Sök

Språk

sv-se en-gb

Nödruta och stadsvapen, länkar m.m. längst upp på sidan

Mölndals andra bibliotek 1902-1926

Exlibris

Anders Sjöbohm

MÖLNDALS
ANDRA BIBLIOTEK

1902-1926

 

ÅREN UTAN BIBLIOTEK

Efter att "Fässbergs sockenbibliotek" till stor del förstörts genom brand, dröjde det innan verksamheten kunde återupptas. Att ett bibliotek behövdes var dock många på det klara med och i det sammanhanget var det säkert betydelsefullt att "Mölndals arbetareinstitut" verkade för saken. Två år efter branden hade grosshandlare Theodor Heyman, egentligen göteborgare men ägare till ett bomullsväveri i Mölndal, väckt förslag om att inrätta ett sådant institut. Det blev emellertid inte verklighet förrän 1899. Till sin inriktning påminde institutet om de folkbildningsorganisationer med rötter i den liberala arbetarrörelsen, som började bildas på 1880-talet, först i de större städerna men sedan också i de mindre. Mölndals arbetareinstitut fick stöd från både stat och kommun. Det skulle, enligt programförklaringen, stå "utanför alla politiska och religiösa strider och agitationer". Dess syfte, hette det vidare, var "att vidmakthålla och förmera det mått av kunskaper, som vunnits i folkskolan samt om möjligt höja den arbetande klassens kunskapsnivå". Institutet ville också motverka "råhet, dryckenskap och lättja".

I Heymans planer ingick föreläsningar, kursverksamhet, konserter "samt att å tider, då icke föreläsningar hållas, å ett läsrum genom nyttig och bildande läsning få tillfredsställa det kunskapsbegär, han hoppades föreläsningarna skulle framkalla." Här kom tanken på ett bibliotek naturligt in. Direktör G Danielsson blev ordförande och vice ordförande Heyman själv. I början av 1899 kunde Mölndalsborna höra professor Lindberg berätta om Sokrates och under våren hölls föredrag om bl a kaffe, Karl X Gustav och solen. Ända upp till 150 åhörare kunde komma, så intresset måste ha varit stort. "Åhörarna hava med få undantag varit arbetare", heter det i en av de bevarade årsredogörelserna. Institutet blev i och för sig inte långlivat - årsredogörelserna sträcker sig inte längre än 1906 - och i dess styrelse satt praktiskt taget inga arbetare med. Men av yrkestitlarna att döma fanns där desto fler män med makt och inflytande: för 1899 två grosshandlare, två direktörer, två fabrikörer, en vävmästare, en skollärare, en handlande, en förvaltare, en prost, en länsman, två förmän, en verkmästare, en maskinist och en bokhållare.

DET NYA SOCKENBIBLIOTEKET

Exakt när det nya sockenbiblioteket till sist blev verklighet - med 400 kronor i kommunalt anslag - är lite dunkelt. Troligtvis öppnades det i december 1902. Det fick sina lokaler i samma hus som före branden åtta år tidigare, i en vindsvåning ovanpå pastorsexpeditionen. Huset ägdes, liksom tidigare, av Götiska förbundet. Byggnaden står kvar än idag och är K-märkt. Som bibliotekarie fick en folkskollärare fungera, avlönad med 150 kr om året för denna bisyssla. Han förutsattes vara bekännande kristen; det ansågs ännu självklart att en lärare i folkskolan skulle vara kyrkligt verksam och helst en klart kristen personlighet. Den förste bibliotekarien var en ung man i tjugofemårsåldern, C(arl) O(tto) Thiberg, som snabbt gjort sig känd som en sträng och hårdhänt lärare. Barnen kallade honom "Tigern", och när han någon gång inte kom med sitt vanliga tåg från Göteborg till Mölndals Övre station, lär de ha jublat. I rättvisans namn måste man emellertid se Thiberg mot bakgrund av en tid då fysisk bestraffning av barn ansågs som något självklart: "Aga skulle alla ungar ha, med andra ord det var mycket vanligt. Det var inte så noga heller vems ungar man agade bara det fanns orsak till det. Ibland fanns det ingen anledning, men bättre förekomma än förekommas tycktes en del resonera", berättar Helge Berndtzon från sin uppväxt i Mölndal.

1:a. Biblioteket hålles öppet för utlåning och inlämning av böcker på tider, som av bibliotekarien genom anslag tillkännagives.
2:a. Mer än en bok i sänder utlämnas ej till samma person.
3:e. Vid utlämning lämnar varje låntagare kvitto över den till låns emottagna boken.
4:e. Lånfången bok får behållas högst fjorton dagar; dock kan lånet efter denna tid förnyas såvida ingen annan åstundar den samma.
5:e. Återlämnas ej lånad bok inom ovan bestämda fjorton dagar, gör låntagaren sig förfallen till 50 öres böter samt därutöver 50 öre för varje vecka, som bokens återlämnande fördröjes.
6:e. Låntagna böcker få på inga villkor utlämnas till annan person.
7:e. Låntagare är skyldig att väl akta lånfångna böcker. Särskilt iakttages att anteckningar eller ritningar i böckerna med blyerts, krita, bläck eller dylikt äro absolut förbjudna. Låntagare ansvarar för all skada, som bok lider, medan den är i hans våld.
8:e. Böcker utlämnas icke till person, som ej har stadigt arbete eller icke är av bibliotekarien känd. Av minderåriga lämnas målsmans ansvar för bok. I allmänhet utlämnas ej böcker till minderåriga.
Mölndal i Okt. 1902. C. O. Thiberg.

Några månader innan sockenbiblioteket öppnades hade Thiberg låtit trycka upp ordningsregler som klistrades in på bokpärmarnas insidor. Ordningsreglerna kan knappast ha varit lättlästa för dem som bara hade folkskola, men det myndighetslika tonfallet visste de säkert att känna igen. Med tanke på att en metallarbetare kring sekelskiftet tjänade ungefär 36 öre i timmen och en tobaksarbeterska inte mer än 11, var 50 öre mycket pengar - det skulle ha räckt till ett halvt kilo torkat fläsk eller till fyra kilo mjukt bröd. Ett halvår efter öppnandet kunde Thiberg mycket riktigt konstatera att inte en enda bok hade lämnats tillbaka för sent, än mindre försvunnit! Ingen vågade slarva. Reglerna trycktes senare upp i tusen exemplar och delades ut. De fördes också in i de tryckta kataloger, emellanåt utökade med supplement, som biblioteket efter några år började ge ut och som var till salu. Ännu 1912 - av det årets katalog att döma - höll biblioteket hårt i det lilla man hade: inga böcker till arbetslösa eller minderåriga, högst en bok åt gången, 50 öre i böter per bok och vecka, "tvätta händerna före och efter läsningen, vät icke på fingrarna, då Ni vänder bladen i boken"! Förmaningarna är i och för sig begripliga mot bakgrund av rädslan för smittsamma sjukdomar och ohyra men uppenbart litade man inte på att läsarna själva förstod att ta ansvar för sin hygien.

