämförelse tog Karlén några kommuner med "jämnåriga" bibliotek:
Ort    Invånare
1.1.66    Lokalen
färdig    Lokalyta
Hälsingborg    78 769    1965    4 800
Eskilstuna    63 790    1965    4 000 + 600 för garage
Solna    55 269    1964    4 040
Halmstad    41 067    1953    2 574
Uddevalla    36 376    1959    1 200
Luleå    34 853    1965    2 800
Karlskrona    31 688    1959    2 394
Växjö    30 363    1965    3 000 + 400 läsgård
Mölndal    30 211    1959    515
Östersund    25 642    1958    2 959
Härnösand    16 808    1963    2 573

Ytterligare tio år senare, således 1976, formulerade Karlén och hans personal ett krav på ett nytt bibliotek på 3 800 m2 - varav drygt 1 000 till en bokhall för vuxna, 330 till barnavdelningen, 140 till ett garage för två bokbussar osv. Skulle man följt gällande normer för bibliotekslokaler skulle man haft ännu mer, kanske uppemot 5 000 m2. Men något nytt huvudbibliotek blev det inte. De förändringar som ägde rum, fick hela tiden ske inom Folkets hus' ram. Vaktmästarbostaden införlivades, som jag redan nämnt, 1962. Så småningom flyttade banken ut, dess källarvalv blev magasin, och apoteket försvann likaså. Lokalerna byggdes om. 1976 disponerade biblioteket sammanlagt 478 m2, 1984 ungefär 700 m2 och efter en första ombyggnad i mars samma år 1 330 m2. Efter en andra ombyggnad två år senare var man uppe i 1 507 m2. Men ett nytt bibliotek lät vänta på sig. Karlén gick bet på det som Trettondal tidigare gått bet på. Annars var detta ett område som han förstod sig på: han kunde konsten att läsa ritningar och var beredd att ta strid med byggfolket, därtill intresserad av inredningsfrågor. Somliga drog nog, med viss orätt, slutsatsen att Karlén med åren resignerade inför politikerna. Möjligen kan hans stora sparsamhet ha ingett politikerna en föreställning om att biblioteket hade vad man behövde i fråga om pengar. I själva verket tog det honom hårt att inte kunna lämna ett nytt bibliotek efter sig - som han gjort i Kramfors.

ETT STÖRRE MÖLNDAL

Det var också andra problem som Karlén mötte under sin tid som bibliotekschef. Överhuvud ökade kraven på biblioteken och nya verksamheter krävde utökade resurser. Men även förvaltningen som sådan växte. I Mölndal, liksom i många andra svenska kommuner, ersattes biblioteksnämnden av en kulturnämnd. Stadsbibliotekarien blev kulturchef och fick därigenom en allt större personal och allt fler verksamheter att basa för. För Karlén, som först och främst var intresserad av biblioteket, var det måttligt roligt att behöva sitta i sammanträden om Gunnebo slott, muséerna och namn på gatorna i Mölndal. Kommunsammanslagningen 1971 betydde förstås ytterligare tillväxt av förvaltningen och sammanslagning av tre olika kommunbibliotek, vart och ett med sin speciella tradition. Såväl i Kållered som i Lindome hade biblioteksverksamheten sina rötter uteslutande i folkrörelserna. Kållered hade liksom Mölndal haft Göteborg som centralbibliotek medan Lindome (som tidigare tillhört Hallands län) tvärtom haft Halmstad. Två kommunbibliotekarier, Ivar Andersson i Kållered och Allan Thorsson i Lindome, blev som filialföreståndare underordnade Karlén och hyste säkert blandade känslor inför den förändringen. Nu fanns det fler filialer än någonsin. Fem år efter sammanslagningen såg utlåningssiffrorna ut så här: huvudbiblioteket 180 207, bokbussen 73 023, Lindome 61 215, Kållered 52 006, Toltorp 27 742, sjukhusbiblioteket 21 991, Krokslätt 16 916, Ryet 13 070, Åby 8 049 och Lackarebäckshemmet + Brogården 1 557. Sammanlagt 455 776 lån - tre gånger så många som 1961.

