Sök

Språk

sv-se en-gb

Nödruta och stadsvapen, länkar m.m. längst upp på sidan

Mölndals tredje bibliotek

Gits

Anders Sjöbohm

MÖLNDALS
TREDJE BIBLIOTEK

EDVIN TRETTONDALS TID
1926-1959

 

Böckerna är milstolpar på min levnadsväg. Med en bok och kring en bok återupplever jag mitt liv. Böckerna har blivit spikar, på vilka jag hänger upp min levnads historia. Böckerna jag läst och som jag minns har givit inriktning åt mitt liv, de har tröstat, förargat och väglett.
Edvin Trettondal: Skuggspel

Edvin Trettondal
Teckning av Stig Gitse införd i GP 1959

Mot slutet av sin tid som stadsbibliotekarie i Mölndal blev Edvin Trettondal vid flera tillfällen intervjuad och berättade då gärna om sin uppväxttid. Också som pensionär sökte han sig tillbaka bland minnesbilderna och började även skriva på sin självbiografi, Skuggspel. Denna blev emellertid aldrig fullbordad och är, så när som på det inledande kapitlet om föräldrahemmet, fortfarande opublicerad. Naturligtvis säger den en hel del om hur den åldrande Trettondal såg på sig själv och sin bakgrund.

EDVIN TRETTONDALS BARNDOM

Trettondal, som var med om att bilda hembygdsföreningen i Mölndal och t o m skrev ett par böcker om stadens historia, var till att börja med faktiskt inte mölndalsbo utan hallänning. Han föddes 1896 i ett torparhem i Torups socken, nära gränsen till Småland. Han var trettonde barnet och det var därför han valde att kalla sig Edvin Trettondal-Ericson. (Så småningom strök han "Ericson", men för enkelhetens skull kommer jag att genomgående tala om honom som enbart Trettondal.) Hemmet var fattigt men man svalt inte och i minnet framstår barndomen som en lycklig tid: "Där härskade alltid en glad stämning trots alla svårigheter." Som Trettondal själv såg det, utgjordes den stora ljuspunkten i tillvaron av läsningen. Om kvällarna brukade familjen samlas vid ett renskurat köksbord. "Jag tycker mig ännu höra mors melodiska röst", berättar Trettondal från den tid då han själv fortfarande ansågs vara för liten för att få sitta med men väl kunde höra läsningen från sin säng. Till det man läste ur hörde Svenska Amerikanska Posten, Svenska Amerikanaren och Weckoposten som någon av Trettondals fem utvandrade storebröder skickat hem från USA. Men också tidningen Halland där Kopparskrinet och Silverhättan och andra historiska romaner av August Cederborg trycktes i följetongsform. Det hörde till Edvins uppgifter att gå och hämta tidningen och det gjorde han gärna: "Ännu minns jag hur jag barfota vandrade skogsvägen hem med tidningen framför mig. Ofta stötte jag tårna mot stenar och trädrötter på vägen, men vad gjorde det?" Så småningom övertog Edvin själv moderns roll som högläsare, bl a av Fältskärns berättelser och Fribytaren på Östersjön. Överhuvud var böckerna hans liv under uppväxtåren. Något bibliotek fanns inte att tillgå. En tid kunde Edvin visserligen låna böcker hos en smed men sedan denne, som var fritänkare, fått veta att Edvin gått på ett möte med frälsningsarmén blev det slut med lånandet. Ändå började på sätt och vis, har Trettondal själv berättat, hans egen bibliotekariebana redan här. Det hände nämligen att han klippte ut följetonger ur tidningen och sydde ihop dem - för att sedan låna ut "boken" mot en ersättning av 1 öre per vecka! När han var elva år gammal fick han sin barndoms enda julklapp, ett paket med gulnat skrivpapper från handlaren i byn. Han blev överlycklig. De många historiska romanerna från köksbordet måste ha satt sina spår, för nu gav Edvin sig raskt i kast med en roman "om ståtliga riddersmän och dygdädla jungfrur" som skulle heta Christiana Oxenstierna. Färdig med den blev han aldrig - han gick snart över till att rita kartor över fantasiländer och skildra dessas historia och hjältar - men längre fram i livet skulle han i gengäld komma att fullborda desto mera.

EN DUKTIG SKOLELEV

I skolan gick det mycket bra för Edvin Trettondal. Redan i tredje klass var han färdig med folkskolekursens räknebok och fick som gåva av sin lärare en räknebok för läroverksungdom. Men för en fattig torparpojke fanns vid den här tiden inga möjligheter att läsa vidare. Som tolvåring fick han därför börja valla kor, arbetade en tid hos en bonde i Eslövstrakten, och lät sig hösten 1911 värvas till skeppsgossekåren i Karlskrona. Som skeppsgosse fick han tillfälle att resa - till bl a Västafrika och genom Medelhavet, en gång ända till Odessa i Ryssland. Han fortsatte med att läsa, började skriva vers och när han emellanåt straffades med "släparbete med indragen permission" såg han det som ytterligare en möjlighet till läsning! Under dessa år lade han också grunden till sina omfattande språkkunskaper. (I en intervju från 1959 förklarade Trettondal sig kunna tala, läsa och skriva engelska, franska och ryska. Spanska kunde han läsa men inte skriva, italienska och tyska läsa och tala. Grekiska och latin och "lite, lite arabiska" förmådde han också läsa. De konstgjorda världsspråken intresserade honom mycket, han lärde sig tidigt ido och så småningom också esperanto.) Men första världskriget gjorde naturligtvis livet till sjöss farligt, samtidigt som dess lidanden bidrog till att väcka Trettondals politiska medvetande. 1916 kom Trettondal hem till Sverige och värnplikten. Under den tiden utbröt ryska revolutionen, en av de betydelsefullaste händelserna i Trettondals liv. Som inkallad var han med om att bilda ett arbetar- och soldatråd. Under flera års tid var han organiserad syndikalist men tog under tjugotalet steget över till socialdemokratin.

YRKESLIV INNAN BIBLIOTEKSBANAN

I fråga om ungdomsåren är tonfallet i Edvin Trettondals självbiografi är godmodigt, bitvis smått nostalgiskt, men man förstår att det kunde vara svårt med försörjningen för honom. Emellanåt gick han på luffen, tiggde sig fram eller skaffade sig tillfälliga inkomster genom att arbeta på t ex torvmossar. Att under sådana förhållanden hålla igång läsning och självstudier, vilket var hans ambition, var naturligtvis inte lätt. Så småningom blev han egen företagare, eller kanske snarare förman för ett kooperativt arbetslag, och sysslade som sådan med brobyggnad, kanalgrävning och sjösänkningar. Arbetena tog han på entreprenad. 1920 kom han till Mölndal och i Skuggspel beskriver han sina första intryck så här:

Här i Mölndal låg fabrik vid fabrik vart man såg, stora och små. Befolkningens flertal var industriarbetare. Naturen var underbar men bebyggelsen ful. Man fick nästan intryck av att människorna medvetet ansträngt sig för att förstöra den ursprungliga skönheten. I så fall hade de lyckats förträffligt.

Edvin Trettondal i yngre dagar

Under tjugotalets första år drabbades Mölndal av svår arbetslöshet. Arbetarna fick kännas vid kraftiga lönesänkningar, textilarbetarna med inte mindre än 40%. (Vilket inte var fullt så mycket som det låter, eftersom kronans värde sedan krigsslutet stärkts en hel del.) Trettondal blev arbetslös, lämnade Mölndal men kom efter några år tillbaka. Fr o m 1925 fick han anställning på Papyrus' pappersbruk. Han intensifierade sina studier och hade snart lyckats läsa in samtliga studentämnen, låt vara utan att ta någon examen. Språkkunskaperna bättrades på och Trettondal passade på att ta examen med betyg för kronolänsman. Han kastade sig också in i folkbildningsarbetet. Sålunda gick han med i ABF, blev ledamot av lokalavdelningens styrelse och kan mycket väl ha träffat stadsbibliotekarien Ernst Lindstrand där, eftersom också denne var medlem i ABF. Han kom också med i Mölndals folkbildningsförbund.1 Snart hade han händerna fulla: "Jag har aldrig haft så mycket att göra utan betalning." Han började mer och mer ägna sig åt böckerna, inte minst ABF-bibliotekets. Det kommunala bibliotekets resurser hade han inga högre tankar om utan föredrog att låna sina böcker inne på Dicksonska i Göteborg. Men så småningom kom han att ibland arbeta tillsammans med Ernst Lindstrand på biblioteket ovanför Gamla torget, och när den rastlöse Lindstrand drog vidare till nya uppgifter sökte Trettondal dennes tjänst.2 Han var ende sökande. 1928, året då han fyllde trettiotvå och deltog i en esperantokongress i Göteborg, blev pappersbruksarbetaren således stadsbibliotekarie. Någon heltidssyssla som bibliotekarie kunde det emellertid inte bli tal om. Biblioteket höll vid den här tiden inte öppet mer än tre kvällar i veckan, och Trettondal måste ännu några år fortsätta med skiftarbete vid avvalkningsmaskinen - där man körde sulfitrullar - på Papyrus.