THIBERG BYGGER UPP EN NY BOKSAMLING

Som bibliotekarie ställdes Thiberg inför uppgiften att bygga upp ett nytt bibliotek. I det sammanhanget tycks man, märkligt nog, inte från första början ha tagit till vara det som återstod av det gamla sockenbiblioteket. Detta befann sig tydligen på någon vind och det gällde nu att leta fram vad som ännu var av värde. En del böcker måste ha undkommit eldsvådan genom att helt enkelt vara utlånade men andra var rökskadade eller på annat sätt defekta. Gallring och komplettering drog ut på tiden. I vilket fall som helst tycks Thiberg energiskt ha tagit sig an bibliotekets sak. Han tog hjälp av mönsterkataloger för folkbibliotek som publicerats av studentföreningen Verdandi och av Folkbildningsförbundet. Böckerna köptes sedan in från Göteborg - bl a från Haga Bokhandel (O F Eckerstein) och N P Pehrssons bokhandel. På de tidiga inköpslistorna dominerar nittiotalisterna och klassiker som Almqvist, Dickens, Fredrika Bremer och Victor Hugo inom skönlitteraturen. Bland fackböckerna hittar man titlar som Växtriket, Nötboskapsskötsel och Evangelii segertåg. Man prenumererade på Vårt Fosterland, Social tidskrift, Småhemmens kalender och Verdandis småskrifter. 1906 fanns ändå inte mer än 599 band på biblioteket, och lånesiffrorna var blygsamma jämförda med dem som JA Öhman bokfört trettio år tidigare. Verksamheten var heller inte mer omfattande än att en årsberättelse som särskild punkt kunde notera att en disponent hade skänkt två årgångar av Svenska Turistföreningens årsskrift. Men redan 1912 var bokbeståndet i det närmaste fördubblat och fyra år senare passerade man 2 000 band. 1905 hade dessutom riksdagen beslutat att bibliotek som drevs av föreningar, skoldistrikt eller kommuner skulle få ett statligt bidrag på 75 kr om året och detta kom naturligtvis Fässbergs sockenbibliotek tillgodo. Ytterligare förändringar på nationell nivå ägde sedan rum. Inspirerad av erfarenheter från USA, propagerade Valfrid Palmgren för nya former för svenskt biblioteksväsende. I USA satsades stora summor på "public libraries" och man arbetade utifrån en genomtänkt målsättning. Palmgren hade imponerats av systemet med öppna hyllor, den bibliotekstekniska utvecklingen och verksamheten för barn och ungdomar. Driven av en förhoppning om att folkbildningen skulle kunna få motsättningarna mellan samhällets klasser att minska, lade hon nu fram en utredning som ledde till en ny biblioteksförfattning. Denna betydde bl a ökade statsbidrag till de kommunala biblioteken men också bidrag till studiecirkelbiblioteken. Fr o m 1914 fick Fässbergs sockenbibliotek 400 kr om året, av allt att döma öronmärkta för bokinköp. 1910 antogs ett "reglemente" för sockenbiblioteket. Man fastslog där att bibliotekets angelägenheter skulle skötas av en styrelse, med fem ledamöter, som Fässbergs kommunalstämma hade att utse. Styrelsen utsåg bibliotekarie vilken också räknades som sekreterare och kassör och som i sin tur tillsatte en vaktmästare. Samma år skedde fler förändringar. C O Thiberg förklarade sig, "med anledning av transport till Göteborg", vilja avgå som bibliotekarie.

J A BJÖRKLUNDS TID

Till Thibergs efterträdare utsågs den drygt tjugo år äldre J(ohan) A(lfred) Björklund, som tidigare bl a suttit som sekreterare i Mölndals arbetareinstituts styrelse. Björklund var en lärare som mer än väl levde upp till kravet på kristet engagemang, eftersom han i många år varit sångare och predikant i Missionsföreningen. Liksom Thiberg var han fruktad. Barnen kallade honom såväl "Borsten" som "Benhöken" - benig, vaksam, hård som en hök, snar att slå! "Han var en sträng men rättvis lärarekraft", skrev Axel Möndell i början av femtiotalet, "och få äro de av Mölndals nu till åren komna aktade medborgare, som ej gått i skola för magister Björklund och fått smaka på hans karbas." De barn som ville låna böcker brukade få köa i trappan upp till biblioteket och vänta på sin tur. Under tiden vågade ingen säga ett knyst. De fick sedan träda fram en efter en till disken och tala om vilken bok han eller hon ville ha. Det berättas dessutom att märken och "hundöron" i återlämnade böcker kunde göra Björklund ordentligt upprörd. Fick han syn på något sådant, höll han upp boken och utbrast "DE' VA... !" - nästan som om han tänkt fylla i med något kraftuttryck men givetvis utan att fullborda meningen. Detta gav honom ytterligare ett namn bland barnen - "De' va"... Och en ung kvinna kunde senare vittna om vad som hände henne när hon en gång blev tilldelad en bok - man fick ju bara låna en åt gången! - som hon redan haft hemma. Hon protesterade men fick av Björklund det obevekliga svaret: "Så läs den då en gång till!" Samtidigt var denne Björklund under många år en intensivt aktiv kommunal förtroendeman, partipolitiskt sett liberal. Som ordförande i "Mölndals Planteringsförening" lade han ner stor kraft på att plantera höjderna runtom i Mölndal. 1916 blev han Mölndals förste överlärare. Mån om barns och ungdomars läsning, inventerade han bibliotekets bestånd, skaffade boklådor och såg till att lärarna förmedlade böcker till skolbarnen i Krokslätt, Kärra och Fässberg. Läsningen bland Krokslätts skolbarn, visade det sig, blev snabbt så populär att även äldre ungdomar "smittades" av läslusten.1 Man började därför fundera på om inte ett särskilt bibliotek i Krokslätt kunde vara lämpligt. Krokslättsborna inkom t o m med en skrivelse, men något bibliotek blev inte verklighet under Björklunds tid. 1912 års katalog omfattar 1 132 band - man blåser upp statistiken bl a genom att räkna varje del av Nordisk Familjebok för sig. Skönlitteratur, historia och reseskildringar utgör de största avdelningarna men även "teologi" intar en betydande plats. (Så låg biblioteket också ovanpå pastorsexpeditionen, kyrkoherden satt som ordförande i biblioteksstyrelsen och låg förmodligen bakom att biblioteket ett år fick överta inte mindre än åtta kyrkliga tidskrifter!) De flesta böckerna äger man endast i ett exemplar men Svensk språklära finns i två och Om dryckenskapen och dess följder i hela fem. Björklund var en principfast nykterist, och man erinrar sig det gamla arbetareinstitutets målsättning att kämpa mot "råhet, dryckenskap och lättja".

BIBLIOTEKETS RÄKENSKAPER

Hur såg då bibliotekets räkenskaper ut? I nedanstående budgetexempel, från 1912, har också bibliotekets tillgångar räknats in. Föga förvånande reagerade revisorerna: kunde kostnaderna för att omnumrera böcker och trycka en katalog verkligen anses öka bibliotekets värde...? De ville dessutom höja brandförsäkringen från 2 000 kr - med en årspremie på 6 kr - till 3 000 kr. Man får förmoda att minnet av katastrofen 1894 levde kvar.