1968 tillträdde Solveig Nord en kombinerad tjänst som förste bibliotekarie och barnbibliotekarie. Hon hade dessförinnan arbetat i Jönköping och bl a undervisat om barnböcker. Hon blev nu den förste bibliotekarien i Mölndal med ansvar för barnverksamheten. Dessförinnan hade det bara funnits sagostunder. Nu gick Solveig Nord ut för att informera på föräldramöten, höll bokprat och försökte intressera förskolorna för boklådor från biblioteket. Det kunde vara nog så trögt till att börja med. En förskola i Toltorpsdalen slog t ex ifrån sig med "våra barn kommer från hem som har gott om barnböcker". Med tiden växte emellertid intresset och även skolorna drog öronen åt sig. Solveig Nord fick så småningom många böcker att packa ner i plastpåsarna - några rejäla lådor eller väskor åt vandringsbiblioteken fanns ännu inte. 1973 efterträddes Solveig Nord av Birgitta Forsman, som även hon kom att förkroppsliga förändringar: biblioteksverksamhet för invandrare och läshandikappade, utökat samarbete med daghem och skolor, bokbussar, arbetsplatsutlåning osv. Inte minst var det tack vare henne som personaltidningen Kvarnfallet startades, med henne själv som den i särklass flitigaste skribenten. Tidningen fylldes inte bara av information och mötesprotokoll utan innehöll även en hel del debatt. Birgitta Forsman hörde till den generation av radikalt inriktade bibliotekarier som ville se ett ökat tempo i utbyggnaden av verksamheterna. Men hon klämdes mellan vad som var önskvärt och var som var politiskt möjligt. Det anställdes en hel del ny personal under hennes år, bl a bibliotekarier med samma grundfilosofi som hon - fast ännu mer otåliga.

Mölndal hade t ex blivit en av Sveriges större invandrarkommuner och biblioteket satsade mycket på inte minst finskspråkig litteratur, man ordnade tidvis sagostunder på finska och var noga med att finskspråkiga barnböcker fick reserveras endast av finska barn. Ett grundbestånd på 100 böcker skaffades in för jugoslaviska låntagare. 1975 kom talböcker som en nyhet. Samma år startades arbetsplatsutlåning på Papyrus och vid den här tiden fick Mölndal till sist en bibliotekarie som enbart ägnade sig åt barn och ungdom.

Birgitta Forsman stannade i och för sig bara några få år i Mölndal men hann få stor betydelse. Även hon kände dock desperation inför kvadratmetrarna. Vid mitten av sjuttiotalet skrev hon en inlaga med titeln "Svårigheter i arbetet föranledda av trånga lokaler", som formade sig till en veritabel eländeskatalog.

Informationsservicen försvåras, eftersom vi inte har plats för bibliografierna vid informationsdisken.
Bokuppsättningen tar mkt längre tid än nödvändigt, när man måste bereda plats för varje bok.
Språkkurser, grammofonskivor och musikkassetter kan vi inte ha i den utsträckning efterfrågan kräver, eftersom det inte finns plats för dem. Vi får snart sluta med att köpa sådant.
Våra finska låntagare klagar på att vi inte köper så mycket nytt. Det främsta skälet för att vi nu köper ganska lite är platsbristen.
Det finns inte plats för att rationellt placera böcker och annat som ska till bestämda platser. Man måste lägga ngt i en felaktig hög bara för att snabbt bli av med det. Sedan får man sortera alltihop en gång till.
Vi har inte plats för rationella emballage för Boken kommer och filialtransporter.
Vi har inte plats för bokpåsar till förskolorna, vilket annars skulle underlätta arbetet.
Vi kan inte köpa t.ex. Svenska Akademiens Ordbok, för den skulle inte få plats i läsesalen.
Vi har så gott som inga skyltningsmöjligheter.
Vi har inte plats för mer än en grammofon och en kassettbandspelare och inte heller för fler lyssnarplatser, fastän efterfrågan motiverar mycket mer.
Vi har stora svårigheter att ta emot besök av skolklasser och förskolegrupper (en mycket viktig uppgift för ett bibliotek). Under öppettid är det omöjligt, och även före öppettid måste vi be dem komma i halvklasser, vilket alltid orsakar extra besvär för skolan och tar dubbel tid i anspråk för oss.
Nylevererade, icke iordninggjorda böcker, får inte plats på hyllorna i kontoristernas arbetsrum utan måste, sedan de räknats och kontrollerats, åter packas ner i sina kartonger.
Vi har ingen lokal, där man kan sammankalla ett personalmöte.
Arbetsrummen är både för få, för trånga och delvis otillåtna.
Vi har ingen plats för en kopieringsapparat för besökare. Den (dåliga) kopieringsapparat vi har är placerad i köket och luktar illa. Den som har rast blir störd av den som måste ta kopior.
Alla nya mediatyper, var ska vi ställa dem????
När vi ska ha barnteater och likn. måste hela barnavdelningen varje gång möbleras om och många böcker flyttas.