EN RADIKAL OCH OKONVENTIONELL BIBLIOTEKARIE TILLTRÄDER

Ernst Lindstrand uppskattade Edvin Trettondal och var imponerad av dennes stora språkkunskaper och kunnande överhuvud. Båda hade det enkla ursprunget gemensamt, och sedan Trettondal blivit socialdemokrat var de också partikamrater. Men att den yngre mannen var av radikalare snitt än den äldre, märktes redan i en del yttre avseenden. Lindstrand ska vid något tillfälle försynt ha anmärkt att Trettondal borde iaktta en mera strikt klädsel i tjänsten - kanske hade Trettondal känt sig frestad att gå till biblioteket i samma kläder som han bar på fabriken. Förmodligen var Lindstrand också främmande för Trettondals radikala vana att endast använda små bokstäver i skrift. Ännu ett par år in på trettiotalet författade edvin trettondal ericson hela årsberättelser utan att använda en enda stor bokstav, till visst förtret för de styrande. Först 1934 tycks han ha fallit till föga för konventionerna, åtminstone i fråga om årsberättelserna. Och på bevarade fotografier är han så oklanderligt klädd som en tjänsteman förväntades vara - i kostym och fluga. Man såg honom sällan utan pipa; satt den inte i munnen, höll han den åtminstone i handen. På huvudet brukade han bära en basker. Ernst Lindstrands dotter Karin minns honom som kortväxt och med alldeles runt ansikte, blå ögon och genomträngande blick. Man hade respekt för honom. Med tiden blev han en känd figur i hela Mölndal och det skämtades om att det kunde ta honom hela förmiddagen att komma till arbetet - alla ville stanna och tala med honom!

NÅGRA NYA FILIALER

Nu satt således Trettondal som chef för ett bibliotek som endast två år tidigare lyckats lägga beslag på centralt belägna lokaler, betydligt rymligare än vad man varit van vid. Det fanns vid den här tiden också två filialer, en i Krokslätt och en som flyttades mellan Toltorp och Nykterhetsorganisationen Verdandis lokal i Solängen. Krokslättsfilialen hade ursprungligen öppnats 1922 och i den tryckta katalog som gavs ut året därefter utgjorde "de fast deponerade böckerna å avdelningen i Krokslätt" en särskild avdelning, liksom en förteckning över en handfull böcker från ABF's Krokslättsavdelning. Av katalogen att döma tillhörde ett åttiotal titlar stadsbiblioteket och ungefär hälften så många ABF. Biblioteket bestod nästan uteslutande av skönlitteratur, mest nittiotalister och klassiker - men bara en roman av Strindberg, Skärkarlsliv. Fackböckerna var inte många. Stadsbiblioteket bidrog med ett tämligen opolitiskt urval av biografier och böcker om historia och naturvetenskap, medan ABF-bibliotekets fackavdelning tvärtom dominerades av socialistiska skribenter som Bengt Lidforss, Karl Liebknecht och Zäta Höglund. De första åren sköttes verksamheten av Gustaf Pettersson, "Petters Gustaf" kallad, som var ett känt Krokslättsnamn och så småningom blev ordförande i skolstyrelsen i Mölndal. 1926 övertogs sysslan av Sven Johansson. I årsberättelserna står denne som "textilarbetare" men tycks ha arbetat som verkmästare på Mölnlyckefabriken. Till det yttre lugn och stillsam, var Sven Johansson engagerad i både det ena och det andra: ordförande i Folkets Hus-föreningen, kassör i Hyresgästföreningen och fackligt aktiv. Ibland kunde Krokslättsborna se honom komma med en boklåda på cykeln och det gjorde förstås en och annan nyfiken. I början av trettiotalet renoverades filialen; den f d arresten utvidgades och målades och fick enligt årsberättelsen "ett behagligt utseende". Av årsberättelsen från 1938 framgår att filialen höll öppet tisdag- och torsdagkvällar mellan 18 och 20; 1 187 böcker lånades ut och föreståndaren avlönades med 150 kr om året. Vad så gäller Toltorp, står kassören Knut Elmén som första namn men denne tycks inte haft hand om biblioteket särskilt länge. Snart överfördes filialen till Solängen och övertogs av Fritiof Wäne. Wäne var byggnadsarbetare och mycket läsintresserad. Det faktum att byggena ofta låg nere om vintrarna betydde tid för annan verksamhet: ibland vikarierade Wäne för Trettondal och ibland på redaktionen för Ny Tid, skrev insändare och var aktiv i HSB och arbetade med deklarationer. 1931 valdes han in i styrelsen för den socialdemokratiska arbetarekommunen. Då hade han emellertid bara ett år kvar att leva. I början av 1932 följde han visserligen med sin filial till en nybyggd skola i Toltorpsdalen men dog samma år i tuberkulos, efter att in i det sista ha ägnat sig åt att läsa. Som föreståndare för biblioteksfilialen kom i stället Sven Elmén, vaktmästare vid Toltorpsdalens skola och tidvis socialdemokratisk stadsfullmäktigeledamot. Elméns fru städade på skolan och förestod också dess bespisning; paret bodde f ö på skolan. Elmén var känd som en arbetsam och läsintresserad person.

EXPANSION

Läget i början av trettiotalet verkade således vara gynnsamt för expansion. "Bibliotekets framtidsutsikter äro de allra bästa", skrev Trettondal i sin årsberättelse för 1930 och gladde sig åt frikostiga statsanslag och rekordhöga lånesiffror. 1928 hade man lånat ut 15 185 band och fyra år senare var siffrorna nästan de dubbla. Expansionen blev ännu påtagligare när ABF- och IOGT-biblioteken i början av 1933 flyttade in i stadsbiblioteket. ABF-biblioteket bestod mest av facklitteratur på det sociala och ekonomiska området och hade (enligt Trettondal) åtminstone tidigare kunnat mäta sig med stadsbiblioteket i fråga om kvalitet. IOGT-biblioteket, däremot, bestod nästan uteslutande av skönlitteratur. Till att börja med bokfördes lånen separat men det sammanlagda antalet lån ökade till hela 45 747 - varav stadsbiblioteket stod för 35 424, ABF-biblioteket för 9 147 och IOGT-biblioteket för 1 176. De närmaste åren sjönk emellertid ABF- och IOGT-böckernas andel av den totala utlåningen sakta men säkert. 1940 införlivades slutligen de båda biblioteken helt, fast deras bestånd nu till stor del var slitet och föråldrat.3 I så måtto följde Mölndal riksgenomsnittet. Studerar man statistiken, kan man nämligen konstatera att det totala antalet ABF-bibliotek just mot slutet av trettiotalet stagnerar och snart t o m minskar.

JUF-BIBLIOTEKET

Ett folkrörelsebibliotek höll emellertid, trots framstötar från Trettondals sida, på sin självständighet. Det fanns vid denna tid ännu en hel del jordbruksbygd i Mölndal och våren 1930 hade en lokalavdelning av JUF (Jordbrukareungdomens Förbund) bildats. JUF märktes utåt inte minst genom sina tävlingar - alltifrån praktiska sådana (som nötkreatursbedömning, plöjning, mjölkning och stickning) till tävlingar i idrott. Man hade också startat kurser och studiecirklar i bl a hästkännedom och trädgårdsskötsel, och med tiden kom cirklar som främst vände sig till kvinnor. Redan under de första åren lade JUF:s Mölndalsavdelning grunden till ett bibliotek. Först hade materielförvaltaren hand om böckerna men dessa blev snart så många att man 1933 utsåg en särskild bibliotekarie. Valet föll först på Sten Lindkvist, som ägde en cigarraffär och var ledare för ett folkdanslag inom JUF.