Tillgångar från 1911
Böcker i biblioteket 2 717,65
Innestående i Aktieb. Göteborgs Handelsbank 3,73 2 721,38
Inkomster Statsanslag 75:00
Kommunens anslag 500:00
Försålda kataloger 9:00
Ränta 7,59
Ökat värde å biblioteket genom bokinköp och inbindning 380,30 971,89
Utgifter Bokinköp 99,80
Bokinbindning 102,50
Prenumerationsavgift för Social Tidskrift 5,50 207,80
Vaktmästarens lön 50:00
Bibliotekariens lön 150:00 200:00
Tryckning av kataloger 95:00
Numrering av böcker 75:00
Trycksaker m m 8,95
Assuransavgift 6:00 184,95
Avskrives å bibliotekets värde 10% å Kr 3 097,95 309,80
Tillgångar till 1913
Böcker i biblioteket 2 788,15
Innestående i Aktieb. Göteborgs Handelsbank 2,57 2 790,72
Kronor: 3 693,27

BIBLIOTEKSBESÖKARNA

Anslag såväl som lånesiffror steg till att börja med sakta men säkert, liksom också Mölndals folkmängd. (Mölndal, som alltmer utvecklats till tätorten inom Fässbergs socken, blev municipalsamhälle 1911 och gav senare namn åt staden i dess helhet.) Mellan 1912 och 1913 sjönk emellertid siffrorna med nära tusen lån. Detta skyllde man dels på "den uppsjö av billig nöjesläsning" som konkurrerade med biblioteken om läsarna, dels på att nya böcker ännu inte blivit tillgängliga för lån. Men statistiken kunde ha varit bättre, menade man också, om inte biblioteket varit så trångt. "Att så icke är förhållandet torde i icke ringa grad bero på den synnerligen dåliga och otidsenliga lokal, vari det är inrymt", hette det i en annan årsberättelse några år senare. "Icke nog med att trappuppgången är brant, mörk och föga inbjudande, själva biblioteksrummet är till den grad otillräckligt, att plats f n knappast kan beredas för de böcker, som i början av 1915 komma att införlivas med detsamma. Vad låntagarna beträffa, få de i vanliga fall stanna dels utanför dörren, dels i trappan tills de förstkomne äro expedierade. Att sådant icke är ägnat verka inbjudande är tydligt, snarare motsatsen och den som en gång smakat på den förskämda luften och trängseln, kommer knappast åter. Det är därför en trängande nödvändighet, att ändamålsenligare lokal anskaffas åt biblioteket." Det gamla sockenbibliotekets besökare hade måst vänta på sin tur i en trappa och detsamma gällde dem som sökte sig till det nya. Trappan byggdes emellertid om, uppgången försågs med fönster och själva lokalerna utvidgades. I allmänhet höll man öppet en kväll i veckan och på lördagarna. Mest var det män som lånade, mer än dubbelt så många som kvinnor, och mest lånade de under vinterhalvåret. Mellan 1913 och 1918 i det närmaste fördubblades lånesiffrorna. Särskilt höga var de 1917 - "då arbetet vid textilindustrin låg nere" - och även året därefter kunde Björklund konstatera att "arbetsbristen gav god tid till läsning". Tydligen tilläts nu även arbetslösa att låna böcker. Det var annars en hård och orolig tid. Ute i Europa rasade första världskriget och hemma i Sverige blev livsmedelsbristen allt svårare. Våren 1917 svepte hungerdemonstrationer, plundringar och upplopp fram över landet och nådde även Mölndal. I slutet av april demonstrerade omkring 2 000 kvinnor. Den 5 maj, en lördag då varken rötter eller potatis fanns att köpa, drog uppretade kvinnor från butik till butik ända till tiotiden på kvällen. De genomförde inventeringar och tilltvingade sig bröd - i många fall dock mot betalning.2 Dessa år präglades också av kampen för utvidgad rösträtt, upprorsstämningar i ryska revolutionens efterföljd och sprängning av det socialdemokratiska partiet. Den fruktansvärda "spanska sjukan", en världsomfattande influensaepidemi som skördade omkring 35 000 dödsoffer bara i Sverige, skonade naturligtvis inte heller Mölndal. Lägenheter i ett nyuppfört flerfamiljshus fick användas som epidemisjukhus, liktågen blev en vanlig syn och från kyrkorna hördes dagligen själaringning.3 1907 kom elektrisk belysning till Mölndal, i samband med att Yngeredsfors började leverera kraft. Papyrus elektrifierades. Sex år senare upprättade man koncessionskontrakt med socknen, medan det dröjde ytterligare fem år innan turen kom till landsbygden. Men det dröjde naturligtvis några år innan strömmen började nå hushållen - och därmed läsarna. 1920 började biblioteket hålla öppet tre kvällar i veckan. Eftersom det betydde högre lönekostnader fick biblioteket ett ökat kommunalt bidrag på 1 000 kr. Samtidigt visade lånesiffrorna återigen tecken på att stagnera. Levnadsstandarden för arbetarna hade ökat, konstaterades det från biblioteksstyrelsens sida, och det fanns nu också "rikare tillgång till förströelser"....

MÖLNDALS ARBETARE ORGANISERAR SIG

Med tiden anmälde sig konkurrerande bibliotek. Mölndals arbetare hade länge varit oorganiserade och påstods, rapporterade socialdemokratiska Ny Tid 1892, utmärka sig genom "en alldeles särskild slöhet". Värst ska fallet ha varit med dem som arbetat under den patriarkaliske disponenten David Otto Francke. Åren kring sekelskiftet började emellertid organiseringen skjuta fart och nu kunde den ena fackföreningen efter den andra bildas: Krokslätts, Ahlafors' och Eysers textilfabriker, Mustads margarinfabrik, Rosenbergs färgeri, Papyrus' pappersfabrik... 1905 bildades ett socialdemokratiskt ungdomsförbund i Mölndal. I dess verksamhet ingick kampen mot fylleri, kortspel och med tiden också mot Nick Carter-deckarna och annan "smutslitteratur". 1907 publicerade nämligen ungdomsförbundets tidskrift Fram det första av flera upprop där man anklagade den svenska folkskolan för att inte ge ungdomarna förutsättningar för att kunna göra ett förnuftigt val bland böckerna. "Vi anklaga samhället", hette det i uppropet, "som är ansvarigt för skolans usla tillstånd, för att denna andliga pest redan kunnat förgifta stora lager av vårt folk". Den dåliga litteraturen lockade, menade ungdomsförbundet också, med pikanta rubriker och ockrade på "de råaste instinkter" och erbjöd "ett snuskigt eller meningslöst innehåll". Uppropet trycktes i en halv miljon exemplar och spreds över Sverige. Av bevarade protokoll framgår att också Mölndals unga socialdemokrater uppmanade till bojkott av dåliga böcker och försökte övertala tobakshandlare att inte sälja dem.4

STUDIECIRKLAR OCH BIBLIOTEK

Därtill satsade förbundet på studiecirklar i räkning, skrivning och stavning - fast det var dåligt med intresset - och med tiden även på sagostunder för barn. Redan samma år som förbundet bildades hade tanken på ett bibliotek förts fram och året därefter anslogs 50 kr för ändamålet. I biblioteksfrågan lyckades man samarbeta med de radikala ungsocialisterna, som man annars ofta var oense med - och arbetarnas nykterhetsrörelse Verdandi. Tillsammans med en nybildad kvinnoklubb inledde man så biblioteksverksamheten 1907. Till att börja med ägde biblioteket inte fler böcker än att dess styrelse vågade låna ut dem på förtroende. Så småningom fick styrelsen emellertid kritik för att vara passiv. En ny måste väljas och dess första uppgift blev att ordna en lokal. 1908 stod ett Folkets Hus färdigt - vilket emellertid måste säljas efter storstrejken, som överhuvud blev ett svårt slag för arbetarrörelsen och innebar att de flesta fackföreningarna i Mölndal upplöstes. Själva arbetarkommunen bildades emellertid året efter strejken.