1976 gick personalen ut i Mölndals-Posten med sina problem. "Vi kan inte arbeta så här!" löd rubriken. Man uppnådde att kommunstyrelsen samma år tillsatte en arbetsgrupp med uppgift att ta fram tänkbara lösningar till ett nytt huvudbibliotek. Två förslag förelåg nu - nybyggnad vid stadshusplanen och byggnation på någon tomt i Mölndals nya centrum. "Huvudsaken för oss är att man inte tänker använda de gamla lokalerna i Folkets hus", sade Birgitta Forsman till tidningens reporter - vilket emellertid var just vad som blev fallet eftersom en politisk majoritet i kulturnämnden längre fram stödde ett ombyggnadsalternativ.

PERSONALKONFLIKTER

Efterkrigstidens professionalisering och specialisering av bibliotekarieyrket ställde också frågan om vem som skulle göra vad på biblioteket. Den frågan ställdes vid den här tiden på många svenska bibliotek och kunde i värsta fall ge upphov till smärtsamma konflikter. Av ett biblioteksbiträde i Mölndal hade man 1947 krävt kunnighet i maskinskrivning och statistikföring men också i "handledning vid bokurval" och "bokkunskap" - tjugo år senare räknade som typiska bibliotekarieuppgifter.

De bibliotekarier som på sextio- och sjuttiotalen började i Mölndal hade på Biblioteksskolan fått lära sig att yrkesrollerna måste hållas isär. Från bibliotekariehåll var man dessutom rädd för att kommunala arbetsgivare kunde tänkas vilja spara pengar genom att anställa lågavlönade kontorister för att utföra bibliotekariers arbete. 1972 var bibliotekarierna i Mölndal borta från arbetet i hela sex veckor, uttagna i strejk av akademikerförbundet SACO. Antagligen hade kontoristerna redan tidigare blivit tillhållna att inte svara på låntagarfrågor utan i stället hänvisa till bibliotekarien i informationsdisken, ett förbud som de hade svårt att smälta. Under strejken tvingades man ta ställning till vilka arbetsuppgifter kontoristerna egentligen fick utföra: att svara på låntagarfrågor betraktades t ex som strejkbryteri. Säkert är också att många av de äldre kontoristerna tyckte att de fått lämna över roliga arbetsuppgifter till bibliotekarierna. Till detta kom, med tanke på att bibliotekarierna överlag var yngre, en ren generationsmotsättning.

