Sök

Språk

sv-se en-gb

Nödruta och stadsvapen, länkar m.m. längst upp på sidan

Det första biblioteket i Mölndal 1863-1894

Etabliss

Anders Sjöbohm

DET FÖRSTA
BIBLIOTEKET
I MÖLNDAL

1863-1894

 

Den 7 april 1926 utgör ett viktigt datum i Mölndals bibliotekshistoria. Den dagen kunde nämligen stadsbiblioteket flytta in i nya lokaler, och i samband med den högtidliga invigningen gjorde stadsbibliotekarien Ernst Lindstrand en historisk återblick. Föredraget som sådant finns inte bevarat, men Lindstrand bör rimligtvis ha sagt ungefär detsamma som i den artikel om Mölndals stadsbibliotek han samma år lät publicera i Biblioteksbladet. Vad som sedan dess skrivits i ämnet, främst av Lindstrands efterträdare Edvin Trettondal, bygger nästan uteslutande på påståendena från 1926. När jag själv vid mitten av nittiotalet började forska i Mölndals bibliotekshistoria, utgick jag till att börja med från att man kunde lita på de gamla stadsbibliotekarierna. Det kan man också - men bara i det stora hela. Under arbetets gång har nämligen flera frågetecken dykt upp. Somliga dokument har visat sig saknas, samtidigt som saknade dokument kommit till rätta. Detta säger jag inte för att ge sken av att ha bedrivit någon verkligt omfattande grundforskning. Utan snarare för att erkänna hur komplicerat källäget är och för att ärligt kunna redovisa vad jag själv hittat fram till och i vad mån jag upprepar andras påståenden. Det är naturligtvis fullt möjligt att komma den tidiga bibliotekshistorien närmare på spåren, men för det skulle krävas ett mer uthålligt letande bland källorna och fler specialstudier än vad jag haft möjlighet att genomföra.

FOLKSKOLAN - EN VIKTIG FÖRUTSÄTTNING

Låt oss så gå tillbaka till biblioteket och först av allt tillbaka till en av dess viktigaste historiska förutsättningar, införandet av den obligatoriska folkskolan år 1842. Från myndighetshåll framhölls tidigt behovet av "en samling av sådana nyttiga böcker, vilka både av ungdom och äldre kunna begagnas för att genom läsning utvidga redan vunna kunskaper."1 I folkskolestadgan föreskrevs följande: "För underhållande av de i skolan förvärvade kunskaper och synnerligen för befrämjandet av en sann kristlig bildning... åligge det ock prästerskapet att uppmuntra till inrättandet av och begagnandet av sockenbiblioteker samt därtill tjänliga böcker föreslå." På åtskilliga platser i Sverige tog det visserligen decennier innan någon folkskola värd namnet blev verklighet och stadgans formulering om sockenbibliotek kan tyckas vara till intet förpliktigande. Staten tog t ex inget som helst ekonomiskt ansvar.2 Ändå skulle 1860-talet se en tredubbling av antalet bibliotek - från 399 år 1859 till 1437 nio år senare. Vad gäller Mölndal, så fanns det före 1860 ingen fast folkskola utan undervisningen ambulerade. Vid den tiden började emellertid tre skolhus - i Kärra, Fässberg och Grevedämmet - byggas. Den sistnämnda och ur vår synpunkt intressantaste togs i bruk 1862 och invigdes året därpå. Samtidigt som skolan höll på att uppföras, besöktes Mölndal av den liberale Göteborgsjournalisten Maximilian Axelson, fr o m 1865 redaktör för tidningen Förposten. I Vandringar i Göteborg och dess omnejd samlades hans erfarenheter i bokform; första delen, med underrubriken Några dagar i Mölndal, kom ut 1861. Innehållet handlar till stor del om Axelsons besök på de stora industrierna men också om folkskolan och om utbildning för dem som redan hunnit förbi folkskoleåldern. För dem som hade pengar, konstaterade Axelson, fanns det förstås alltid möjligheter. "Men för de äldre bland befolkningen, vilka i yngre år ej fått lära något", fortsatte han kritiskt, "för dessa har man allsintet bildningsmedel till hands, icke några sammankomster med lärorika föredrag, ej något sockenbibliotek, icke ens ett lånbibliotek, därifrån de mot betalning kunna få någon lämplig själaspis."