ABF-AVDELNING MED BIBLIOTEK

1912 bildades Arbetarnas Bildningsförbund i Stockholm och redan efter första arbetsåret fanns 51 ABF-bibliotek i Sverige, efter andra arbetsåret 113, efter tredje 155, i början på tjugotalet närmare 500, ytterligare tio år senare mer än 1 000... 1912 kom också Karl Kilbom till Mölndal och höll ett anförande som ledde till att en lokalavdelning av ABF kunde bli verklighet. En av flera initiativtagare var Verdandilogen nr 466, "Mölndals framtid". Ur en studiecirkel i det nya världsspråket ido skapades ett första litet ABF-bibliotek som kunde införliva ungdomsförbundets och kvinnoklubbens böcker. När under första världskriget studiecirkelverksamheten visade tecken till att stagnera, var det just på att bygga upp biblioteket som ABF inriktade sina krafter. De närmaste åren skulle folkskollärare Evald Svensson och den blivande stadsbibliotekarien Edvin Trettondal Ericson, liksom Gustaf Emil Eliasson göra viktiga insatser. "Vid anskaffning av böcker", berättar Trettondal i sin självbiografi, "hade jag skönlitteraturen jämte historia, astronomi och filosofi på min lott. Gustaf och Evald var särskilt intresserade av ekonomisk historia, nationalekonomi och reseskildringar. Alla var vi intresserade av den marxistiska litteraturen." Gustaf Emil Eliasson var byggnadssnickare till yrket och ägnade sig vid av detta och ABF åt bl a kommunalpolitik och ungdomsverksamhet i ett hus (vid Finnsjön) som han själv byggt. Tillsammans med Trettondal ledde han - gratis - studiecirklar vid ABF. Ibland kunde han gå direkt från sitt arbete och sätta sig på biblioteksstolen; de som lånade böcker av honom bekymrade sig inte om han var klädd som en bibliotekarie borde vara eller ej. Gustaf Emils yngre bror Anders Eliasson, med tiden fackordförande på Papyrus, betydde också en hel del genom att medverka till att starta studiecirklar och stödja biblioteket.

ABF-BIBLIOTEKETS BOKSAMLING

Till att börja med fanns förmodligen åtminstone ett självständigt arbetarbibliotek i Mölndal - vid Mustads margarinfabrik.5 Man vet att fackföreningen där så småningom lämnade ifrån sig en samling moderna socialistiska debattböcker och skönlitteratur; kanske gjorde andra fackföreningar likadant. Om ABF-bibliotekets tidiga historia finns annars inte så mycket bevarat. Från 1920 föreligger Katalog över Mölndals Arbetares Studiecirkel-Bibliotek - någon uttrycklig hänvisning till ABF finns, tvärtemot den katalog som skulle komma 1923, emellertid inte. Att det alfabetiskt ordnade innehållet i 1920 års katalog på ett par ställen "börjar om" kan i alla fall vara ett tecken på att flera olika boksamlingar slagits samman. Sammanlagt förtecknas bl a 180 skönlitterära volymer. Under "socialistisk litteratur" hittar man 53 volymer och under den politiskt mera neutrala beteckningen "social och nationalekonomisk litteratur" 36. Det finns sedan 26 volymer om historia, 21 om naturvetenskap och 16 om filosofi. Avdelningarna biografi, reseskildringar och psykologi består av en volym vardera och 8 Verdandismåskrifter har förtecknats för sig. Det betyder sammanlagt 343 volymer. 1922 bestämdes att bildningsförbundets böcker tills vidare skulle placeras i stadsbiblioteket och utlåningen vara gemensam, dock utan någon ansvarsskyldighet från biblioteksstyrelsens sida. Den tryckta katalogen från 1923 - mer om denna senare - tar följaktligen upp inte bara stadsbibliotekets böcker utan ägnar också en särskild avdelning åt ABF-bibliotekets. Stommen i det sistnämndas bokbestånd utgörs uppenbart av det som förtecknats i katalogen från 1920. Sedan Mölndals bibliotek 1926 fått nya lokaler kunde ABF-böckerna emellertid flyttas över till ett litet rum - som också fungerade som mötesplats för studiecirklarna - i en gårdsbyggnad till bibliotekets fastighet. I beståndet från 1920 kommer, liksom tre år senare, visserligen skönlitteraturen på första plats men de politiska och samhällsvetenskapliga böckerna är lika många som de andra fackboksavdelningarnas tillsammans. Fast 1923 letar man förgäves efter något som heter "socialistisk litteratur"; ABF-biblioteket har tydligen anpassat sig efter stadsbibliotekets klassifikationssystem och upprättat avdelningen "samhälls- och rättsvetenskap" där Branting och Wigforss får samsas med t ex Sverges statskunskap. Efterlämnade förvärvsjournaler tar sin början först 1925 - med Hjalmar Söderbergs Förvillelser som första titel - och sträcker sig fram till slutet på trettiotalet då flertalet folkrörelsebibliotek införlivades med stadsbiblioteket. I förvärvsjournalen hittar man också andrakammarprotokoll och verk av filosofiska och politiska storheter: Nietzsche, Ellen Key, Schopenhauer, Henri Bergson, John Stuart Mill, John Ruskin, Tagore, Kant, Karl Kautsky... Intellektuellt intresserade arbetare bör ha haft en hel del att välja på. F ö inleds ABF-bibliotekets avdelning i katalogen med ett citat som vittnar om höga bildningsideal, hämtat ur Jack Londons Martin Eden: "Han förädlades av den tankehöghet och skönhet han fann i böckerna." Biblioteks- och bildningshistorien överhuvud är onekligen fulla av exempel på heroisk bildningskamp och idealism - studiecirklar, oavlönat arbete, nattlig läsning vid köksbordet. Men den kantas också av eldsjälarnas klagomål över arbetare som valde att koppla av med en roman i stället för att ta itu med Socialismens förutsättningar eller Svensk kommunalkunskap. Och över att buspojkar störde ordningen!6