Både Karlén och Birgitta Forsman ansåg att filialerna i princip borde förestås av utbildad personal. Flertalet filialföreståndare hade emellertid sina rötter i folkrörelserna och saknade bibliotekarieutbildning. De unga bibliotekarierna, däremot, hade i flertalet fall medelklassbakgrund. Det hindrade inte att de själva åberopade folkrörelseidealen, vilket inte alltid räckte för att undanröja misstro. Folkrörelsearvet gavs dessutom inte sällan en annan tolkning av den unga radikala generationen - de som tagit intryck av Vietnamkriget och studentrevolten såg det som en angelägen uppgift att motverka "indoktrinering" av konservativa idéer och ville gärna skärpa kvalitetskraven på skönlitteraturen. Någon diskussion av det slaget hade knappast förts i Mölndal. Karlén var benägen att "ge folk vad folk vill ha", och flera av de äldre kontoristerna ställde sig frågande inför den hårda kritiken mot Sigge Stark, Enid Blytons "Fem"-böcker och liknande. En effekt av diskussionen blev i alla fall att man började formulera en målsättning för hela biblioteksverksamheten och därvid var noga med att framhålla att biblioteken måste värna om demokratiska värderingar och motverka förakt för t ex kvinnor och invandrare.

Under sjuttiotalsåren var det dessutom svårt för nyutexaminerade bibliotekarier att få fast arbete, i all synnerhet på heltid. Birgitta Forsman hävdade flera gånger att det höll på att bildas ett bibliotekarieproletariat" som fick hanka sig fram på vikariat. Den svenska ekonomin hade börjat gå sämre och det talades för första gången på allvar om besparingar och om nedskärningar i kommunal verksamhet. Mölndal hade sällan några heltider att erbjuda och man antog allmänt att kommunen helst anställde folk på färre än 16 timmar i veckan - för att slippa betala lönebikostnader. Med tanke på att biblioteket fortfarande höll till i sina underdimensionerade lokaler och verksamheterna långtifrån var utbyggda, var det en frustrerande situation. När en ny filialföreståndartjänst i Toltorp skulle tillsättas i mars 1977 utbröt en häftig diskussion. Elisabeth Torstensson var inte bibliotekarie men hennes tjänst hade tidigare varit besatt av en sådan, så hur göra? Det blev till sist en bibliotekarie som fick tjänsten på 12 timmar i veckan, f ö just den bibliotekarie som skriver dessa rader.

HISTORIEN FORTSÄTTER

Historien tog naturligtvis inte slut åren omkring 1980. Tvärtom förändrades världen. Berlinmuren föll, det kalla kriget tog slut och Sverige gick in i den europeiska gemensamma marknaden. Globaliseringen blev ett allt markantare fenomen - liksom sin motpol nationalismen, inte sällan i främlingsfientlig tappning. (Och detta medan allt fler flyktingar sökte sig till Sverige. En del av dem kom till Mölndal.) De politiska partierna reviderade sina program efter den nya situationens krav - medan åtskilliga väljare klagade över att inte längre känna igen sina partier. Vid början av nittiotalet råkade den svenska ekonomin in i den svåraste krisen på sextio år, en tid av besparingar och nedskärningar följde och arbetslösheten steg dramatiskt. I Mölndal betydde kommunsammanslagningen 1971 att man fick en borgerlig majoritet i fullmäktige. Socialdemokraterna kom visserligen tillbaka men oavsett vem som styrde i stadshuset, kunde man inte längre tala om Mölndal som "Sverges rödaste stad". Staden var inte längre någon utpräglad industristad, de högteknologiska arbetsplatserna blev alltfler och framemot nittiotalet började man kalla sig "Sveriges företagsvänligaste kommun".