Efter två år efterträddes Lindkvist av Carl Ruppel som då var i tjugoårsåldern. Ruppels föräldrar - pappan var tysk och mamman från Serbien - hade kommit till Göteborg strax före första världskriget och till Mölndal i början av tjugotalet. Pappan ägde en frisersalong och efter skolan utbildade sig Carl själv till frisör och övertog så småningom pappans verksamhet. Han var gift med en lantbrukardotter från Toltorpsdalen. Under de år han hade hand om biblioteket visade han sig vara en verklig eldsjäl, en gladlynt och allmänt uppskattad man som ständigt slet och bar på sina böcker. Dessa brukade han förvara hemma hos sig men tog med dem i en gammal brun resväska på cykeln för utlån i samband med föreningens möten. Ibland gick det också bra för medlemmarna att låna på hans frisersalong. Man hade emellertid ingen känsla av att Carl Ruppel tyckte det var arbetsamt att släpa på sin bokväska. Han läste själv mycket, och med sitt nästan fotografiska minne för vad han läst och sin förmåga att berätta historier var han idealisk när det gällde att rekommendera böcker. Till hans egna favoriter hörde Emilie Flygare-Carlén och Alexandre Dumas. Biblioteket bestod annars mest av svensk skönlitteratur, typ Vilhelm Mobergs Rid i natt och Olle Hedberg; däremot innehöll det inte så mycket lantbrukslitteratur eftersom sådan fanns att tillgå i samband med kurser och studiecirklar. En orsak till att JUF 1940 inte ville låta sig inlemmas i stadsbiblioteket kan ha varit att biblioteket då - i motsats till ABF- och IOGT-biblioteken - fortfarande var ungt och på frammarsch. Antagligen tyckte man också att systemet med boklådor i samband med föreningsmötena fungerade bra och att man nådde ut till dem som annars inte skulle ha gått till stadsbiblioteket. 1946 flyttades JUF-biblioteket till Ungdomsgården, som låg i närheten av lasarettet men numera är riven, där det ställdes upp i ett bokskåp. Vid det laget hade Carl Ruppel låtit Elsie Andersson (och efter henne ytterligare flera) överta bibliotekariesysslan. Själv hade han förmodligen fullt upp med frisersalongen (där han hade två anställda) och med sitt engagemang i Industri- och Hantverksföreningen samt i Odd Fellow-logen. Hur fick man då böcker till sitt bibliotek? Under några år var Elsie Andersson, studiecirkelledaren Rune Börjeson och Anna-Lisa Jonsson ansvariga för bokinköpen och brukade tillsammans besöka Mölndals bokhandel; man valde självfallet gärna litteratur med landsbygdsmotiv. Man fortsatte att låna ut böcker när man träffades på mötena. Som mest hade JUF-biblioteket 300 kr i anslag per år, därtill kom statliga pengar, och 1955 ägde man ca 550 böcker. Mot slutet av femtiotalet började man emellertid på allvar diskutera bibliotekets framtid. Rekryteringsunderlaget för JUF som sådant hade blivit sämre i och med att ungdomarna på gårdarna blev färre. Bibliotekets böcker blev allt oftare stående i sitt skåp utan att utnyttjas, det skulle kosta mycket pengar att köpa nytt och stadsbiblioteket hade vuxit. 1962 lades JUF-avdelningen ner och ersattes av en veteranförening. Också biblioteket lades ner. Böckerna, antog man, skulle vara av begränsat intresse för stadsbiblioteket och skänktes därför till ett nybyggt kronikerhem.4

TRETTONDAL OCH BIBLIOTEKSHISTORIEN

Men tillbaka till stadsbiblioteket. I Trettondal hade det fått en kunnig och engagerad chef, ytterst envis när han verkligen ville något, därtill djupt involverad i det kommunala: medlem av styrelsen för kommunala mellanskolan och av styrelsen för nykterhetsnämnden, vice ordförande i stadens "skönhetsråd", suppleant i valutskottet m m. Den bereste och språkkunnige Trettondal, med sympatier för ryska revolutionen, var på många sätt en internationalist. Samtidigt hade han gjort den nya hemstaden till sin egen och 1930 var han (som redan nämnts) med om att grunda dess hembygdsförening. Han var därtill synnerligen konstintresserad och även detta intresse kom biblioteket och Mölndal till godo. Påfallande många konstböcker köptes in. Givetvis var han också inblandad i bildandet av en konstförening och - några år efter kriget - en målarskola för mölndalskonstnärer! Överhuvud gjorde han sig känd för sin stora hjälpsamhet. När pensionärerna i Mölndal ville organisera sig och behövde stöd av någon som kunde föreningslivet, var det Trettondal man vände sig till. Han kunde gå emot fattigvårdsstyrelsen när den blev maktfullkomlig, hjälpte folk att deklarera, översatte blomsterhandlarens brev till tyska osv. Om biblioteket och sin tid där har Edvin Trettondal själv berättat. I samband med att verksamheten fyllde hundra år författade han en historik, Mölndals stadsbibliotek 1863-1963. I sin helhet är den ännu opublicerad, låt vara att delar av den stått att läsa i lokaltidningen Mölndals-Posten. Sak samma gäller den omarbetade version som han fullbordade åren närmast före sin död 1976. Den sistnämnda är mera personligt hållen och utgör på så vis ett vittnesbörd om hur Trettondal på äldre dagar såg på sitt arbete. Framställningen präglas i långa stycken av stolthet över ett livsverk. "All byråkrati var bannlyst på Mölndals stadsbibliotek under Trettondals tid som stadsbibliotekarie", heter det t ex. Men den ger också uttryck för bitterhet över oförstående och snåla myndigheter. Även i andra sammanhang kommer Trettondal in på bibliotekets historia. Han är en mycket god stilist och det han skrivit är ur den aspekten alltid läsvärt. Som historiker har han emellertid sina brister. Här och var slarvas det med årtalen och i den senare versionen av historiken behandlas tiden före 1928 anmärkningsvärt nyckfullt - tvärtemot vad som är fallet i Mölndals stadsbibliotek 1863-1963. Det första sockenbiblioteket intresserar uppenbart Trettondal men perioden mellan 1876 och 1922 hoppas över, och Ernst Lindstrand nämns bara i förbifarten. I en kortare sammanfattning från fyrtiotalet påstår Trettondal f ö att biblioteket mellan sekelskiftet och 1926 skulle ha fört "en tynande tillvaro", vilket knappast gör hans företrädare riktig rättvisa.

FLERA MEDARBETARE

I gengäld är Trettondal fr o m 1928 ytterst mån om att all personal, biblioteksbiträden såväl som ledamöter av biblioteksstyrelsen och städerskor, ska få sin plats i historien. Som biblioteksbiträde ärvde han Nian Freij men 1932 lämnade denna sin tjänst och en annan ung flicka, Anna Karlsson, tog vid. Anna stannade sedan till 1936 då hon i stället började arbeta i kontoret på en affär vid namn "Fabriksförsäljningen". Hon i sin tur efterträddes av Lilly Larsson som arbetade 3 timmar om dagen i ungefär ett år tills hon gick över till en heltidstjänst på socialförvaltningen. Därefter kom Lillys syster Ingrid Larsson och fr o m 1940 Britt Grundel, dotter till pappersarbetaren och biblioteksstyrelseledamoten Folke Grundel. Därefter kom flera av dem som med tiden skulle komma att bli veteraner på biblioteket, som Isa(bella) Jahrl, Ulla Hake (senare Ulla Ståhl) och Karin Alm. Någon särskilt välbetald syssla var det inte fråga om. Mot slutet av 1938 ondgjorde sig t ex kommunistiska Arbetar-Tidningen över att stadsfullmäktige sparade pengar just på bibliotekets biträde. Biblioteksstyrelsen hade tyckt att ett biträde efter två års tjänstgöring kunde vara värd att timlönen höjdes från 50 öre till 1 krona - men på detta blev det avslag i fullmäktige. Fyra år senare lyckades emellertid Britt Grundel bättre. Hon författade en skrivelse till biblioteksstyrelsen och lyckades få sin krona. Av ett biblioteksbiträde förväntade man sig uppenbart mycket, något som framgår av en annons från 1947. Förutom erfarenhet från bibliotek krävdes "kunnighet i maskinskrivning och duplicering, utskrivning av katalogkort, i handledning vid bokurval, bokkunskap, statistikföring m m." Grundlönen låg, enligt annonsen, på 2 328 kr med (efter 12 års tjänstgöring) en slutlön på 2 976 kr. (En livsmedelsarbetare tjänade vid den här tiden knappt 4 000 kr om året.) "Å dessa belopp utgår 31 % dyrtidstillägg."

STATSBIDRAG, FORTBILDNING OCH HELTIDSANSTÄLLNING

1930 fick Sverige en ny biblioteksförfattning. Det beslöts bl a att kommunerna på vissa villkor kunde få upp till 10 000 kr i statsbidrag och att det i varje län skulle inrättas ett centralbibliotek för att stödja de lokala biblioteken. Så blev t ex Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg fr o m 1932 centralbibliotek för Göteborgs och Bohus län. För Mölndals del betydde författningen rent konkret att Trettondal måste ta tjänstledigt och åka till Stockholm för kompletterande utbildning.5 (Han började också besöka möten med SAB, Sveriges Allmänna Biblioteksförening - till att börja med på egen bekostnad.) Tre år senare blev han Mölndals förste heltidsanställde bibliotekarie, och öppethållandet utökades väsentligt. Trettondal kunde nu lägga fram statistik som visade att fastän lånesiffrorna ökade så minskade lånens genomsnittliga kostnad. Antalet lån per invånare steg - 1930 låg kvoten på 0,95 men 1935 hade den ökat till 4,33 och skulle med åren öka ytterligare. Dessutom lyckades biblioteket äntligen få rätten till de försäkringspengar som fonderats efter branden 1894. Man kunde för tidnings- och tidskriftsbeståndet skaffa "moderna tidskriftshyllor i läsrummet, jämte bokhyllor för den i lag stadgade handbokssamlingen samt ett skåp för konstlitteraturen". I årsberättelsen från 1933, ännu författad med små bokstäver, redogör Trettondal också för tidnings- och tidskriftsbeståndet:

i läsrummet har funnits tre dagliga tidningar: svenska dagbladet, göteborgs handels- och sjöfartstidning och ny tid samt följande tidskrifter: tiden, religion och kultur, ariel, bokstugan, ord och bild, studiekamraten, jorden runt, nordisk tidskrift, bonniers litterära magasin, spektrum, the national geographic magazine, sunt förnuft, fönstret, nya argus, boet, konsumentbladets korrespondens, blå bandet, templar-kuriren, clarté. anglic, studio, litteratura mondo, svensk esperantotidning, hem i sverige, svenska stadsförbundets tidning, biblioteksbladet och flera mindre skrifter.