NYKTERHETSRÖRELSENS BIBLIOTEK

Också nykterhetsrörelsen byggde upp ett bibliotek. Den ledande nykterhetslogen inom IOGT, nr 90 "Gustav II Adolf", hade bildats 1882. Logens medlemmar brukade söka upp dem som blivit slavar under spriten, höll ett vakande öga på ölvagnar och kaféer som inte efterlevde lagarna och demonstrerade mot krogar där det serverades brännvin. Tjugofem år efter starten hade logen hunnit få 87 medlemmar och några år in på det nya seklet (1904) kunde den flytta in i Godtemplarnas hus vid Grevedämmet. Studiecirklar kom igång ett år senare, högst tio medlemmar fick en cirkel omfatta. Böcker tiggde man ihop bland medlemmarna. Bland dessa fanns inte bara arbetare utan också några handlare som hade mer pengar och fler böcker att avvara än medlemmarna i allmänhet. På så vis fick man in främst en del skönlitteratur, och skönlitteratur kom i fortsättningen att utgöra en viktig beståndsdel i studiecirklarna. Man kunde hålla igång cirklar om bl a Selma Lagerlöf eller Verner von Heidenstam under två års tid. Även den religiösa litteraturen spelade en framträdande roll. (Alla nykterhetsorganisationer hade under den första tiden en religiös prägel, och ända fram till 1915 inleddes "Gustav Adolf"-logens lördagsmöten med en andaktsstund.) Däremot handlade de mera sällan om nykterhetsfrågan i sig. Dessa studiecirklar fungerade inte minst som en fostran till demokrati. (Eller, för att tala med Ronny Ambjörnsson, till att kunna "tala maktens ord.") I Mölndal var inte splittringen mellan nykterhetsrörelsens olika falanger så svår som t ex i Göteborg. IOGT var därför väl förankrat både bland liberalt sinnade nykterister och bland Papyrusarbetarna och fackföreningsledarna överhuvud inte sällan skolade inom IOGT. En drivande kraft inom studiecirkelsverksamheten var Ernst Lindstrand - som vi snart ska höra mer om. Själva biblioteksverksamheten sköttes först och främst av John Thimell. Thimell kom till Mölndal 1917 när han var fyrtio år gammal. Till yrket skräddare, hade han arbetat i skrädderier bl a i Göteborg, Kungsbacka, Alingsås och Viskafors. Efter några år startade han en egen verksamhet i Mölndal. Thimell hade också träffat August Palm och Hjalmar Branting - vars porträtt hängde i hans hem - och åkt runt och agiterat tillsammans med Kata Dalström. Varför han senare, ungefär samtidigt som han startade eget, uteslöts ur partiet är något av en gåta.7 Livet ut förblev han nämligen lojal mot socialdemokratin och tålde inte något ont ord om Branting. På nykterhetslogen var han den som bäst kunde hålla reda på stadgar, regalier och - böcker. Bibliotekets böcker förvarades i två stora dubbelskåp med glasdörrar överst och nyckeln till skåpen i bröstfickan på John Thimells väst. Så småningom fick man råd att också köpa in en del litteratur och det betydde att bokbeståndet kunde drygas ut. Liksom tidigare tog man medlemmarna till hjälp för att samla in medel. Var och en som skänkte 5 öre fick ett kort som man stack hål i - dessa kort var sedan praktiska när man kontrollräknade hur mycket pengar man fått in! I logens bibliotek fanns bl a Fänrik Ståls sägner, böcker av Viktor Rydberg, mycket lyrik, sju-åtta band med Shakespeares dramer, överhuvud en hel del om teater. Logemedlemmarna spelade nämligen själva teater, uppförde revyer, höll sig med ett eget folkdanslag men tillät modern dans. John Thimell var därtill ledare för ungdomslogen 974, "Ungdomsglädje", vars böcker återfanns i biblioteket. Dess förvärvsjournal inleds 1925 med Pelle Frisk och stygga Mimmi men längre fram hittar man bl a Strindberg, Starbäck och Oscar Wilde. Fram till 1939 hann man föra in totalt 395 titlar. Böckerna kom väl till pass när bibliotekariens hustru, Hedvig Thimell, tillsammans med Gerda Ljungström läste sagor för barnen och organiserade tablåer i stil med "Våren" och "Blommorna". Makarna Thimell tycks inte minst ha förmedlat läslust till sina egna barn - en av sönerna påstod sig ha läst igenom alla bibliotekets böcker ett par gånger!

NY STADSBIBLIOTEKARIE, NYTT BIBLIOTEK

Arbetarrörelsen hade, trots bakslaget i samband med storkonflikten 1909, definitivt trätt in på den politiska scenen i industristaden Mölndal. Biblioteksstyrelsen hade demokratiserats: redan 1911 hade pappersbruksarbetaren Gustaf Johnsson smugit sig in bland disponenter, kamrerer och pastorer. Sedan blev självaste stadsbibliotekarien socialdemokrat. 1920 avgick nämligen J A Björklund som överlärare och bibliotekarie. Efter honom kom den tidigare nämnde nykterhetsvännen Ernst Lindstrand, tidvis dessutom fullmäktigeledamot för socialdemokraterna. Med honom fick biblioteksverksamheten i Mölndal en energisk förkämpe. Lindstrand, född 1886, var enda barnet i en jordbrukarfamilj. När han var två år gammal måste familjen flytta till fattigstugan i Varnhem, och vid nio års ålder blev han faderlös. Han växte sedan upp hos en faster och arbetade efter folkskolan i jordbruket. Men på dödsbädden hade fadern tagit löfte av en av Ernst kusiner, en lärarinna, att denna skulle hjälpa Ernst att studera vidare. När Ernst en sommardag som sjuttonåring gick och plöjde med oxarna kom därför kusinen och hämtade honom. Han fick nu privatundervisning och kunde så småningom tentera in på ett lärarseminarium. En morbror lät honom få ett räntefritt lån, och efter fyra år utexaminerades han som folkskollärare. Som vuxen glömde han sedan aldrig sitt enkla ursprung. Hans egna barn fick inte bära läderkängor utan gick i samma sorts träskokängor som arbetarbarnen; på första maj skulle de gå barfota. Längre fram i tiden gjorde han som rektor för yrkesskolan stora insatser för de arbetslösa och sämst ställda i Mölndal. "Beträffande Lindstrands engagemang i kulturlivet i Mölndal finns det väl ingen gren som han inte antingen startat eller gett nytt liv", säger en av hans gamla anställda. Detta kunde förstås ha sina sidor, och ibland skrattades det åt den impulsive Lindstrand som alltid hade så bråttom och hittade på så mycket. Det berättas t ex att han var så snabb i vändningarna med att ordna ett piano åt IOGT att det hela slutade med att han tvingades betala frakten själv! Man märker brottet även i sockenbibliotekets protokollbok. Thibergs och Björklunds jämna, prydligt högerlutande handstilar efterträds av Lindstrands yviga slängar.