Det är mycket troligt att maktens män i Mölndal läste vad Axelson skrev. Visserligen låg idén om sockenbibliotek i tiden, men det ser ut som en tanke att skolläraren (och blivande bibliotekarien) J A Öhman med tiden blev referent för Axelsons tidning Förposten. Av största vikt var också att den man som ägde flertalet av de industrier som Axelson besökte, disponenten David Otto Francke, var en stor vän av folkbildning. Vid tiden för det första biblioteket var denne ordförande i den nyinrättade kommunalstämman3 och tituleras i stämmans protokoll genomgående "herr grosshandlaren och Riddaren". Som arbetsgivare för mer än tusen anställda, bl a på ett sockerraffinaderi och ett pappersbruk, hade han onekligen intresse av arbetare som kunde läsa och skriva. Han visste också att det som den fyraåriga folkskolan hade att erbjuda var tämligen torftigt. Visserligen fanns det många, inte minst inom prästerskapet, som ställde sig tvivlande till bibliotekstanken. I det schartauanskt präglade Göteborgsstiftet var det t ex mer ont om såväl folkskolor som sockenbibliotek än i de flesta andra stiften. Men Francke kallades inte för inte "kungen av Mölndal". På 1860-talet var rösträtten långtifrån allmän, och de män som avgjorde Mölndals affärer mättes i stället med sina inkomsters och förmögenheters mått. Så när Francke lade sina flera tusen röster i vågskålen för det han trodde på, var det inte lätt att gå emot honom. Vid sin sida hade han också den ovannämnde J A Öhman och dessutom Robert Sjöström, distriktsläkare i Mölndal sedan 1862. Francke var en den nya tidens man och så även Öhman och Sjöström. Alla tre var engagerade i agitationen mot ståndsriksdagen, vilken skulle komma att avskaffas 1866. I november 1865 kunde Göteborgs-Posten rapportera att ett möte till förmån för en riksdagsreform hade hållits i Mölndal. De närvarande, omkring 200 personer, hade t o m beslutat sända en deputation till Stockholm och i denna ingick såväl Francke som Sjöström och (som suppleant) Öhman. Under den här tiden spelade dessutom skarpskytterörelsen, en föregångare till hemvärnet, en icke oväsentlig roll för att driva fram reformen. Rörelsen, med udden vänd mot både "det yttre och inre Ryssland", hade grundats 1860 och snart fått mer än 40000 medlemmar i Sverige. Även i Mölndal fanns en kår, ett "tionde kompani", som övade skytte ute på Ryet och bland dess ledande medlemmar hittar vi förstås Sjöström och Öhman. Och varje gång Mölndals skarpskyttar delade ut priser ska kårens musikkår ha spelat Marseljäsen!

STRID OM BIBLIOTEK OCH FINANSIERING

I februari 1863 sade kommunalstämmans majoritet ja till bibliotekstanken. Eftersom Mölndal utgjorde en del av Fässbergs socken fick biblioteket heta "Fässbergs sockenbibliotek". Pengarna tog man, som i så många andra kommuner, från den nyinrättade hundskatten. Nu var såväl själva hundskatten som användningen av skattepengarna kontroversiella, och det finns tecken på att biblioteket stötte på motstånd.4 På stämmans nästa möte ville en motionär se hundskatten - och med den biblioteket? - avskaffad. Stämmans majoritet tyckte inte heller om hundskatten men beslöt likafullt att väcka förslag om beviljande av 100 riksdaler årligen, till bibliotekets underhåll. (Detta i en budget på 8 850 riksdaler). På nästa möte igen togs beslutet definitivt. Får man tro Ernst Lindstrand, var det från första början Francke, Öhman och Sjöström som drev biblioteksfrågan i stämman, som 1864 tog plats i en nyinrättad biblioteksstyrelse och som samtidigt lyckades få anslaget höjt till 131 riksdaler. Dessa Lindstrands påståenden har jag emellertid inte lyckats bekräfta, och i ett protokoll från juni två år senare nämns två helt andra namn i samband med biblioteksstyrelsen. Då avsäger sig nämligen herrarna Ideström och Kjellander sina uppdrag och in träder i stället Francke, Öhman och Sjöström. Nu talas det också om att anställa en bibliotekarie, mot en årslön av 25 riksdaler. Denne kan ha varit Öhman, som är den som i de bevarade årsberättelserna från 1870-talet för pennan.

VAR LÅG BIBLIOTEKET?

När biblioteksfrågan först kom upp på dagordningen uppdrogs åt ordföranden, dvs Francke, att köpa in böcker och skrifter till biblioteket. Man måste emellertid fråga sig om inte disponenten var en alltför upptagen man för att ägna sig åt bokinköp. Kanske överlät han det praktiska arbetet på någon annan, som Öhman, men hans personliga intresse för biblioteksfrågan ska nog inte underskattas. (Så sent som 1883 lät han sig återväljas till biblioteksstyrelsen.) Edvin Trettondal uppger att Francke redan 1862 skänkte en boksamling till Grevedämmets folkskola men att denna snart överfördes till sockenbiblioteket. Vad sedan gäller bibliotekets placering, är det tunnsått med vittnesbörd. Men från november 1865 finns en artikel i Förposten i vilken författaren ondgör sig över den eländigt leriga väg som ledde till Grevedämmets skola. Artikeln är i sig ett levande tidsdokument och mynnar ut i en för oss mycket intressant iakttagelse: "Vi veta ej om vederbörande anse en daglig promenad genom vatten och dy såsom ett av de lärospån dem skolungdomen bör genomgå, men taga för givet att så icke är, varför det är att hoppas, att de stackars barnen, av vilka de flesta troligen ha tämligen skrala skodon, måtte såväl för hälsans som snygghetens vidmakthållande, snart - ifall det icke nu redan skett - varda befriade från tvånget, att minst två gånger om dagen taga sig ett fot-gyttjebad av förstnämnda beskaffenhet - något för vilket även de, som besöka sockenbiblioteket, önska att man måtte nådeligen dem bevara." Får man tro Förposten, blev således sockenbiblioteket kvar i Grevedämmets skola. (En av de båda som 1865 avsade sig sina biblioteksstyrelseuppdrag, Olof Ideström, var f ö lärare där.) Detta är värt att notera särskilt eftersom biblioteket, enligt Ernst Lindstrand, från första stund ska ha legat i en vindsvåning på femton kvadratmeter i Götiska förbundets skola strax ovanför Gamla torget. Att det med tiden hamnade där står emellertid klart. Skolhistorikern CJ Gardell förlägger det dessförinnan visserligen till en slöjdsal, men skolan är åtminstone Götiska förbundets och tidpunkten 1870-talet.