På biblioteket hade Erik Karlén av hälsoskäl måst träda tillbaka redan en tid före sin pensionering 1981,2 och med honom försvann i praktiken den gamla stadsbibliotekarietiteln. Under hans frånvaro hade Margareta Ljunge, som närmast kom från Vänersborgs bibliotek, vikarierat som förvaltningschef. (Det var första gången en kvinna fungerade som förvaltningschef i Mölndal.) Till Karléns efterträdare utsågs visserligen Lars Öberg, men denne stannade endast några år och efterträddes i sin tur av Hjalmar Lindqvist, själv inte bibliotekarie. Under hela tiden var det emellertid Margareta Ljunge, som i hög grad kom att leda utvecklingen på biblioteket. Det var en tid när folkbibliotekens utlåningskameror och katalogkort blev historia. Den kvinnodominerade bibliotekariekåren hade visserligen ställt sig avvaktande eller t o m negativ till datorisering av katalog och utlåningsrutiner, men under åttiotalet svängde man definitivt. Det dröjde visserligen länge, längre än för många andra kommuners del, innan någon datorisering var genomförd i Mölndal men när så väl skett blev utvecklingen explosionsartad. Framemot nittiotalet hade man t o m blivit ledande på området. Under tiden hade det ena nya mediet efter det andra införlivats med bibliotekets verksamhet. Det gick snart att låna kassettböcker där Jan Guillou eller Astrid Lindgren läste högt ur sina verk, CD-skivor med musik av Abba eller Beethoven, CD-romskivor med trafikregler eller efter Lennart Hellsings böcker. Det fanns nu också videofilmer. Så länge dessa handlade om islam, Frank Sinatras musik eller något annat faktabetonat fick man låna dem gratis, men för Lilla Anna och långa farbrorn eller en spelfilm med Julia Roberts måste man betala 15 kr i hyra. Sist men inte minst kunde man inne på biblioteket utforska en helt ny rymd av kunskap och upplevelser. På barnavdelningen fanns pedagogiska spel på CD-romskivor, och för vuxna och ungdomar på samma sätt uppslagsböcker och databaser över tidnings- och tidskriftsartiklar. Men de verkligt revolutionerande förändringarna stod Internet för. Vad Mölndals stadsbibliotek lyckades med, var att förena den nya tekniken med en jordnära biblioteksinriktning. Såväl bibliotekets egen hemsida som databasen "Edvin" började som helt lokala initiativ men väckte med tiden intresse över hela Sverige. Hemsidan, ett enmansarbete av den tidigare bokbussbibliotekarien Bert Hoflund, fungerade vid sekelskiftet som knutpunkt för mer än 16 000 länkar till olika ämnesområden. Allesammans hade av Bert ordnats systematiskt enligt det traditionella SAB-systemet och blev således en utomordentligt värdefull vägvisare in i det annars så kaotiska Internet.3 "Edvin", uppkallat efter Edvin Trettondal, utgjordes av ett datoriserat ämnesordsregister för skönlitteratur. Det hade skapats av bibliotekarierna Inga-Lill Ekvall och Sibyl Larsson och dess stora styrka bestod i att det var så praktiskt användbart. Båda exemplen visade att det var fullt möjligt för ett bibliotek att leva upp till det traditionella folkbildningsidealet, även när det tryckta ordet kompletterats med elektroniska media.4 Det betyder emellertid inte att andra avdelningar stod stilla. Bl a hade barnavdelningen en rik verksamhet med sagostunder, boklådor, "Barnens första bok" till nyfödda och böcker för sexåringar. Talböcker blev tillgängliga för alla läshandikappade, inte bara synskadade, och arbetsplatsutlåningen levde vidare. Men det ser onekligen ut som en tanke att det fortfarande trångbodda biblioteket firade triumfer inom en verksamhet som inte krävde så värst mycket mer utrymme än den gränslösa cyberrymden!
Personal på Mölndals bibliotek omkring 1990