DEPRESSION OCH ARBETSLÖSHET

Emellertid utvecklades trettiotalet snart till ett årtionde av depression, svår arbetslöshet och djupnande social kris. I början på trettiotalet pågick t ex en utdragen textilstrejk. Mölndal, ett utpräglat industrisamhälle som behärskades av ett fåtal men stora industrier, var naturligtvis ytterst sårbart. År 1933 fanns ca 600 arbetslösa i Mölndal. Flera AK-arbeten, med halv grovarbetarlön, drevs i staden - som anläggningen av Åby travbana. Påfrestningarna på Mölndalsborna, bl a i form av höjda skatter, blev så stora att befolkningen faktiskt minskade med mer än etttusen invånare (nästan 7 %) mellan 1930 och 1938; utflyttningen gick främst till Göteborg och Kållered. Det var en tid, har en kvinna berättat, då man fick koka fisken i stället för att steka den. Man måste ju spara på smöret. Den här tiden, från sent tjugotal till tidigt trettiotal, har skildrats i en roman av Ella Hillbäck. Albatross utgör ett finstämt porträtt av en ung flickas utveckling. Hillbäcks föräldrar var textilarbetare från Mölndal, och romanen utspelas i fattig arbetarmiljö i ett uppdiktat industrisamhälle, "Götafors", som på flera sätt påminner om stadsdelen Krokslätt:

Omslag till romanen Albatross.Fabriken låg vid en å, som rann genom samhället med tjockt gulaktigt vatten. Ån var uppmängd med lera från sin egen botten och av föroreningar från olika avloppsledningar. Fabriken tömde ut färgvatten från färgeriet och ån ändrade utseende därefter. En gång när den blev blåelseblå flöt där upp en död katt: han var blå, han också. Ån fortsatte mot Göteborg och utloppet förbi fler fabriker och längs stränder som var gråskäggiga av torkat slamm. Ån luktade illa om sommaren och svämmade över ibland om höstarna, men den var nyttig som samfärdsled för fabrikerna; man fraktade kolpråmar på den. Fabriken var en av de äldsta i landet inom textilen. Från ett oansenligt väveri, som en västgötaknalle från Mark hade anlagt, hade den svällt ut till en stor industrianläggning med två väverier och ett spinneri. Fabriken hade gett samhället dess namn - Götafors. Det stod att läsa på spinneritaket med bokstäver som tändes och släcktes om natten och som man kunde se när man for förbi på tåg. Omkring fabriken hade samhället vuxit upp. På andra sidan vägen låg arbetarbostäderna: långa rader med gulmålade trähus och högre upp mot berget en klunga trevåningshus som till häften var byggda av tegel. Vid vägen låg butikerna och en bensinstation och några tidningskiosker.

Boken kom ut 1943 och att den så småningom köptes in till Krokslättsbiblioteket, närmare bestämt 1949, framgår av förvärvsjournalen. Men den tycks inte ha väckt någon större uppmärksamhet i författarinnans hemstad.6

TRETTONDAL BLIR SOVJETVÄN OCH KOMMUNIST

Det krispräglade trettiotalet betydde också ökad radikalisering på både vänster- och högersidan i politiken. 1932-1935 och under krigsåren utkom Nya Mölndals Tidningen, ett fyrsidigt blad med lokala nyheter, annonser och med tiden alltmer tyskvänliga ledare. De svenska nationalsocialisterna fick förhållandevis många röster i Mölndal, och ett av partierna räknade 1935 ett fyrtiotal medlemmar. Det kommunistiska partiet sprängdes 1929 och man måste därefter skilja mellan de sovjettrogna "sillénkommunisterna" och de mera oberoende "kilbomskommunisterna". Efter att först nästan ha utplånats, lyckades den förstnämnda gruppen snart växa sig mycket stark i Mölndal. Till dem som påverkades hörde inte minst Edvin Trettondal. Ursprungligen syndikalist, hade han under tjugotalet blivit socialdemokrat men hans radikala åsikter hade gjort honom isolerad i arbetarkommunen. Samtidigt hade han, trots sina sympatier för Sovjetunionen, länge svårt för vad han uppfattade som vulgärpropaganda och intolerans hos kommunisterna. Men med tiden skulle han ändå komma att ta steget över till dessa. 1935, året efter att han besökt Sovjetunionen, blev han riksordförande i "Sovjet-Unionens Vänner". Detta var mer än socialdemokratin kunde tåla men något frivilligt utträde ur partiet ville Trettondal inte höra talas om. När han tvärtom publicerade ett försvar för sitt handlande, i praktiken en hyllningsskrift till Sovjetunionen, blev han utesluten. Några år senare, 1938, blev han till sist kommunist7 och som sådan medlem av stadsfullmäktige. Under spanska inbördeskriget - då tre unga män från Mölndal reste som frivilliga till Spanien och en av dem stupade där - verkade Trettondal dessutom som sekreterare i "Spanienkommittén".

STATSBIDRAGEN MINSKAR

Under trettiotalet fann staten för gott att minska på bidragen till biblioteken. Inte förrän 1937 betalades pengarna ut i full utsträckning igen. Det betydde bl a att anslagen till bokinköp för 1933 sjönk med närmare 400 kr och att biblioteket tvingades begära extraanslag. I en årsberättelse klagade Trettondal över att nedskärningarna haft "ödesdiger inverkan för Mölndals vidkommande". Vid mitten av trettiotalet stagnerade lånesifforna - kring ca 70 000 lån per år - och i början på 1937 skrev Trettondal: "Biblioteket har nått en viss höjdpunkt, vilken det icke har några utsikter att väsentligt överstiga. Den minskade arbetslösheten är också en bidragande orsak. En annan orsak är att biblioteket ännu har sviter av de senare årens starkt minskade statsanslag, varför s k lätt litteratur har i mycket ringa utsträckning kunnat anskaffas. I stället har det ansetts nödvändigt att fylla de luckor som förefunnits i handbokssamlingen, särskilt på den teknologiska avdelningen."

LÅNTAGARUNDERSÖKNING

ÅR 1935 1935 företog man en undersökning av yrkesfördelningen bland låntagarna, baserad på ett underlag av drygt 2 000 personer.8

Yrkesfördelning 1935

Apotekare 1 Bankkamrer 1
Barn & ungdom 685 Byggnadsarbetare 31
Chaufförer 37 Elektriker 22
Fabrikör 1 Fru & fröken 313
Grov & div-arbetare 126 Handlare 11
Läkare 1 Lärare 19
Lärarinnor 13 Obestämda yrken    124 
Oljeslageriarbetare 23 Pappersarbetare 231
Pastorer 2 Poliser 4
Predikant 1 Rektor 1
Sjuksköterskor 10 Sjömän 9
Skräddare 6 Studerande 90
Sömmerskor 13 Tandläkare 1
Textilarbetare 170 Trädgårdsarbetare 26
Verkmästare 9 Övriga 196

Med tanke på vaga poster som "obestämda yrken" och "övriga", bör man akta sig för att dra alltför bestämda slutsatser av undersökningen. Biblioteket tycks i vilket fall som helst ha lyckats dra till sig åtskilliga av stadens arbetare, främst från de stora industrierna. Trettondals eget förflutna måste rimligtvis ha underlättat bibliotekets kontakter med arbetarna. Inte sällan, berättas det, kunde man t ex se honom gå in till de tidningsläsande arbetslösa som satt vid läsrummets kamin och rekommendera dem en bok - gärna en rysk klassiker. Kvinnorna, antingen de arbetade eller ej, är också många. Biblioteket hade inte någon större ungdomsavdelning - ungdomsböckerna stod 1935 inte för mer än ca 6 % av lånen - men ändå är andelen barn och ungdom påfallande stor. Många som var barn på trettiotalet har också vittnat om med vilket intresse Trettondal tog sig an dem på biblioteket - inte för att han var så intresserad av barnböcker utan för att han var desto mera mån om att lotsa de unga fram till den goda litteraturen och därmed in i samhället. Kunde han få dem att upptäcka Lars Hård och Ivar Lo-Johanssons böcker, var han nöjd.