J A ÖHMAN - LÄRARE OCH BIBLIOTEKARIE

I Götiska förbundet skola återfanns J(ohan) A(lbert) Öhman och därmed kan det vara dags för ett porträtt av den man som möjligen var Mölndals förste bibliotekarie. Född 1825, hade Öhman efter studentexamen till att börja med arbetat som apotekare, därefter avlagt folkskollärarexamen men också hunnit med att prova på skådespelaryrket och att driva en bokhandel. Tidigt intresserad av folkbildningsfrågor, tillhörde han under en tid som lärare i Alingsås "Bildningscirkeln" och var med om att bilda en folkskollärarförening för Skara stift. Under åren 1863-1872 var han föreståndare för Götiska Förbundets skola i Mölndal som då börjat fungera som realskola för pojkar. Öhman undervisade i samtliga av läroplanens ämnen. Historia var hans stora intresse och han förmådde intressera sina pojkar för ämnet - medan det med naturkunnighet förhöll sig tvärtom. I flera år höll han dessutom varje månad bibelförklaringar för allmänheten i skolans stora sal, iförd högtidsdräkt. J A Öhman "Till sitt yttre var Öhman kortväxt och undersätsig", berättar en elev, "alltid slätrakad och hade svart, benat hår samt bar glasögon med guldbågar, varjämte vi pojkar beundrade en på bröstet hängande tjock guldkedja och alldeles särskilt den däri fästa gyllene lilla mursleven, som skvallrade om att han var frimurare. Av hans apparition skulle han kunnat tagas för en person med magistergrad, och tydligen ägde han även viss orationsförmåga, att döma av de andliga föredrag han, såsom förut nämnts, höll om söndagarna i Förbundets skola." Öhman ansågs emellertid inte vara så noga med disciplinen, som en lärare borde vara. För detta fick han uppbära kritik, och då och då föranledde kritiken anmärkningar i förbundsstyrelsens protokoll. Med tiden kom det också att heta att han brustit i skötseln av skolan. Öhman, påstods det, umgicks hellre med Mölndals ledande "ståndspersoner" i form av fabrikörer, disponenter, läkare och apotekare. Vid vårterminens slut 1872 lämnade Öhman sin tjänst. Han hade då sedan två år tillbaka gett sig i kast med ytterligare ett yrke och blivit Mölndals postmästare! I fortsättningen fick det tydligen räcka med den sysslan - och med timmarna på biblioteket. Vad kan man annars veta om biblioteket? En källa jag inte forskat i är rapporterna från de män som företrädde "folkskoleinspektionen". Denna statliga myndighet tillkom under 1860-talet. Inspektörerna reste omkring bland skolorna och samlade uppgifter om förhållandena där. I fråga om sockenbiblioteken - och endast i fråga om dem - hade de visserligen inga maktmedel att ta till, men de skulle åtminstone rapportera till ecklesiastikdepartementet om det fanns några. Hur pass grundligt de inspektörer, som under de tidiga åren granskade verksamheten i Göteborgs stift, egentligen gick till verket är förstås omöjligt att veta utan källstudier. Inspektör CA Rydberg, bror till författaren Viktor Rydberg, skrev i sin ämbetsberättelse från år 1865 nog så uppskattande om skolväsendet i Mölndal och framhöll detta som "en vacker förebild för ett välordnat skolsystem". Men frågan är om han överhuvud satte sin fot på sockenbiblioteket. Annars gjorde kanske rektor Åberg det någon gång under dessa år, kanske doktor Psilander eller doktor Leidesdorff, kyrkoherde Berg eller lektor Sundström... Det går emellertid att få reda på ett och annat om vilka böcker som fanns på biblioteket. Den samling som Francke donerade till Grevedämmets skola blev förstås en grundplåt. (Hans hustru Amanda skänkte med tiden också, skriver Edvin Trettondal, ett nittiotal volymer.) Den sortens donationer utgjorde många gånger ryggraden i ett sockenbiblioteks bokbestånd. Ville det sig illa, kunde det röra sig om litteratur som var oläslig för gemene man, kanske speciallitteratur eller i största allmänhet sådant som ägaren ville bli av med. När man i 1866 års tryckta bibliotekskatalog hittar t ex en engelsk skolgrammatik på tyska (!) kan man onekligen fråga sig om det är disponenten som passat på att rensa i sina egna hyllor. Flertalet låntagare var, som vi snart ska se, arbetare och på biblioteket fick de nöja sig med vad som bjöds dem. Sockenbiblioteket var i allt väsentligt överhetens bibliotek, om än till underklassens fromma. (Ingrid Atlestam talar, med ett välfunnet uttryck, om "det patriarkaliska biblioteket".) Emellertid gör man klokt i att komma ihåg att överheten långtifrån utgjorde någon enhetlig företeelse. Det var, som tidigare nämnts, just under 1860-talet som den svenska ståndsriksdagen föll. Det betydde minskat inflytande för adel och präster - och ökat inflytande för en liberal borgerlighet av Franckes typ.5