LINDSTRAND VÄDRAR UT

Första gången Lindstrand och hans dotter Karin hälsade på uppe på biblioteket möttes de av dammiga böcker med bruna omslag. På disken hittade de en liggare där lånen skrevs in för hand. Lindstrand förstod snabbt att biblioteket inte bara behövde städas utan överhuvud förnyas. Sommaren 1922 stängde biblioteket för utlån. Lokalerna vädrades grundligt och snyggades upp tills de fick "ett fullt värdigt utseende". Många böcker befann sig i ett så bedrövligt skick att Lindstrand beslöt sig för att gallra i beståndet och dessutom upprätta en särskild hylla med barn- och ungdomslitteratur. Nu lades dessutom en förvärvskatalog, en kortkatalog - vid den här tiden en nyhet för svenska bibliotek8 - och en lånekatalog upp. Man handlade därför in kort och kortlådor, stämplar och stämpeldynor, omslagspapper, etiketter, klister, bläck osv. Somliga böcker lagades eller bands in, andra köptes in; allt katalogiserades. Arbetet kostade förstås pengar och när det var utfört ställde biblioteksstyrelsen stadsfullmäktige inför fullbordat faktum och begärde ett extra anslag på 1 580 kronor - något som fick drätselkammaren att grymta om principiellt oriktigt förfarande. I stället för den gamla tryckta huvudkatalogen med flera successivt utgivna supplement, redigerade Lindstrand emellertid också en helt ny bibliotekskatalog (som alltså även omfattade ABF:s studiecirkelbibliotek) med totalt närmare 3 000 titlar. Två år dessförinnan hade Sveriges Allmänna Biblioteksförening, SAB, presenterat ett nytt klassifikationssystem men av någon anledning använde sig Lindstrand inte av detta utan av en äldre, om än snarlik, förlaga.9 Katalogen var nästan tre gånger så tjock som katalogen från 1912, kostade 75 öre att köpa, och Lindstrand var mån om att den spreds. Han tänkte sig försäljning genom ombud, "t ex någon gosse", som skulle kunna tjäna en femöring för varje såld katalog. Senare kom han på att låta hänga upp ett exemplar i affärer och på kaféer. Medan bibliotekskatalogen från 1912 gjort ett neutralt intryck, såg Lindstrand tvärtom till att pryda den nya med ett citat av Hjalmar Branting: "Det erfordras att hela floder av upplysningens ljus strömmar ut över de breda människolagren." Längre in i katalogen återfanns, som tidigare nämnts, också ett citat från Jack London. Citaten tyder på att Lindstrand verkligen såg biblioteket som en väg till bildning för arbetarklassen. De elva tidskrifter och årsböcker som biblioteket prenumererade på verkade inte längre vara hämtade från pastorexpeditionen våningen under: Turistföreningens årsskrift, Svenska Naturskyddsföreningens årsskrift, Fysisk fostran, Biblioteksbladet, Bokstugan, Ariel, Natur och Kultur, Dit vetenskapen kommit, Ljus, Vetenskapen och historien, Studiekamraten och Tiden.

MILDARE ORDNINGSREGLEREn varm vädjan

Därtill var bibliotekets ordningsregler mindre stränga än tidigare. I katalogen heter det att boklån står öppna "för varje välfrejdad över 15 år gammal person, som iakttager ett hyfsat och anständigt uppförande". Bötesbeloppet hade sänkts till 10 öre per bok och påbörjad vecka - något som knappt ens skulle räckt till en liter svagdricka. Följden blev förstås att det slarvades betydligt mer med boklånen än på den hotfulle Thibergs tid och att biblioteket 1922 kunde kassera in 15 kronor i pliktavgifter! Så småningom - men osäkert när - klistrades också nya ordningsregler in i såväl sockenbibliotekets som ABF-bibliotekets böcker. Naturligtvis var man fortfarande mån om att låntagaren tvättade händerna och inte glömde böckerna hemma, men nu försökte man lita till dennes egen ansvarskänsla. Under tjugotalets första år fördubblades budgeten. 1924 löd den t ex på 2 100 kr. 1922 såg en biblioteksfilial i Krokslätt dagens ljus, därefter en i Toltorp. Den sistnämnda drog man dock snabbt in och satsade en tid i stället på en filial i Nykterhetsorden Verdandis lokal i Solängen. Överläraren/bibliotekarien skrev dessutom personligen ett trettiotal tiggarbrev till diverse bokförlag och bokhandlare för att bygga upp skolbibliotek i staden - för stad hade Mölndal blivit 1922. Att det kunde vara svårt att hitta lämpliga lokaler framgår av att Kvarnbyskolans bibliotek först fick hålla till i källarvåningen och att det ansågs vara ett framsteg att Krokslättsfilialen kunde flyttas till en gammal polisarrest. Med själva huvudbiblioteket var Lindstrand i alla fall lyckosam. Den 7 april 1926 kunde "Mölndals stadsbibliotek" ta nyrenoverade lokaler i Götiska förbundets hus i besittning, "två präktiga skolsalar med tambur". 90 kvadratmeters golvyta och 72 hyllmeter bokutrymme i utlåningssalen, mattor i linoleum som kostat en hel tusenlapp! En lika stor lokal bredvid anordnades som läsesal och i den fanns en kamin som inte minst tidningsläsande Papyrusarbetare kom att uppskatta. Till invigningen bjöds förutom ansvariga politiker bl a Maria Larsen, chef för Dicksonska biblioteket i Göteborg, in och Ernst Lindstrand föredrog den bibliotekshistorik som jag nämnde i inledningen till kapitlet om det första biblioteket.

Skola

BIBLIOTEKARIEN FÅR MEDHJÄLPARE

Under dessa expansiva år hade naturligtvis bibliotekariens arbetsbörda ökat. En av Lindstrands första anteckningar berättar om att han fått hjälp av två "gossar" som därigenom tjänat en femtioöring vardera per kväll. Att döttrarna Karin och Margit hjälpte till, mot tio öre i timmen, var däremot för självklart för att komma med i protokollet. I samband med att det nya biblioteket öppnades fann man det också lämpligt att anställa ett biblioteksbiträde. Valet föll på sjuttonåriga Nian Freij, vars pappa var verkmästare på Papyrus och vars storasyster arbetade på pastorsexpeditionen. (Nian kallades hon eftersom hon var nummer nio i den stora syskonskaran.) Det faktum att hon gick på Nya Elementar i Göteborg och således hade läroverksutbildning gjorde henne lämplig för tjänsten. Nian var säkert glad åt att tjäna lite pengar på sitt kvällsarbete, var söt och omtyckt och trivdes bra. Om kvällarna satt hon ibland tillsammans med Karin och lagade böcker med ett klister som luktade mandel. Ibland ryckte också ett hembiträde in och skötte utlåningen. Vintertid var det skönt att sitta i värmen från läsesalens kokskamin, tyckte Karin. Det susade från kaminen, och de nya böckerna luktade gott. Om somrarna kunde det däremot bli riktigt hett i "Kråkan". Genom de öppna fönstren slog dofterna från Delbancos oljekakor in, och utifrån hördes ljudet av häst och vagn mot kullerstensgatorna.