Bokstöd

VAD LÅNADES 1935 OCH 1950?

Vilken sorts böcker var det då som man helst lånade? Skönlitteraturen var naturligtvis populärast men fackböckernas andel av lånen ökade kraftigt - från ca 7% 1927 till närmare 33% 1934, för att sedan pendla mellan 30 och 40 %. De populäraste fackavdelningarna var geografi och historia. Om man gör en jämförelse mellan lånestatistiken från 1935 och den från 1950 kan man konstatera att de procentuella förskjutningarna avdelningarna sinsemellan överlag är mycket små - möjligen kan ett minskat samhällsintresse läsas in i avdelning O's öde. Det enda undantaget utgörs av ungdomsböckerna vars låneandel ökat från 6,4 till 16,7 %. (Frågan är emellertid hur pass pålitlig statistiken är. Mot slutet av kriget nära nog fördubblas lånen av ungdomsböcker under några få år, samtidigt som det totala antalet lån ligger stilla - har man helt enkelt börjat räkna på ett annat sätt? Som jämförelse kan nämnas att barn- och ungdomsböckerna 1960 var uppe i 27,1% av lånen och 1969 i 37,7%.)

I. Facklitteratur för vuxna
Avdelning Utlåning 1935 Utlåning 1950
A Bok- & biblioteksväsen 29 83
B Allmänt & blandat 680 616
C Religion 417 528
D Filosofi 623 1 521
E Pedagogik 404 526
F Språk 501 1 272
G Litteratur 1 081 (2,0%) 1 052 (0,8%)
I Konst 988 (1,8%) 2 750 (2,8%)
J Arkeologi 231 189
K Historia 1 989 (3,6%) 4 133 (4,2%)
L Biografi 1 102 (2,0%) 2 121 (2,2%)
M Etnografi 609 342
N Geografi 2 915 (5,3%) 5 295 (5,4%)
O Samhälle 1 505 (2,75%) 818 (0,8%)
P Teknologi 691 (1,3%) 2 076 (2,1%)
Q Ekonomi 811 (1,6%) 1 581 (1,6%)
R Sport 351 638
S Krigsväsen 20 10
T Matematik 45 290
U Naturvetenskap 1 378 (2,5%) 2 684 (2,75%)
V Medicin 260 361
Summa: 16 630 (30,4%) 28 886 (29,4%)

II. Skönlitteratur för vuxna
H Skönlitteratur på svenska 32 902 (60,1%) 47 844 (48,7%)
d:o på originalspråk 1 660 (3,0%) 4 019 (4,1%)

III. Ungdomsböcker Skönlitteratur
Ingen uppgift 14 816 Facklitteratur
Ingen uppgift 1 593
Summa: 3 513 (6,4%) 16 409 (16,7%)

Summa summarum: 54 705 98 158

TRYCKT KATALOG

1938 lät biblioteket för sista gången ge ut en tryckt katalog - med rött omslag och med en annons för den kommunistiska Arbetar-Tidningen på baksidan. Till skillnad från tidigare kataloger fanns denna gång inga mer eller mindre stränga låneregler med, inga uppmaningar till låntagarna att vara rädda om böckerna och rena om händerna men väl reklam för "Smutsens fiende n:r 1 - VASCO-TVÅLEN - Alla händers tvål!". Det fanns överhuvud gott om annonser, liksom en uppmaning att gynna annonsörerna - de flesta från Göteborg men andra från Mölndal som Café Skåne, Heleneviks bilstation och Sörgårdens livsmedel. Katalogen var 232 sidor tjock, systematiskt uppställd enligt SAB-systemet och försedd med ett alfabetiskt författarregister (fast helt utan sidhänvisningar!). En kort bibliotekshistorik av Trettondal fick inleda.

VÄNSTERLITTERATUR - OCKSÅ LEO TROTSKIJ

Mer än trettio år senare, under ungdomsrevoltens och vänsteruppsvingets år, kunde bibliotekspersonalen konstatera hur välförsett stadsbiblioteket under de här åren - tack vare Trettondal - blivit i fråga om radikal politisk litteratur. De marxistiska klassiker som åren kring 1968 gavs ut i nytryck fanns redan på Mölndals stadsbibliotek, låt vara att de vid det laget ofta hade hunnit stuvas in i magasinet. (Trettondals kontakter österut skulle med åren innebära att en hel del ovanlig litteratur köptes in - alltifrån tyska översättningar av sovjetiska författare till konstböcker från DDR.). På biblioteket fanns mycket att läsa om vad som höll på att hända i det nazistiska Tyskland och mycket om Sovjetunionen. Men även om Trettondal i det sistnämnda fallet hade införlivat bl a en femårsplan och en bok som applåderade Moskvaprocesserna, var han inte mera blint moskvatrogen än att han köpte in även ett par böcker av Stalins dödsfiende Leo Trotskij.

Bokstöd

BUDGET FÖR 1938

A. Inkomster 1938 Under året lyft statsunderstöd 6 864:00 Anslag från Mölndals stad 7 822:36 Bidrag ur den s.k. Premiefonden 507:13 Inkomst av annonser och förs. av katalog 2 000:00 S:a Kr. 17 193:49 B. Utgifter 1938 Brist vid årets början 435:86 Inköp och inb. av böcker, tidskr. och tidningar 5 832:34 Hyror 850:00 Uppvärmning och belysning 539:75 Renhållning och städning 465:00 Inventarier 336:53 Tryckning av katalog 2 625:00 Andra trycksaker samt biblioteks- och skrivmaterial 369:00 Brandförsäkring 176:97 Telefon 80:00 Löner och arvoden: Bibliotekarien 3 850:- Förestånd. i Krokslätt 150:- Förestånd. i Toltorp 75:- Biträdeshjälp och semestervikarie 689:50 4 764:50 Representation 63:60 Pensionsavgift till S.K.P. 640:94 Låneavgift för vandringsbiblioteket 14:00 S:a Kr. 17 193:49

INSPEKTION FRÅN SKOLÖVERSTYRELSEN

1939 fick biblioteket besök av Knut Tynell, förste bibliotekskonsulent vid Skolöverstyrelsen. Tynell noterade, som så många både före och efter honom, de trånga lokalerna men var på det hela taget nöjd med bokurvalet. Dock inte med den sociala avdelningen och avdelningen Sovjetunionen som han fann vara ensidiga, "beroende på det starka inslaget av broschyrer". Tynell ville se broschyrerna avförda ur beståndet och katalogen. Trettondal förklarade att broschyrerna följt med ABF:s bibliotek och därför ännu inte införlivats med stadsbiblioteket - sammanslagningen skedde först 1940 - och att det därför vore lätt ordnat att låta ABF:s lokalavdelning ta hand om dem. Av protokollet från 1939 att döma hade Trettondal - tvärtemot Gustaf Emil Eliasson - inte hade något att invända mot Tynells rekommendationer. Men åtskilliga år senare, i bibliotekshistoriken och i en tidningsintervju, beskrev han tvärtom det hela som en form av politiska påtryckningar från högre ort, "indirekt från Berlin". Han hävdade t o m att ett bokbål skulle varit nära.