DEN BORGERLIGA KOMMUNEN TAR ÖVER

Från slutet av 1865 finns också en notis i tidningen Förposten om att omkring 300 böcker hade köpts in till biblioteket, delvis för Franckes pengar. Redan nästa år förelåg en första tryckt katalog, 1874 kom nästa 6 och 1876 ytterligare en. Med tanke på att många sockenbibliotek vid denna tid inte hade vare sig bibliotekarie eller anslag, ibland knappt ens lokal eller böcker, verkar Mölndal ha varit lyckligt lottat. Detta inte minst med tanke på att det på riksplanet snart kom till konflikt i fråga om vem som bestämde över sockenbiblioteken. I princip hade prästerskapet fram till 1867 varit ansvarigt för sockenbiblioteken. På somliga bibliotek kunde därför den fromma litteraturen dominera totalt. Denna var i allmänhet nog så lättläst men intresset från låntagarna inte sällan ringa, delvis för att det redan fanns biblar, psalmböcker, postillor och katekeser i hemmen. Fr o m 1867 var emellertid biblioteken inte längre den kyrkliga kommunens ansvar utan den borgerliga kommunens. Det kunde betyda att präster, skollärare och folkskoleinspektörer inte gjorde samma ansträngningar för bibliotekens del som förut. Därtill såg många kommunalstämmor en möjlighet att spara pengar. (Det ser ut som en tanke att 1866 års katalog från Fässbergs sockenbibliotek inleds med avdelning A, "teologi", och att samma avdelning tio år senare är omdöpt till det mera neutrala "religion".) I Mölndal har man dock en känsla av att den borgerliga kommunen, inte minst tack vare Francke, redan före 1867 fick ett avgörande inflytande över biblioteket. Den egensinnige Francke var inte den som gick i kyrkans ledband, och med tiden blev han så illa sedd av prästerna att han t o m utestängdes från nådemedlen! Att det gick så långt hade knappast med biblioteket att göra utan berodde på Francke själv. Disponenten hade nämligen inte det bästa rykte. Hans affärer var vidlyftiga och äventyrliga, Mölndalsån stank av utsläpp från hans industrier och inte sällan hände det olyckor vid fabrikerna. I en nyckelroman från 1879, Mölndalsflickan, målas en demonisk bild av grosshandlaren "David" - en figur som inte har några andra intressen än att ägna sig åt skumma affärer och förföra oskyldiga arbetarflickor. (Fanns den boken att låna på biblioteket, tro?) Men när S A Hedlund, redaktör för liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, samma år i sin tidning dundrade mot Franckes omoral trädde i en insändare "120 enfaldiga arbetare" till sin arbetsgivares försvar. På alla sätt, hävdade arbetarna, hade disponenten visat dem välvilja. Han hade beviljat dem byggnadslån, halv sjukpenning och fria mediciner samt med egna medel understött skolgången för deras barn. "Han har genom att lägga grunden till ett sockenbibliotek", hette det också, "givit oss tillfälle att på lediga stunder sysselsätta oss med nyttig och nöjsam läsning". Det är emellertid högst troligt att Francke själv - eller någon av hans kontorister - skrivit insändaren. S A Hedlund var inte heller nöjd med svaret: dels ifrågasatte han stora delar av Franckes påstådda välgörenhet, dels anklagade han arbetarna för att sälja sin egen och sina döttrars heder och sedlighet för futtiga yttre fördelar! Något svar på hans replik kom aldrig.