Annars drabbade den ekonomiska krisen och arbetslösheten den offentliga sektorn hårt under hela nittiotalet. Anslagen till böcker och övriga media kunde inte hänga med i prisstegringarna och krisen lade därtill en död hand över särskilt bibliotekariernas arbetsmarknad. Mellan 1986 och 1997 lades 294 folkbibliotek ned i Sverige, och mellan 1991 och 1997 minskade antalet bokbussar från 163 till 102. På biblioteket i Mölndal kunde de anställda långa tider inte känna någon verklig arbetsro. Situationen komplicerades samtidigt av att kultur- och fritidsförvaltningarna slogs samman, vilket rent administrativt betydde att det blev längre mellan biblioteket och de styrande i kommunen. Men var skulle man skära? Så sent som 1987 invigdes visserligen en filial i det nybyggda bostadsområdet i Balltorp5 och tre år senare flyttade Krokslättsfilialen in i moderna lokaler vid Krokslätts torg och profilerade sig genom att ge sina låntagare direktinflytande över bokinköpen. Men de äldre småfilialerna började alltmer leva på lånad tid. Gång efter annan hotades de med nedläggning, överlevde kanske ett sparpaket för att sedan ändå stryka med i nästa. På så vis försvann Toltorp 19906 och Ryet 19927. Snart fick även Krokslätt ett nedläggningshot över sig. I själva verket minskade Kultur & Fritidsförvaltningens totala budget mellan 1992 och året därefter från 78 miljoner kronor till 62, och ytterligare nedskärningar 1995 drev förvaltningschefen Kenneth Strandborg att avgå i protest. De ekonomiska förhållandena lättade visserligen något mot årtiondets slut men problemen var för dens skull inte över. Krokslättsfilialen gick t ex inte att rädda. Det blev många protestlistor och många räddningsförsök, alltmedan såväl personal som allmänhet i en plågsamt utdragen process kastades mellan hopp och förtvivlan. Men hösten 1999 var filialens tid ute.8 Bokbussen bestod däremot - fast nu nästan ensam i regionen.9 Huvudbiblioteket trängdes fortfarande i Folkets Hus och hade vid det här laget fått en privat amerikansk (!) hyresvärd, senare ersatt av "Kulturhuset Möllan AB". Som arbetsplats lämnade biblioteket fortfarande en hel del övrigt att önska. Det var som vanligt trångt och den dåliga ventilationen hade diskuterats i uppemot femton år utan att några egentliga förbättringar kommit till stånd. Strax före millennieskiftet byggdes i alla fall entréplanet om och blev betydligt rymligare än förut. Utlån och återlämning automatiserades. Samtidigt fick personalen fler arbetsrum och ett betydligt större kök. Alltmedan än det ena, än det andra alternativet i fråga om nytt bibliotek eller nytt kulturhus utreddes och diskuterades.

På sjuttiotalet hade en arg ung generation drivit radikala krav på förändring av Mölndals stadsbibliotek. Under de följande decennierna måste samma generation, nu medelålders, ta ansvar för ännu radikalare förändringar. Någon ny generationsväxling fanns det än så länge inget utrymme för, medelåldern bland de anställda steg till över femtio och "fyrtiotalisterna" fick här som överallt annars höra att de stod i vägen för en yngre generation. Under tiden döptes bibliotekskontoristerna om först till kanslister och sedan till assistenter medan åtminstone bibliotekarierna fick behålla sin titel; överhuvud tenderade antalet assistenttjänster att minska. All personal måste emellertid fortbilda sig för att kunna klara av den nya tekniken och möta en ny tids krav på snabb och kompetent service. Katalog- och utlåningssystem uppgraderades, datasystem och databaser kom och gick, snabbt föråldrade datorer ersattes med nya, högljudda skrivare byttes ut mot mera tystgående, faxar infördes och elektronisk post blev vardag. Av de flesta krävdes att hjälpligt kunna behärska "Libra III", kunna skriva texter i "Word2000", skicka e-post med "Lotus Notes" och så många som möjligt borde vara hemmastadda i databaser som "ArtikelSök" och "Rixlex" samt i nätbaserade sökmaskiner typ "Altavista" och "Googlesök". I kvalitetshänseende fick det inte vara någon skillnad mellan huvudbiblioteket och filialerna, utom i viss mån bokbussen; alla skulle stå lika välutrustade. Men allt detta hade förstås sitt pris i fråga om hårt arbete. Många av de anställda fick allt svårare problem med värkande leder och muskelfästen, men det var inte bara därför som långtidssjukskrivningarna10 ökade oroväckande bland den alltmer ålderstigna personalen. Stressen, "den nya folksjukdomen" som den numera kallades, krävde också sin tribut. Ändå kunde man med fog hävda att biblioteket levt upp till sitt ansvar gentemot medborgarna i en föränderlig tid. På bibliotekets hemsida presenterades ett rikt utbud, alltifrån traditionell biblioteksservice till skrivarkurser för unga tjejer och Internetundervisning för pensionärer. Det fanns nu inte längre några "missing three quarters" som sällan eller aldrig gick på biblioteket, utan biblioteket var tvärtom en av de flitigast utnyttjade kommunala institutionerna och en av de mest uppskattade. 2000 hade Mölndals kommun 56 137 invånare, varav 35 923 hörde hemma i det egentliga Mölndal. Samma år lånade "huvudbiblioteket", dvs Mölndals bibliotek, ut sammanlagt 271 124 media, filialen i Balltorp 23 088 och bokbussen (vars turer täcker även Kållered och Lindome) 52 507. Lägger man till detta 84 576 lån i Kållered och 147 028 i Lindome, kommer man upp i en sammanlagd siffra på 578 323 lån. I det sammanhanget får man emellertid inte glömma alla dem som kanske aldrig satte sin fot i själva lokalerna utan i stället kopplade in sig på hemsidan. Under drygt tre års tid, mellan april 1997 och juni 2001, kunde hemsidans räkneverk registrera mer än 1 miljon sådana besökare.11