BEREDSKAPSTID MED POLISRAZZIA OCH INKALLELSER

Så kom kriget, som Sverige lyckades hålla sig utanför samtidigt som Finland anfölls av Sovjetunionen och Danmark och Norge ockuperades av Tyskland. Politiska "ytterlighetsriktningar" övervakades nu intensivt av säkerhetspolisen, och ett transportförbud för deras tidningar (som särskilt drabbade kommunistiska organ) infördes. Det blev en hård tid för de svenska kommunisterna. Åtskilliga partimedlemmar (liksom andra radikaler) skickades till arbetsläger. Rädslan kändes av också i Mölndal. Som något av en kulmen kom ett attentat i mars 1940 då tidningen Norrskensflammans tryckeri sprängdes i luften, varvid fem människor dödades. Men redan dessförinnan hade säkerhetspolisen slagit till mot kommunisternas organisationer över hela Sverige. En tidig lördagmorgon i februari 1940 slog man till med en razzia i partiexpeditionen i Mölndal och hos några enskilda medlemmar. På partiexpeditionen lade man beslag på såväl en förteckning över prenumeranter på Arbetar-Tidningen som ett register över medlemmarna i Toltorpsdalen och Mölndal. Trettondal själv hörde till de drabbade - fast de båda kriminalkonstaplarna som genomförde husundersökningen sägs ha bett om ursäkt.9 Polisen brev på esperanto, engelska och ryska som man lät översätta och som möjligen kunde gälla som propaganda men knappast hade något intresse ur säkerhetssynpunkt. Också biblioteket fick besök. Ett register över medlemmarna i föreningen "Sovjet-Nytt"'s Göteborgsavdelning togs i beslag.10 I övrigt hittade man bara brev, några tal av Stalin och en skrift om bokproduktionen i Sovjetunionen. 1941 återfanns inte mindre än 667 Mölndalskommunister, alltifrån medlemmar till sympatisörer, i säkerhetspolisens register över Göteborgs och Bohus län. Mot 15 nazister. Vid den här tiden blev liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning flera gånger tagen i beslag på grund av Torgny Segerstedts antinazistiska artiklar men Trettondal gjorde vad han kunde för att hindra polisen från att försvinna med tidningen. Under långa perioder låg han därtill inkallad och kunde inte ägna några större krafter åt biblioteket. Det blev luckor bland årsböcker och i bokbeståndet överhuvud, och löpande ärenden fick skötas av biblioteksbiträdet Britt Grundel som ännu var i tonåren. "Tidens oro har ännu icke förmärkts i utlåningssiffrorna", heter det i årsredogörelsen för 1939, "vilka fortfarande visar tendens till ökning." Därefter låg siffrorna under några år ganska stilla. Mitt under kriget råkade Trettondal i blåsväder sedan Mölndals stadsfiskal mottagit ett krav på inte mindre än 5 175 kr från en bokhandelsfirma som begärde att beloppet skulle inkasseras från stadsbiblioteket. Kontot skulle ha öppnats redan vid mitten av trettiotalet och Trettondal hade inte informerat någon om skulderna, samtidigt som han ständigt begärde uppskov med betalningen. Vid stadsfullmäktiges sammanträde i april 1942 blev han hårt kritiserad: "Bibliotekarien har i denna sak visat en oerhörd nonchalans, en brist på ansvarskänsla och aktning för stadens myndigheter, ej minst för stadsfullmäktige där han själv sitter." Också Trettondals partikamrater tyckte att han handlat egenmäktigt. Trettondal medgav att han gjort fel men försvarade sig med att han åtminstone inte burit sig dumt åt för egen vinnings skull. Han hade helt enkelt hoppats på att ökade statliga bidrag skulle kunna reda upp det hela.

SOCIALISTISK SKÖRDETID OCH KALLT KRIG

1945 tog andra världskriget slut. Samma år blev Trettondal också föreståndare för ABF:s lokalavdelning. Året därefter publicerade han Spartacus - frihetsdrama i fem akter, så småningom översatt till flera olika språk och möjligen också uppfört på olika platser i östblocket.11 Trettondal såg nu framtiden an med tillförsikt, något som inte minst framgår av Mölndal 1922-1947, utgiven för att fira Mölndals tjugofemårsjubileum som stad. Trettondal ingick i redaktionskommittén. De båda arbetarpartierna hade alltid haft majoritet i Mölndals stadsfullmäktige och under krigsåren blev denna majoritet fullkomligt förkrossande, 34 av 40 mandat. Det blev därför socialdemokraters och kommunisters världsbild som fick anslå tonen i boken. Redan versprologen, vars ord om "klasskänslans mäktiga ström" de borgerliga partierna förgäves protesterade mot, vittnar om stark tro på arbetarna och framtiden. Så gör också de stolta kapitelrubrikerna: "Ett skolväsen för de breda lagren", "Bildningstörsten har ständigt stegrats", "Mycket är gjort - mer skall göras", "Brandkåren står rustad möta den röde hanen", "Sverges rödaste stad", "Fackföreningarna har kämpat hårt", "Kampen för nykterhet går vidare", "Hyresgästföreningarna är ett med arbetarna", "Sjudande industrier ger staden färg", "Färjstation, flygfält och andra drömmar" osv. "Välsorterat bibliotek lånar ut 86 523 band" passar väl in i det tillväxtoptimistiska mönstret, och i en intervju vid samma tid kunde stadsbibliotekarien konstatera att lånesiffrorna var på väg uppåt efter krigsårens stagnation. I boken finns f ö ett foto på Trettondal, Britt Grundel och två besökare på ömse sidor om lånedisken och bildtexten lyder sålunda: "Fröding eller Marx? Inga avslöjanden här. En sak är dock klar: Det går att komma över lite av varje på stadsbiblioteket."

Bokstöd

TRETTONDALS LITTERATURSYN

Det kalla kriget förändrade det politiska mönstret och det blev återigen svårare att vara kommunist. Partiets röstsiffror minskade kraftigt, även i Mölndal som dock förblev en av Sveriges "rödaste" städer.12 Trettondal själv var emellertid allmänt respekterad, och flera av intervjuerna från femtio- och sextiotalen ger en bild av med vilken auktoritet stadsbibliotekarien kunde framträda. Med jämna mellanrum uttalar Trettondal sig om "årets bästa bok" och det framgår tydligt att det är socialrealistiska författare som står hans hjärta närmast. Till favoriterna hör Halldor Kiljan Laxness, Nikos Kazantzakis och Michail Sjolochov. Kärleken till de ryska klassikerna är också påfallande och tycks, om man får tro honom själv, åtminstone delvis förklara Trettondals dragning till Sovjetunionen. Många uppfattade honom som alltigenom negativ till deckare men, av olika uttalanden att döma, blev han med åren aningen mindre kallsinnig till genren: "De är i varje fall inte värre än dåliga böcker om kärlek." Av deckarförfattare tyckte han bäst om Ellery Queen och Georges Simenon. Formmässigt sett var hans smak klart konservativ, och han ställde sig helt avvisande till den experimenterande samtidslitteraturen. De svenska fyrtiotalisterna avfärdade han som en "miljöprodukt av kapitalismens hopplösa samhälle" och ifråga om T S Eliot, André Gide och Jean-Paul Sartre tog han till ett citat ur en sovjetisk kulturtidskrift: "Om schakaler kunde skriva på maskin och hyenorna kunde hantera en reservoarpenna skulle de kunna uppnå samma resultat." Men de verkliga bredsidorna sparade han för litteratur som han uppfattade som pornografisk. Angreppen på Bengt Anderbergs roman Kain (1948) - "ingenting annat än gödsel, dassväggsinskriptioner upphöjda till litteratur" - kom storstadspressen att dra på munnen. Trettondal svor att rensa ut boken och placerade även Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-serie på gifthyllan: "För tänk, vad skulle väl föräldrarna säga om ungdomen skulle komma hem med sådana böcker." En kontroversiell bok som Jag valde friheten (1947), med den avhoppade sovjetdiplomaten Viktor Kravtjenko som författare, köptes överhuvud inte in och enligt Aftontidningen ville Trettondal inte uttala sig om orsaken. ("Man aktar sig för övrigt noga för aktuell politisk litteratur", påstod tidningen vidare. "Den skickas bums till bokbindaren, om den överhuvud köps, och när den återkommer efter 2-3 månader har givetvis dess värde sjunkit betydligt.") Däremot nekade han till beskyllningen att ha vägrat köpa Pelle Svanslös (!) och Agnar Mykles Sången om den röda rubinen (på svenska 1957) skaffades i alla fall in i ett exemplar, varefter Mölndalsborna fick ställa sig i en årslång kö för att få läsa den skandalomsusade boken. Mykle hade ett vackert språk, tyckte Trettondal, men de många sexskildringarna drog ner bokens konstnärliga värde.

TRETTONDALS FÖRFATTARSKAP

Vid sidan om biblioteksarbetet ägnade sig Trettondal åt att skriva. Han var en god stilist. I den kommunistiska pressen publicerade han recensioner och medverkade under pseudonymen "Mira Svobodnij", ett namn sammansatt av de ryska orden för "fred" och "frihet". Han blev medlem av Göteborgs författarsällskap och skrev om Mölndals historia. Han satt, som redan nämnts, med i redaktionskommittén för jubileumsboken Mölndal 1922-1947. Därtill medverkade han, alltifrån tidningens start 1949, regelbundet i Mölndals-Posten. Hans egen skrift Bygden som blev Mölndal - där Mölndals historia skildras från istid till femtiotal - kom ut 1959 och medförde att Trettondal fick stadens kulturpris. Samma år publicerades Folkskolan i Mölndal 1842-1958, med Trettondal som redaktör. Någon egen forskning att tala om bedrev han emellertid inte och hans källhänvisningar är ibland bristfälliga. Mest ifrågasatt har hans biografi över en av Mölndals mäktigaste män, disponent David Otto Francke, blivit. Den låg färdig redan vid slutet av sextiotalet men först sedan kulturnämnden och Papyrus gått in med ekonomiskt stöd blev en utgivning möjlig. Som allt annat av Trettondal är David Otto Francke - "kungen av Mölndal" (1976) mycket läsvärd. Emellertid visar sig här också en del av Trettondals svagheter som historiker. I bokens förord skriver han att han använt sig av "en samling anteckningar och handlingar" av Harald Lignell. Enligt Mölndalshistorikern Lars Gahrn har han emellertid utnyttjat Lignell betydligt mer än så. I själva verket, hävdar Gahrn, utgör Lignells "anteckningar" ett färdigt och genomarbetat manuskript som Trettondal i vissa stycken mer eller mindre skrivit av. Vissa partier, som t ex om Franckes betydelse för biblioteket och folkbildningen överhuvud, är emellertid Trettondals eget verk. Samtidigt som Trettondal således i hög grad bygger på Lignell tecknar han ett ljusare porträtt av Francke än denne. Överhuvud ser han den patriarkaliske Francke som något av en demokratisk föregångsman inom Mölndalspolitiken. Vidare författade Trettondal bl a ett skådespel om Gunnebo som, till hans förtret, aldrig uppfördes och ett om Jesus som upprorsledare (Jeschua). Till en jubileumsskrift om Papyrusarbetarnas fackförening skrev Trettondal en versprolog. Bland hans efterlämnade papper hittar man flera romaner, bl a en deckare, men också dramer, sketcher, noveller, dikter och t o m en skrift om korstågen och Norden!13