ÖPPNA HYLLOR

På samtida fotografier ser biblioteket stillsamt och nästan lite högtidligt ut. Det står blommor på borden, tavlor hänger på väggarna och gardiner för fönstren. Expeditionen är utrustad med en skrivmaskin. Det hela måste ha känts som ett stort steg framåt för den energiske stadsbibliotekarien: "Inredningen såväl som möblerna har erhållit en synnerligen smakfull utstyrsel i mahogny-laserad och fernissad fur." Böckerna hade omkatalogiserats, försetts med ryggtitlar och lånades nu ut enligt "Newark-systemet" - med bokkort som förvarades i fickor på böckernas insida. Karin Lindstrand fick förstås hjälpa till med att klistra in bokfickor och man fick dessutom hjälp av "fröken Bredal", dvs Svea Bredal som var föreståndarinna för Majornas folkbibliotek i Göteborg.10 Och vad mer är: man hade börjat tillämpa principen med öppna hyllor, allmänheten kunde själv leta bland böckerna! Lindstrand började nu också kasta blickar mot den fond för begåvade skolbarn som hade sitt ursprung i det brandstodsbelopp som utbetalats efter biblioteksbranden 1894. 1926 hade beloppet hunnit växa från 2071 kronor till 3522 kronor och 99 öre. Det skulle emellertid först bli Lindstrands efterträdare som lyckades komma åt de pengarna.

Annons om öppettider från biblioteket.