NOTER

1. Jag går inte närmare in på företagsbiblioteken. Lars Gahrn har emellertid fäst min uppmärksamhet på att företagen i Mölndal varit förutseende i fråga om bibliotek. Både i Mölndal 1922-1947 och i Axel Möndells Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild nämns t ex att SOAB, oljeslageriet, tidigt satsade på ett bibliotek som var knutet till företagets forskningsavdelning.
2. Erik Karlén gick bort 1992.
3. För sitt arbete med bibliotekets hemsida tilldelades Bert Greta Renborgs pris 2001.
4. Däremot tog det anmärkningsvärt lång tid att lägga ut bibliotekets katalog på nätet. Problemet var kommunens krav på säkerhet mot dataintrång. Först mot slutet av maj 2001 blev Internetkatalogen verklighet.
5. När Balltorpsfilialen öppnades var det med bibliotekarien Bodil Hildeman som chef och Bodil Johansson som assistent. Senare har bl a Margaretha Kindhult (bibliotekarie) och Chatarina Söderholm (d:o) varit chefer för filialen, numera Eva-Lotta Stenbäck Hammarström. Assistenttjänsten, som i flera år innehades av Britt Petersson, har gjorts om till en andra bibliotekarietjänst; på denna arbetar numera Anna Östgren Jonsson.
6. Till dem som arbetat som föreståndare hör bibliotekarien Kristina Holmqvist.
7. Efter att Karin Alm gått i pension har bl a bibliotekarierna Anette Ristorp och Mona Benzel arbetat som filialchef. Även Bert Hoflund har arbetat där.
8. På den gamla Krokslättsfilialen arbetade, förutom Stina Hallberg, under flera års tid även Brita Almgren (bibliotekarie). Den nya Krokslättsfilialen var till att börja med dubbelbemannad, med Aslaug Madsen (bibliotekarie) som chef och Majken Gunnarsdotter som assistent. Efter några år drogs assistenttjänsten in. Aslaug Madsen fortsatte ensam men efterträddes efter en tid av Stella Lundqvist Samuelsson (d:o).
9. Bibliotekarierna Bert Hoflund, Ewa Kollberg, Ann-Mari Ranstrand och Birgitta Åberg delade till att börja med på tjänstgöringen. Bert Hoflund var under ett par decennier chef för verksamheten, medan Ewa Kollberg senare lämnade den och Ann-Mari Ranstrand efterträddes av Anders Sjöbohm. En tid arbetade också Aslaug Madsen som bibliotekarie. Samtidigt tog det ett par år innan bussen fick verkligt fasta chaufförer. Som sådana kom Arne Alm och Marie Ankargren att tjänstgöra, men de är numera ersatta med Gösta Ekman och Ingemar Jönestrand. (Åtskilliga gånger har även Jan Färnevik kört bussen.) Chef för verksamheten är idag Anders Sjöbohm. 2001 utnämndes bokbussen, av Svensk Biblioteksförening, till "Årets Bokbuss" .