Bokstöd

FEMTIOTALET

Man kan naturligtvis fråga sig om kommunistpartiets ökade isolering under kalla kriget medförde att Trettondal fick svårare att få gehör för sina synpunkter överhuvud. Hur han själv reagerade på avstaliniseringen i östblocket, Ungernrevolten 1956 osv är svårt att veta men av allt att döma förblev han Moskvas linje trogen. (När han 1968 lämnade vpk var orsaken partiets protester mot den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien; Trettondal ville inte, förklarade han offentligt, tillhöra ett "antisovjetiskt parti"14.) Femtiotalet innebar emellertid helt andra och mer näraliggande problem för stadsbibliotekarien. Trettondal gav förvisso ofta uttryck åt belåtenhet med bibliotekets verksamhet. I en intervju från 1949 hävdade han att det var ett av landets kvalitativt sett förnämsta. Sju år senare, nyss hemkommen från en nordisk bibliotekskonferens i Åbo, konstaterade han stolt att Mölndal redan genomfört en del av det som diskuterats på konferensen - bl a kvällsöppet och färre restriktioner i fråga om utlån av handböcker. "Mölndalsborna är läshungriga", sade han vidare. "Vi kunde snart konstatera att med vårt bokbestånd, i förhållande till stadens storlek, ligger vi på topplats i landet." Under de här åren skedde också en del förändringar också i fråga om filialerna. 1947 slutade Sven Johansson som chef för Krokslättsfilialen, som vid det laget hade flyttat in i Folkets hus. Han efterträddes av Hugo Brodd, vaktmästare och biografmaskinist i de lokaler som Folkets hus ägde. Filialen förde nu en tynande tillvaro och en undersökning bland Krokslättsborna visade att de flesta inte ens visste att den fanns. Biblioteksstyrelsen beslöt därför att lägga ner filialen; den stängdes den siste december 1948. Samtidigt hade kvinnorna i Krokslätt i flera års tid kämpat för en barnkrubba. Till sist hade de fått sin vilja igenom och 1945 kunde spaden sättas i jorden. Så när biblioteket i oktober 1949 öppnades igen, var det i Krokslätts daghems lokaler, nu med Ingrid Bengtsson (f d Ingrid Larsson) som föreståndare. Biblioteket höll öppet två timmar tre gånger i veckan och arbetet avlönades med fem kronor per kväll. Det låg placerat i källaren, med kokosmattor på stengolvet, men pressen kunde rapportera att ljusa möbler och vitkalkade väggar bidrog till ett ljust och trevligt intryck. Filialen blev därtill en sådan succé att personalen knappt hann med sina arbetsuppgifter. Lokalen var inte heller nu särskilt rymlig och det räckte med ett tiotal besökare för att den skulle bli full; ofta var det överfullt. Inte minst fanns det vid den här tiden mycket barn i Krokslätt. Folkets Hus, starka fackföreningar och en energisk ABF-avdelning betydde säkert också mycket för att locka till läsning. Tillsammans med Ingrid Bengtsson arbetade också Gurli Enebacke, tidvis medlem av biblioteksstyrelsen, och Ulla-Britt Giebner.

NY FILIAL PÅ RYET

Tre år senare, vid nyår 1953, öppnades en ny filial i Ryet, ett område där man ännu vid slutet av fyrtiotalet kunde se kor gå i bete och där det även odlades potatis. Filialen låg på Klevgatan i ett hus som byggts av Gustaf Emil Eliasson, vilken också tillverkat bokhyllorna. Dennes dröm var ett hus som skulle kunna fungera som något av en samlingspunkt och där biblioteket var viktigast. Inget annat bibliotek i Mölndal hade en så tydlig prägel av bostadshus. Utrymmet var till att börja med inte större än tio kvadratmeter och man hade plats för ca 250 böcker, mest skönlitteratur. Föreståndare var Karin Alm. Bordet som Karin satt vid stod i en stor sal som brukade hyras ut till fester; det fick bäras in när biblioteket öppnade och ut igen efter stängningsdags. Men 1960 kunde biblioteket överta också den stora salen. 1952 blev Toltorpsfilialen uppsagd från sina dåvarande lokaler och det skulle dröja mer än tio år innan den kunde öppnas igen. De nya lånemöjligheterna i staden slog i alla fall igenom i statistiken. När man 1955 lånade ut hela 133 120 böcker, stod Krokslätt för 31 424 och Ryet för 6 659 av lånen.

DEN LÅNGA VÄGEN TILL ETT NYTT BIBLIOTEK

Men för huvudbibliotekets del försämrades situationen successivt. För det första var läget farligt, varnade Trettondal. Det gamla sockenbiblioteket hade förstörts genom brand 1894, och 1947 var det nära igen. En av SOAB's byggnader, belägen bara fyra meter från biblioteket, brann då ner. Än värre var att själva lokalerna blivit katastrofalt otillräckliga. Det skulle behövas bättre utrymmen för ungdomarna, tidningsläsarna, personalen och för magasinerade böcker. Därtill hade stadens centrum alltmer kommit att förskjutas bort från Gamla torget, i riktning mot Mölndals bro. Redan 1931 hade det tagits ett beslut om att bygga ett Folkets hus i Mölndal, i Mölndal 1922-1947 säger man sig bara vänta på att arkitekttävlingen ska bli klar, men något Folkets hus började inte uppföras förrän 1957! Så tidigt som 1938 förde Trettondal problemet på tal och han var ingalunda ensam om sina synpunkter. 1941 anmärkte såväl biblioteksstyrelsen som Skolöverstyrelsen, antagligen genom Knut Tynell, på lokalerna. I intervju efter intervju, i årsberättelse efter årsberättelse, vittnar Trettondal om sin vånda över en trångboddhet som lägger hämsko på all expansion av verksamheten. I den lilla bibliotekshistorik som inleder 1938 års tryckta katalog skriver stadsbibliotekarien: "Så finns det inget läsrum för minderåriga. Av denna anledning äger ungdom mellan 12-15 år tillträde till de vuxnas läsrum endast om de samtidigt är låntagare i biblioteket och ställer sig tystnadsplikten till efterrättelse. Det finns icke heller något arbetsrum utan allt arbete av personalen måste utföras i lånsalen. Ej heller plats för bokmagasin." Trettondal måste till sist låta avbalka en liten hörna av läsrummet, på uppskattningsvis 2 x 3 meter, för att överhuvud få någon egen arbetsvrå. Det var snarare fråga om en hytt - byggfolket talade skämtsamt om "Maginotlinjen" - än ett arbetsrum. Ibland är tonfallet i årsberättelserna och intervjuerna desperat, "alla möjligheter har utnyttjats och inga återstår" (1951), ibland mera resignerat. I en skrivelse till stadsingenjörkontoret från 1945 har önskemålen preciserats till ett läsrum för vuxna på 72 m2, en lånesal för vuxna på 90 m2, en ungdomsavdelning på 45 m2, ett arbetsrum på 30 m2 samt ett bokmagasin, ett studierum och en hall på vardera 15 m2 - sammanlagt 282 m2. Allteftersom tiden gick och ingen avgörande förändring skedde, visade sig dessa önskemål alltför blygsamma. Studerar man dessutom värderingen av bibliotekets inventarier från 1948, förstärks intrycket av blygsamma villkor.