DET FÖRSTA BIBLIOTEKETS SAMLINGAR

Men tillbaka till biblioteket. Utan omfattande och djupgående undersökningar av kataloger och bevarade lånejournaler är det förstås omöjligt att säga så värst mycket om vad Francke m fl ville med sitt bibliotek och om hur låntagarna i praktiken utnyttjade det. Vem eller vilka som än haft ansvaret dessa tidiga år, så tycks uppgiften i alla fall ha tagits på allvar. Helt i blindo behövde man inte famla för redan 1859 hade skolmannen Per Adam Siljeström låtit publicera ett förslag till grundbestånd om c:a 270 biblioteksböcker. (Det skulle med åren komma att tryckas fler sådana förteckningar.)7 Siljeström ville se sockenbibliotek där det fanns gott om faktaböcker i begränsade ämnesområden, t ex om historiska personer, och praktiska handböcker. Några "ytliga sammandrag" ville han inte höra talas om. Uppbyggelseböcker skulle biblioteket inte heller tillhandahålla - sådana skulle ägas, inte lånas. Det var överhuvud viktigt att satsa på världslig läsning, även av underhållande natur, för att väcka besökarnas läslust. Att det inte var så lätt att hitta att hitta böcker med såväl gott innehåll som god stil var Siljeström emellertid den förste att erkänna. Märkligt nog föreslog han endast ett begränsat urval skönlitteratur - ett femtiotal titlar, mest klassiker. Vad gäller Fässbergs sockenbibliotek, bör de ansvariga rimligtvis ha känt till Siljeströms artikel och åtminstone en hastig jämförelse ger för handen att biblioteket byggts upp i enlighet med dess rekommendationer. Undantaget från den regeln utgörs av just skönlitteraturen, och på den punkten gick nog åtskilliga sockenbibliotek mot skolmannens rekommendationer. Ser man däremot till vilka böcker m m som i praktiken var flitigast representerade på svenska sockenbibliotek överhuvud, så hittar man åtminstone några av dem i Mölndal. Det gäller t ex Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, Starbäcks historiska romaner, A A Afzelius' Sagohäfder, Holmbergs Nordbon under hednatiden, Nonnens Om cirkulations- eller wexelbruk i Sverige, lämpadt äfwen för brukare af smärre jordlotter samt folkbildningstidskriften Läsning för folket. Den första katalogen, från 1866, ger intryck av att vara lite hastigt hopkommen. Boktitlarna är ofta ofullkomliga och inga tryckår finns angivna. Så här ser de fjorton olika avdelningarna ut, med antalet titlar angivna:

AVDELNINGAR 1866

A.Teologi 20
B.Juridik 4
C.Medicin 9
D.Filosofi 2
E.Naturvetenskap 17
F.Matematik 7
G.Historia och geografi 49
H.Resebeskrivningar 30
I.Skönlitteratur 174
K.Statistik och nationalekonomi 11
L.Filologi 2
M.Lantbrukslitteratur 21
N.Skrifter av blandat innehåll 14
O.Biografier
8 Summa 349

Katalogen från 1876, som f ö hänvisar till "Fässbergs kommuns lånbibliotek", är noggrannare uppställd än sin föregångare och böckerna har numrerats om. Avdelning A har, som redan nämnts, gjorts om till "religion". Filosofi- och filologiavdelningarna är borta, mekaniken har flyttat in i matematiken och skönlitteraturen utvidgats med tidskrifter. Själv räknar jag till totalt drygt 800 titlar och till att storleksordningen avdelningarna sinsemellan är ungefär densamma som förut. Under tio år tycks bokbeståndet sålunda mer än fördubblats. Redan 1866 kunde besökarna i bokserien Europeiska följetongen möta aktuella författare som Dumas, Thackeray, H C Andersen och Eugène Sue. Walter Scott var flitigt representerad, likaså James Fennimore Cooper - vars böcker vid den här tiden börjat bearbetas för svensk ungdom. Avdelningen "resebeskrivningar" tog läsarna till avlägsna länder som Brasilien, Palestina, Kina och polartrakterna. Tidskriftsläsare fick 1866 nöja sig med Illustrerat Söndagsmagasin men kunde tio år senare välja på bl a Svenska Familjeournalen och den tidigare nämnda Läsning för folket. Vilka av bibliotekets böcker som var begripliga för gemene man är naturligtvis omöjligt att veta, likaså om det i åtminstone någon utsträckning gick att påverka vad man fick läsa. Vissa böcker försvinner mellan 1866 och 1876, har de gallrats eller är de helt enkelt förkomna? Vart tog t ex Fysiologi för unga fruntimmer och Praktiskt rön att bestämma slagtboskaps vigt vägen? Det har hävdats att fackbokbeståndet på många svenska sockenbibliotek snart blev alldeles för ålderstiget men om detta gällde även i Mölndal är omöjligt att uppskatta utan ingående studium av bokbestånd och bokutgivning överhuvud. Så här långt efteråt kan man förstås tycka att böcker som Ingen gikt mer och Den lille trädgårdsmästaren skulle hittat sina läsare, för att inte tala om Gifves det läkemedel mot lungsot?. Den sistnämnda finns med såväl 1866 som 1876. Men kanske betyder detta att den tvärtom fick stå orörd i hyllorna - tanken skär i hjärtat - eftersom ingen vågade be bibliotekarien om en bok med så laddad titel. På den tiden skedde nämligen alla lån över disk. Det skulle dröja ett par decennier in på 1900-talet innan något bibliotek vågade släppa in sina besökare bland böckerna.