10. Larmrapporterna om stress, långtidssjukskrivningar m m har varit många. "85 000 personer har varit sjukskrivna längre än ett år. Om inget görs kommer det att vara 150 000 personer vid utgången av år 2002", heter det i en nyligen publicerad artikel i LO-tidningen. Ökningstakten är, enligt samma artikel, 2% per månad. Siffrorna har tagits fram till en sjukförsäkringsutredning vars slutbetänkande ännu inte lagts fram. Drygt 60% av dem som varit sjukskrivna mer än ett år är kvinnor, och om två år kommer kvinnorna - ifall utveckligen fortsätter - att utgöra nästan 70%. Utredaren, Dan Ljungberg, pekar också på andra utredningar "som visar att långa sjukskrivningar ökar mycket bland äldre kvinnor anställda i kommun och landsting. (...) Bland sjukdomsorsakerna växer de psykiska sjukdomarna snabbast medan de vanligaste sjukdomarna är värk och besvär med leder och muskler, som exempelvis värk i nacke och rygg."
11. Namnen på ytterligare några av dem som under Erik Karléns, Lars Öbergs och Margareta Ljunges tid arbetat vid Mölndals bibliotek förtjänar att nämnas. Till dem som inte längre är kvar i tjänst hör bibliotekarierna Mona Benzel, Ingvor Jansson, Ewa Kollberg, Ann-Mari Ranstrand och Agneta Rydsäter samt bland assistenterna och övrig personal Berith Backlund, Dana Edlund, Ulla Hermansson, Anders Hirell, Lenka Kaplan, Hans-Gösta Kihlström, Inga Leiditz och Rosmari Mellgren. När detta skrivs, dvs 2001, är personalen uppdelad i olika arbetslag. Chef för hela biblioteksverksamheten är, som tidigare nämnts, Margareta Ljunge och tillsammans med henne arbetar assistenten Solveig Lindqvist. Chef för huvudbiblioteket är Åsa Hedberg-Karlsson. I arbetslaget för "yttre tjänst och katalog" arbetar bibliotekarierna Brita Almgren (lagledare), Margaretha Kindhult och Birgitta Åberg och assistenterna Ingegerd Camenius och Gun-Inger Lundahl. I arbetslaget för "barn och förskola" arbetar bibliotekarierna Lena Jonsson (lagledare) och Stella Lundqvist Samuelsson samt assistenten Bodil Johansson. I arbetslaget för "ungdom och skola" återfinns som lagledare Agneta Samsson (bibliotekarie och skolbibliotekskonsulent) och, liksom i föregående arbetslag, Bodil Johansson. I arbetslaget för "media" arbetar bibliotekarierna Sibyl Larsson (lagledare) och Christina Mellgren och assistenterna Björn Frisk, Agneta Jönestrand, Mona-Lisa Rutgersson och Margaretha Udén. I arbetslaget för "uppsökande och utåtriktat" arbetar bibliotekarierna Lena Eriksson (lagledare), Bodil Hildeman och Anna-Greta Virdborg, därtill assistenten Carina Källström samt läs- och skrivteknikern Malin Gustavsson. För lokalvården svarar Barbro Asp. Avdelningen "utveckling och stöd" förestås av utvecklingschefen Bert Hoflund (bibliotekarie)och tillsammans med honom arbetar Arne Alm (tekniker), Torgny Bengtsson (datatekniker) och Cecilia Granström (bibliotekarie). Även Anders Sjöbohm (bibliotekarie) har tjänstgöring på huvudbiblioteket.

<< Åter till index

Artiklar: visa en viss artikel

Sidfot

Mölndals stadsbibliotek

Brogatan 40/
Bergmansgatan 31
431 30 Mölndal


Telefon
Information: 031-315 16 00
 
Info barn:     031-315 16 20
Info vuxen:   031-315 16 10

Epost: 
molndals.stadsbibliotek@molndal.se

 

 

 

Jag vill lämna en synpunkt