NOTER

1. Man kan undra vilka böcker det var som väckte Mölndalsbarnens läslust vid den här tiden. I början av tjugotalet kom Karl Hillström till Mölndal som lärare, och 1924 publicerade han en artikel om en undersökning av skolbarns läsvanor han gjort nio år tidigare. Vid det tillfället var Hillström visserligen lärare i Skara men man törs nog gissa att en undersökning från Mölndal skulle gett snarlikt resultat. Vittnesbördet från denna "bokjury" från 1915, tillsammans med Hillströms egna kommentarer, är väl värt att citera: "Ett bibliotek på c:a 40 band, alla ungdomsböcker, hade i nära 2 terminer stått till förfogande för folkskolans två högsta klasser, gossar och flickor. Lånefrekvensen var mycket god. I boksamlingen fanns 4 böcker av Topelius, 2 av Johanna Spyri, 2 av Anna Wahlenberg, 2 av Carl Evald, 2 av Marryat, 1 av Geijerstam, 1 av Jeanna Oterdal, 1 av Viktor Rydberg samt Onkel Toms stuga, Robinson Kruse, Gullivers resor, Andersens sagor, Bergström och även Fridtjuv Bergs Svenska folksagor, Grimms sagor, sagor ur Tusen och en natt, Katas och Heddas fornnordiska sagor, barntidningsårgångar, barnkalendrar m m. Alltså en brokig samling. Barnen skulle avgöra, vilken bok i denna boksamling, de hade haft största nöjet av att läsa. Jag vill minnas de fingo tre frågor av denna lydelse: Vilken bok tycker du bäst om? Vilken tycker du därnäst bäst om? Och vilken skulle komma i tredje rummet? De fingo ett par dagars betänketid. Så en dag kommo vita lappar fram, på vilka barnen skrevo sina älsklingsböcker. Resultatet blev: Robinson Kruse 18 röster (pojkar och flickor, mest pojkar), Onkel Toms stuga 4 röster (flickor), Heidi 2, af Geijerstam, Mina pojkar
2. För övrigt stänkröster på Topelius, Gullivers resor, Andersens sagor, barntidningsårgångarna och kalendrarna. 34 röster hade avgivits. Andra omröstningen gav följande resultat: Marryat, Styrman Hurtig, 8 röster (pojkar), Onkel Toms stuga 7 (övervägande flickor), Heidi 5, Svenska folksagor 3, Fågel Blå 2, Topelius 2 röster, Andersens sagor 2 samt 1 röst åt vardera av Gullivers resor, Fornnordiska sagor och en barntidningsårgång. 34 röstande. I tredje omröstningen blev splittringen än värre. Där fick Fågel Blå och Onkel Toms stuga vardera 6 röster, Heidi 5, Svenska folksagor, Topelius och en barntidningsårgång vardera
3. Till två röster nådde Gullivers resor, Mina pojkar, Fornnordiska sagor, Lille Viggs äventyr, Andersens sagor samt några andra böcker, obetydliga att här nämnas. 34 röstande. Jag lät dem därefter skriva 3 namn på varje röstsedel, och det visade sig då att Marryat, Styrman Hurtig, kom ned på 5:te platsen. Som n:r 1 kom Robinson Kruse med 20 röster, nr:2 Onkel Toms stuga med 12, n:r 3 Fågel Blå med 9 och nr:4 Heidi med
8. I denna sista omröstning fick Anna Wahlenberg 1 röst, därförut ingen. Av denna lilla omröstning drog jag en del lärdomar. Utan tvivel var Robinson Kruse i barnens tycke bibliotekets förnämsta bok. Äventyret, spänningen, de många händelserna, som oavbrutet växla och äro nya, gripa och fängsla. Detsamma är förhållandet även med Styrman Hurtig och Onkel Toms stuga. Att flickorna i allmänhet röstade på denna sistnämnda beror väl på det förhållandet, att medkänslan är mera utvecklad hos kvinnan än hos mannen i den åldern. Att i sista omröstningen Fågel Blå kom på 3:e plats betyder väl ändå att barnen, även om det är 12-14-åringar, likväl har en dragning till det, som klätts i sagans skimrande dräkt. Den litterära smaken fanns, så vitt jag kunde finna, ej alls företrädd hos barnen. Jeanna Oterdahl fick exempelvis ej en enda röst, och Anna Wahlenberg endast 1 i sista omröstningen. Carl Evald kom också alldeles utanför, vilket är ännu mera oförklarligt. Hans i sagan ofta förekommande samhällssatir, vilket vi äldre läsa med förtjusning, ha tydligen inte barnen något nöje av. Barn äro barn, och att få dem till att begripa, vad som ligger utanför det för dem gripbara, blir intresselös drill, ingenting annat! Nej, låt barnen vara vad de äro och älska det de älska, sagan och äventyret. Vår plikt är endast att giva dem det goda och vända deras håg från det sämre äventyret, det bloddrypande, det kriminella och det mer eller mindre förtäckt osedliga. Tyvärr finns det mycken litteratur på detta område, vadan arbetsfältet är stort."
2. Det är förenat med vissa svårigheter att försöka slå fast vad som egentligen hände under oroligheterna och dessutom när. I Hans Nyströms bok sägs 2 000 kvinnor ha demonstrerat torsdag den 26 april och att kvinnornas inventeringar ägde rum lördag den 5 maj; i det sistnämnda fallet hänvisar författaren till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från den 7 maj. Ernst Carlsson hävdar däremot att den första demonstrationen ägde rum "en fredag" och inventeringarna redan nästa dag. I Det röda Mölndal. Del I. har Jan Kronberg och Anders Meuller förlagt inventeringarna till samma datum som Nyström. Vad gäller frågan huruvida någon betalning egentligen förekom, så hävdas i ovannämnda tidningsreportage att ingen betalning med kuponger ägde rum. Ernst Carlsson skriver däremot att många betalade för sig men att andra smet utan att göra det, och hos Kronberg och Meuller har det blivit: "I de flesta fall lämnades betalning, men inga kuponger." Det sistnämnda är nästan ordagrant vad Göteborgs-Posten skriver, samma dag som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Nästa dag konstaterade man dessutom att sammanlagt 12 livsmedelsaffärer fått besök av kvinnorna. Hungerkravaller förekom även i den stora grannstaden Göteborg, där det restes krav på att få köpa bröd utan kuponger. Ridande polis och militär sattes senare in mot folkmassor i Landala, Haga, Annedal och på gatorna runt Järntorget.
3. Att epidemin kunde upplevas som ett hot mot bildningsarbetet framgår av följande notis i tidskriften Bokstugan från 1918. Där skriver Oscar Olsson för IOGT (sid 236): "Rapporteringen går för långsamt! Studiecirklarna få inte duka under för spanska sjukan, hur svårt den än härjar bland medlemmarna. De friska får ta hand om rapporteringen och omedelbart insända arbetsplan och bokrekvisition. (...) Ingen studiecirkel får svika i år." Sjukdomen drabbade påfallande ofta unga vuxna.
4. Kampen mot "smutslitteraturen", påpekar Ulf Boethius i sin bok, var ingalunda en angelägenhet enbart för socialdemokraterna. Även dåtidens konservativa krafter engagerade sig och enligt Boethius skilde sig de kritiska argumenten inte åt i någon högre grad. Men det är onekligen de unga socialdemokraternas insatser som gått till historien.
5. I sin artikelöversikt över svenska arbetarbibliotek från 1917 nämner Yngve Hugo att han "erhållit meddelande" om att ett självständigt arbetarebibliotek finns eller funnits vid bl a Mustads margarinfabrik i Mölndal. Av sammanhanget i artikeln tycks framgå att detta ska tolkas som att biblioteket existerat redan före ABF:s tillkomst 1912. Yngve Hugo säger sig emellertid inte ha lyckats få fram några uppgifter från det självständiga Mustadsbiblioteket, så rimligtvis var det redan upplöst 1917.
6. Om ideal och verklighet i folkbildningens värld kan man läsa i Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren, och i Fullbokat vimlar det av exempel på störande buspojkar på Göteborgsbiblioteken!
7. Jag har själv hört två skilda förklaringar till varför John Thimell skulle ha uteslutits ur socialdemokratin. Enligt hans dotterson, Erne Moberg, berodde uteslutningen på att partiet inte gillade att han öppnade eget. Sven Olsson, däremot, tror att John Thimell hyste sympatier för partiets radikala flygel - dock utan att vilja följa den in i det nya, vänstersocialistiska partiet.
8. I Lindstrands katalog finns ingen avdelning "allmänt och blandat", i SAB-systemet annars betecknat med B. I stället är hela klassifikationssystemet förskjutet så att religion blir B i stället för C, filosofi C i stället för D osv. Lindstrand bör ha utgått från Katalog över böcker som folk- och skolbibliotek samt riksförbund, som bedriva skolbiblioteksverksamhet kunna erhålla i statsbidrag. Grundkatalog 1915-16., skapat av Fredrik Hjelmqvist och f ö den sista av de olika förlagor som låg till grund för det blivande SAB-systemet.
9. Eftersom kortkataloger definitivt håller på att bli historia, kan jag inte låta bli att citera några ord från den tid då de stod för något alldeles nytt. "I engelska och amerikanska bibliotek användes ofta en kortkatalog", heter det i en liten upplysningsskrift av Andr. Sch. Steenberg från 1902. "Korten äro av starkt material och ha i allmänhet storleken 15 x 10 cm. De äro linjerade så, att klassmärket och författarnamnet tydligt framträda.(...) Mellan korten äro instuckna några kort, som äro en smula högre på ett stycke av överkanten; här skrivas katalogens klassnamn eller klassmärken, så att man har lätt att finna ett kort i en bestämd klass. Längst fram och längst bak i lådan ställes en kloss, som vänder en sned yta in mot lådan. Den eftersta kan skjutas fram till korten, om dessa icke fylla hela lådan. Klossarna hålla korten upprätt och i en sådan ställning, att man bekvämt kan blädddra i dem. Genom ett hål i korten kan man anbringa en metallstång, som håller korten fast i lådan. Den drages ut, när nya kort skola insättas. Vid större kataloger kunna lådorna anordnas som utdragslådor i ett skåp. Fördelen med kortkatalogen är, att den alltid kan hållas fullständig, i det nya böcker genast kunna införas i den, och att den är långt billigare än den tryckta katalogen. Den kommer därför allt mer i bruk, särskilt som förteckning över nyanskaffade böcker och över handbiblioteket." Men ännu 1915, konstaterar Alvida Sandberg i en liknande skrift, sägs den tryckta katalogen vara den vanligaste i Sverige och "jämförelsevis få bibliotek bjuda därjämte sina kunder en kortkatalog." 1936, däremot, anser sig Emil Nord inte längre behöva motivera varför kataloger "böra upprättas på kort och icke i bokform"!
10. I Mölndals kommunarkiv har jag även hittat Katalog över Göteborgs arbetarebibliotek. A.B.F:s bibliotek N:o 24 från 1922. Kanske hade Lindstrand och ABF-biblioteket nytta av den när man skulle ställa samman den egna katalogen. (Av en redogörelse från 1937 framgår att Mölndals ABF-bibliotek då använde samma klassifikationssystem som Göteborgskatalogen, men av detta märks faktiskt inget i Lindstrands katalog.) Annars är det svårt att hitta några exempel alls på att Mölndals stadsbibliotek tagit emot hjälp från Göteborg. Närheten till den store grannen måste rimligtvis ha betytt en hel del, och innan Mölndal blev stad åtminstone övervägdes en anslutning till Göteborg. Kanske var man efter detta mån om att värja sitt oberoende, även om man senare samarbetat med centralbiblioteket och tagit emot vandringsbibliotek och fjärrlån därifrån. Birgitta Forsman har från sin tid på Mölndals stadsbibliotek, dvs så sent som på sjuttiotalet, berättat att den besökare som inte hittade boken han letade efter, och därvid råkade säga något om att den kanske fanns på "huvudbiblioteket", kunde räkna med beska kommentarer från personalen. "Det här är huvudbiblioteket", hette det då. Än idag heter det f ö att den som tar sig från Mölndal till Göteborg "åker in till stan"! Vidare till del 3: Mölndals tredje bibliotek. Edvin Trettondals tid 1926-1959 Stort tack till Lars Gahrn för hjälp med faktabakgrund, fotografier och annat illustrationsmaterial.

Stort tack också till Ingemar Rosberg på Biblioteksmuseet i Borås.

Illustrationer från Mölndals hembygdsmuseum.

<< Åter till index

Artiklar: visa en viss artikel

Sidfot

Mölndals stadsbibliotek

Brogatan 40/
Bergmansgatan 31
431 30 Mölndal


Telefon
Information: 031-315 16 00
 
Info barn:     031-315 16 20
Info vuxen:   031-315 16 10

Epost: 
molndals.stadsbibliotek@molndal.se

 

 

 

Jag vill lämna en synpunkt