EN ARBETARKLASS VÄXER FRAM

Man bör i alla fall ha i minne att det var under denna tid som Mölndal industrialiserades: spinneri, pappersbruk, sockerindustri, kvarnar, sågverk och oljeslageri. En modern arbetarklass började växa fram. Arbetarna förblev länge oorganiserade och deras löner låga. Fattigdomen var stor och brännvinet flödade - vid århundradets mitt fanns det enbart i Mölndal tjugoåtta krogar för det att flöda på, lönnkrogar oräknade. Mot slutet av 1860-talet rådde dessutom hungersnöd på grund av missväxt och 1868 utbröt en koleraepidemi. Med tanke på att arbetarna arbetade mellan fem på morgonen och åtta på kvällen, kan man fråga sig när de egentligen hade tid, plats, ork (eller tillräckligt med ljus!)8 för att låna eller läsa. De flesta besökarna, vet man, tittade in på lördagarna och det kunde röra sig om så pass många som hundra till hundrafemtio besökare - ibland måste man utsträcka öppethållandet från en till två timmar. De väntade i en lång kö i trappuppgången, "högst besvärlig och obekväm" enligt Öhman, upp mot skolans vindsvåning.

ETT POPULÄRT BIBLIOTEK

Populärt måste biblioteket i alla händelser ha varit. Redan 1865 rapporterade Förposten att inte mindre än 200 personer använde sig av bibliotekets samlingar "och att stundom på en enda afton ända till 50 bokombyten ske". Men att utifrån kataloger och årsberättelser försöka räkna statistik leder till bitvis förvirrande resultat. I 1866 års katalog finns 349 titlar, i 1874 års 672 "nr"9 och i 1876 års drygt 800. Detta ska jämföras med att det, enligt Öhman, vid början av 1875 funnits enbart 369 "arbeten" på biblioteket. Man kan onekligen undra om katalogen innehåller hundratals böcker som i själva verket redan förkommit, om Öhman räknar på något särskilt sätt eller om han överhuvud slarvar med siffrorna. Än mer förvirrad blir man om man tar del av Öhmans uppställning över vilka ämnen böckerna fördelats på - och med lånesiffor angivna:

Ur årsredogörelsen 1875:

ämne Antal böcker Antal lån
Religion 22 125
Juridik 7 15
Medicin 9 11
Naturkunskap 28 320
Matematik 7 2
Historia och Geografi 62 1 112
Resebeskrivningar 25 450
Skönlitteratur 142 20 242
Statistik 8 3
Lantbruk 32 5
Skrifter av blandat innehåll 15 100
Biografier 12 17
Summa 369 22 402

 

Enligt Öhman kom sammanlagt 238 män och 322 kvinnor, nästan uteslutande fabriksarbetare, och att de helst lånade skönlitteratur råder det ingen tvekan om. Reseskildringar, historia och geografi samt naturkunskap tycks också ha varit populära avdelningar. I sin årsberättelse kunde Öhman konstatera "att biblioteket flitigt och med stor begärlighet begagnats, ehuru uppmaningar till motsatsen icke saknats." 22 402 lån på ett år - dessa imponerande siffror från 1875 skulle inte överträffas förrän nästan sextio år senare. Men hur skulle 560 låntagare egentligen kunna få ihop 20 242 lån på 142 skönlitterära böcker? Trots att Öhman i årsberättelsen antyder nyanskaffningar, kan man med fog undra om han inte har friserat statistiken eller om det helt enkelt råkat bli en siffra för mycket i fråga om skönlitteraturen. Nästa år sjönk i alla fall lånesiffrorna till 14 483 och besökarnas antal till knappt femhundra.(Se årsredogörelsen för 1876.) Öhman företog f ö också en låntagarundersökning. Av undersökningen att döma hade männen blivit de flitigaste besökarna - vilket emellertid ingenting säger om vem som egentligen läste mest.