Bibliotekets inventarier 1948
Böcker, 15 397 band à 3 kr 46 191:00
Bokhyllor och alveoler 40:00
Skrivmaskin, Halda Norden 150:00
Dupliceringsmaskin 54:00
Skåp för kartotek, 2 st& 20:00
Skrivpulpet 1:00
Utlåningsdisk 10:00
Bord och stolar 15:00
Elektrisk armatur 5:00
Klocka, spegel mm 5:00
Elektrisk penna 5:00
Tavlor, 10 st 50:00
Skrivmateriel, stämplar 4:00
Byst av August Strindberg 2:00
Värmeelement 20:00
Summa: 46 589:00

Fem år senare hade man i alla fall fått en ny skrivmaskin, en dammsugare och ett skåp att hänga handdukar i. 1957 kunde man också glädja sig åt ett magasin på Trädgårdsgatan. År 1956 lät Trettondal binda ett fotoalbum med åtta foton från biblioteket. Fotograf var Åke Ahlberg, Mölndalsposten. Av de bilderna har vi gjort en rundvandring.

TRETTONDALS VISION OCH VERKLIGHETEN

Trettondal skulle egentligen velat se ett kulturhus, med plats för bibliotek, konsthall och hembygdsmuseum, men hans framställningar till stadsfullmäktige besvarades inte ens. Dessutom krymptes det utlovade utrymmet i Folkets hus ju fler som skulle dela på kvadratmetrarna - bl a Skandinaviska banken och ett apotek. De gamla lokalernas yta utgjorde fram på femtiotalet 192 m2 men enligt gällande normer borde biblioteket haft ca 870 m2. Ursprungligen hade biblioteksstyrelsen begärt 585 m2 och med tvekan godkänt nedprutning till 525 m2 - ett absolut minimum, enligt Skolöverstyrelsen. Men det stannade inte vid detta. Trettondal utkämpade bittra strider, inte minst med drätselkammarens ordförande Gösta Andersson som enligt Trettondal hade lovat Skandinaviska banken ökat utrymme för att kunna säkra ett byggnadskreditiv. Andersson nekade till beskyllningarna och hävdade att det inte fanns något alternativ till Folkets hus och så otillräckliga kunde väl inte bibliotekets lokaler anses vara - det beror ju på hur man disponerar dem! Trettondal kunde inte förhindra att biblioteket fick nöja sig med 399 m2 + 50 m2 i uppackningsutrymme. Detta var naturligtvis mer än vad man någonsin haft men alls inte vad som behövdes och, påpekade Trettondal, mindre än hälften av vad t ex Uddevalla eller Borlänge hade. I intervjuerna med Trettondal kan man tydligt märka pendlingarna mellan belåtenhet - "läget är ju charmant" - och besvikelse. Hans efterlämnade historik andas däremot mest besvikelse. Vid det laget var Trettondal bitter på kommunens politiker och utmålade dem som rena kulturfiender. Inte ens invigningen av Folkets hus förlöpte helt utan kontroverser. Men mer därom i avsnittet om Mölndals fjärde bibliotek.

NOTER

1. Edvin Trettondals efterlämnade papper innehåller bl a en årsredogörelse för Mölndals folkbildningsförbunds verksamhet juli 1926-juni 1927. Bland förbundets medlemmar hittar man flera kända namn ur stadens folkbildningshistoria: i styrelsen Ernst Lindstrand, som suppleanter Gustav Pettersson och Knut Elmén och som vanliga medlemmar förutom Trettondal själv makarna Thimell. Verksamheten måste ha varit mycket populär - till en sagostund i Krokslätt kom 250 barn, till ett föredrag med ljusbilder ("endast för damer") om kvinnlig hälsovård 300 besökare och till en förevisning av filmen Samhällets olycksbarn hela 600 personer!
2. Ernst Lindstrand kom så småningom, delvis till följd av konflikter med stadens skolstyrelse, att lämna Mölndal. En tid var han överlärare i Karlshamn. Han dog 1955.
3. I augusti 1937 företog Trettondal en revision av ABF-bibliotekets bokbestånd och hans kritik blev bitvis ganska hård: "Det innehåller alltför mycket av 'död litteratur'. I synnerhet märks det på broschyrbeståndet, då man i kartongerna finner stort antal av skrifter som aldrig uppskurits och således inte heller lästs. En alltför stor del av bokbeståndet är inaktuellt och en del av denna besitter inte ens magasinsvärde. Många nya arbeten man väntat sig finna, lyser med sin frånvaro." Bibliotekets klassifikationssystem - hämtat från Katalog över Göteborgs Arbetarebibliotek. A.B.F:s Bibliotek N:o 24. - behöver ersättas med det som stadsbiblioteket använder. Han vill också se en ordentlig katalogisering av bokbeståndet och omläggning av utlåningssystemet. Det är aldrig tal om att ABF-biblioteket ska försvinna som självständig enhet, men man kan tänka sig att Trettondals kritik påskyndade processen.
4. I Mölndal. Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling finns samtliga JUF-bibliotekarier i Mölndal förtecknade i kronologisk ordningsföljd: 1933-1934 Sten Lindkvist, 1935-1946 Carl Ruppel, 1947-1948 Elsie Andersson, 1949-1950 Ing-Britt Jonsson, 1951 Lennart Karlsson, 1952-1953 Gunnar Hanson, 1954-1955 Laila Hansson, 1956 vakant, 1957-1958 Gerd Tingström, 1959-1961 Ingrid Andersson och 1962 vakant.
5. Den 7-31 oktober 1930 gick Trettondal på en bibliotekskurs i Stockholm, anordnad av Skolöverstyrelsen.
6. "Under de 26 år, under vilka jag varit verksam på hembygdsmuseet", skriver Lars Gahrn, "har jag inte mött fler än två personer, som har nämnt Ella Hillbäck."
7. I Pensoj, Trettondals dagbok, finns redan från 26.8.1934 en anteckning om att han i valet ämnar rösta på kommunisterna, trots att han själv fortfarande är medlem av socialdemokratiska partiet.
8. Tabellen bygger på uppgifter från Trettondals bibliotekshistorik. Uppställningen är emellertid inte riktigt densamma i de olika versionerna.
9. Uppgiften om polisernas ursäkt kommer från Gurli Enebacke, som i sin tur fått den av Trettondal själv. I de samtida presskommentarerna har jag hittat en intressant notis i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från 12.2.1940: "I Göteborgs- och Bohus län - utanför Göteborg - har särskilt ett betydande material beslagtagits i Mölndal och Lysekil." Razzian ägde rum den 10.2.
10. "Sovjetunionens vänner" sprängdes mot slutet av trettiotalet. En del av medlemmarna, bl a Trettondal, bildade då föreningen "Sovjet-Nytt".
11. I förordet till sitt drama, författat i maj 1945, jämför Trettondal romarnas behandling av sina slavar med nazisternas förtryck. "Huruvida Spartacus än en gång blir symbolen för tyska revolutionära arbetare och intellektuella, är en fråga, som inför det nuvarande dagsläget tränger sig fram och kräver att bli besvarad", skriver han avslutningsvis. Åtskilliga år senare skrev den danske författaren Hans Kirk uppskattande om Spartacus, "et meget fint og klogt arbejde", i tidningen Land og folk.
12. I 1950 års kommunalval gick kommunisterna tillbaka från 12 till 6 mandat, 1958 var man nere i 4 och 1962 i 3. 1966 hade man återigen 6 mandat. Socialdemokraterna låg under hela denna tid konstant på 21-22 mandat men minskade 1966 till 17. Av de borgerliga partierna var folkpartiet störst, med 11 mandat såväl 1950 som 1966. Högerpartiet ökade under samma tid sin representation från 1 till 6. I sin avhandling Kommunismen i Sverige från 1954 uppmärksammade Sven Rydenfelt Mölndal: "Bland rikets städer kommer den på fjärde plats i fråga om kommunism." (I en bifogad tabell ligger den emellertid på femte!) Rydenfelt redovisar röstetalen i andrakammarvalen under åren 1924-1952 och räknar för Mölndals del ut en genomsnittlig "kommunistkvot" på 19,6%.
13. Bland romanerna i Trettondals kvarlåtenskap hittar man bl a De byggde en stad, den ofullbordade Styrelsens sammanträde, deckaren Farlig vänskap och den historiska Timur. Bland dramer och sketcher märks Kosmologisk dröm, Nederstigen till dödsriket (historisk) och Ljugarebänken, den sistnämnda om pensionärer "i dagens samhälle."
14. Enligt Jan Jonsson ska Trettondal ha använt följande liknelse för att förklara varför invasionen i Tjeckoslovakien (enligt honom) utgjorde ett nödvändigt ont: Ibland kan det vara tvunget att springa genom och trampa ner ett vackert sädesfält - om man måste hinna fram till en som håller på att drunkna!

Stort tack till Lars Gahrn och Ingemar Rosberg för material och kritiska synpunkter!

<< Åter till index

Artiklar: visa en viss artikel

Sidfot

Mölndals stadsbibliotek

Brogatan 40/
Bergmansgatan 31
431 30 Mölndal


Telefon
Information: 031-315 16 00
 
Info barn:     031-315 16 20
Info vuxen:   031-315 16 10

Epost: 
molndals.stadsbibliotek@molndal.se

 

 

 

Jag vill lämna en synpunkt