LÅNTAGARUNDERSÖKNING 1876:

herreklassen 23
äldre arbetare 152
yngre arbetare 112
bönder 6
skolgossar 19
fabriksarbeterskor 147
skolflickor 11
andra fruntimmer 27

Lånejournaler från 1877 och framåt - med namn, roteadress i Mölndals kvarnby, arbetsplats, vilka böcker man lånade - finns bevarade. Så länge Öhman levde fördes journalen med verklig skönskrift; kalligrafi var nämligen ett av hans stora intressen och han lade ner verklig möda på att lära sina elever skriva väl. De halvt oläsliga och bläckplumpsfläckade sidor som man också hittar i journalen var han säkert inte skyldig till. I journalen kan man läsa att Anders Aronsson lånade Läsning för folket, att fru Kock tog hem Svenska qvinnor och fru Andersson Luthers utläggning av Galaterbrevet och Norborgs postilla, att Ett köpmanshus i skärgården gick till eldaren Carl Andersson och att Banditer lästes av självaste poliskonstapel Rosdahl... Lånetiden tycks ha varit en vecka och det framgår inte om man tog någon avgift av besökarna eller ej. Att närmare försöka skärskåda vem som egentligen läste vad, vore naturligtvis värt sin egen undersökning. Någon sådan har jag emellertid inte försökt mig på. Däremot har några samtida stads- och arbetarebibliotek, närmare bestämt från Lund och Helsingborg under åren 1860-1901, nyligen undersökts i en avhandling av Marion Leffler. Leffler konstaterar bl a att kvinnliga låntagare varit mer intresserade av skönlitteratur och mindre av facklitteratur än manliga, ett mönster som inte tycks vara klassbundet. Likaså föredrog kvinnorna, i fråga om skönlitteratur, relations- och familjeromaner och männen i sin tur äventyrsromaner och dramatiska berättelser; för båda könen gällde Emilie Flygare-Carlén som den stora favoriten. Alla skillnader mellan Mölndal och Skånestäderna till trots, törs man nog gissa att mäns och kvinnors läsning följde samma grundläggande mönster på de tre orterna.

ARTON DUNKLA ÅR

Vad som hände efter 1876 skulle i och för sig lånejournalerna kunna berätta om men några fler årsberättelser tycks inte vara bevarade. Vem som tog över efter J A Öhman är inte heller så lätt att veta. Ännu i början av 1883 står Öhman som ordförande i kommunalstämmans protokoll och något senare valdes han själv till ledamot av biblioteksstyrelsen - tillsammans med Francke och en lektor Björklund som bör ha varit den J A Björklund som en bit in på nästa sekel skulle komma att ta över ansvaret för sockenbiblioteket. Kort därefter dog emellertid Öhman och hans plats i styrelsen övertogs av apotekaren KJA Kullgren. Denne levde till 1906 och kan förstås ha varit Öhmans efterträdare som bibliotekarie. Hur det egentligen förhöll sig med den saken har jag emellertid inte försökt ta reda på; det finns f ö årslånga luckor bland bevarade kommunalstämmoprotokoll.10 Enligt Ernst Lindstrand kom i alla fall biblioteket mot slutet av 1880-talet upp i 200 kr - nu hette det inte längre riksdaler - i årligt anslag. (Däremot trycktes inga fler kataloger.) Förmodligen var detta ett bra resultat. Vid det här laget hade det nämligen börjat gå utför med åtskilliga sockenbibliotek. Somliga fick förfalla, andra såldes på auktion. Redan tre år före Öhmans död hade den kortlivade lokaltidningen Mölndals-Posten slagit larm, fast utan att använda Mölndals eget bibliotek som varnande exempel.

KATASTROFEN

1894 höjdes anslaget, fortfarande enligt Lindstrand, till 300 kr men samma år inträffade en katastrof. Tidigt en söndagsmorgon, den 1 april 1894 utbröt nämligen en brand i Delbancos oljeslageri. Inom kort hade hela det stora byggnadskomplexet fattat eld och snart antändes också några närbelägna byggnader, bland dem Götiska Förbundets skolhus. Branden var så häftig att Mölndalsbrandkåren måste få hjälp från Göteborg och flera byggnader tillfälligt evakueras. I skolhuset skadades slöjdlärarens bostad, biblioteket och en del av vinden, medan skolsalen och dess inventarier blev genomdränkta av vatten. Själva oljeslageriet brann ner till grunden och eftersläckningsarbetet tog flera dagar. Elden tycktes när som helst kunna flamma upp bland linfrön och oljekakor, och natten till tisdagen den 3 april började det brinna i biblioteket igen. Större delen av de kvarvarande böckerna förstördes då av eld och vatten. (Läs rapporterna om den stora eldsvådan i Göteborgs Aftonblad.) Branden utgjorde ett stort och skrämmande skådespel; flera hundra människor stod och tittade på. Om man får tro Ernst Lindstrand, satte den därtill en sådan skräck i kommunens ansvariga myndigheter att dessa helt glömde bort biblioteket. När brandstodsbeloppet på 2 071 kronor betalats ut var det först av allt en ny vattenspruta man tänkte på. Därefter ångrade man sig dock och lät i stället sätta in pengarna på en fond för behövande barn - det skulle dröja ända in på trettiotalet innan biblioteket lyckades få del av de slantarna! 1894 var därtill Francke död sedan två år tillbaka - hans död hade medfört konkurser och sådant elände att arbetslösa fick utspisas med ärtsoppa från ett ångkök - och kunde varken betala eller protestera. Något nytt bibliotek blev det därför inte på flera år för Mölndals del.

NOTER

1. I hopp om att kunna blåsa bort en del damm från de gamla dokumenten, har jag konsekvent moderniserat stavningen.
2. Under 1800-talet motionerades flera gånger i riksdagen om statligt stöd för inrättandet av sockenbibliotek, varje gång lika förgäves. I samband med 1850-51 års riksdag anslogs visserligen medel, till församlingarnas skoldirektioner, för inköp och utdelning av folkbildningstidskriften Läsning för folket. Närmare statligt stöd än så kom man inte. Tidskriften hamnade ofta nog på sockenbiblioteken, men sorgligt nog fanns det åtskilliga bibliotek som just inte hade någon annan läsning att erbjuda. (Om de nu erbjöd någonting alls. Ibland blev gamla tidskriftsårgångar bara liggande på någon hylla i skolhuset eller i kyrkans sakristia.)
3. Ernst Lindstrand, och i hans efterföljd Edvin Trettondal, skriver felaktigt "sockenstämman". Men sockenstämmorna ersattes fr o m 1863 överallt i Sverige av kommunalstämman.
4. Det ska, enligt Ernst Lindstrand, ha hävdats att det vore "obetänksamt att använda en så stor summa till ett så onyttigt ändamål". Själv har jag emellertid inte hittat yttrandet.
5. Den som först fäste min uppmärksamhet på att dåtidens "överhet" inte var någon enhetlig företeelse var Nils-Åke Sjösten. I sin avhandling ställer denne frågan om - med en term hämtad från den italienska marxisten Antonio Gramsci - dåtidens sockenbibliotek avspeglar en strid om den kulturella och ideologiska "hegemonin" i det svenska samhället. Kyrka och stat utmanas t ex av andra trosriktningar och religioner, av upplysningsfilosofi, naturvetenskap och sekularisering. För den stora utmaningen mot denna traditionella överhets kulturella och ideologiska dominans, skriver Sjösten, står i praktiken "den växande medelklassen". Sjösten har emellertid blivit hårt kritiserad av Anders Burius för att alltför lättvindigt basera sin diskussion på olika listor med rekommenderat grundbestånd för sockenbiblioteken och på ett genomsnittligt faktiskt bestånd på dessa. (Det framgår att han använt bl a katalogen från Fässbergs sockenbibliotek för att räkna fram detta sistnämnda bestånd.) Själv kan jag inte ta ställning i den teoretiska diskussionen men tycker det är fruktbart att Sjösten för in ett perspektiv av motsättningar och föränderlighet hos det svenska samhällets inflytelserika skikt. Mölndalsborna må ha tyckt att både kyrka och Francke representerade "överheten" men det var förvisso inte likgiltigt vem som bestämde om böckerna på biblioteket.
6. 1874 års katalog finns förtecknad i Almquists Sveriges bibliografiska litteratur och nämns även av Nils-Åke Sjösten men jag har själv inte lyckats spåra den. Man kan tycka att den borde förete stora likheter med den katalog som trycktes endast två år senare. Mot detta talar emellertid att den tidigare katalogen enligt Sjösten omfattar 672 "nr" och den senare, enligt mina egna beräkningar, mer än 800. Se nedan i framställningen!
7. 1870 utarbetade en kommitté av folkskoleinspektörer en ny sådan förteckning och 1878 kom ytterligare en, denna gång med mer skönlitteratur och t o m en del barn- och ungdomsböcker. Vad gäller den förstnämnda så fick den, märkligt nog, representera svensk kultur vid världsutställningen i Wien 1873. Staten lät för 14 000 kronor binda in och ställa ut samtliga böcker på listan - samtidigt som man vägrade stödja de svenska sockenbiblioteken ekonomiskt!
8. Tillgången till ljus är en ofta förbisedd faktor i läsningens historia. "Fotogenlampan kom till Sverige omkring år 1860", påpekar Lars Furuland i Ljus över landet och andra litteratursociologiska uppsatser, "och fick från början av 1890-talet en svår konkurrent i den elektriska glödlampan. (...) Inte förrän kring sekelskiftet 1900 var således de nya ljuskällorna verkligt effektiva och samtidigt så pass billiga, att de började bli var mans egendom."
9. 672 enligt Nils-Åke Sjösten (jfr not 3). I Almquists bibliografi finns däremot ingen uppgift om antalet titlar. 10. I Mölndals kommunarkiv finns kommunalstämmoprotokoll för år 1863-1874, 1883-1886, 1905-1919 och 1920-1921 bevarade.

Stort tack till Lars Gahrn för värdefulla kritiska synpunkter på mitt manuskript!

<< Åter till index

Artiklar: visa en viss artikel

Sidfot

Mölndals stadsbibliotek

Brogatan 40/
Bergmansgatan 31
431 30 Mölndal


Telefon
Information: 031-315 16 00
 
Info barn:     031-315 16 20
Info vuxen:   031-315 16 10

Epost: 
molndals.stadsbibliotek@molndal.se

 

 

 

Jag vill lämna en synpunkt